Una squadra per sognare
I vår kommer kampen om Europa att avgöras. Men vi har redan vunnit mycket.
”Lazio slutar som bäst 6-8. Vi ska vara glada om vi kvalificerar oss för Europa.”
Personligen låg mina förväntningar på att vi förhoppningsvis skulle kvalificera oss för Europa League, vinna derbyn och att gå långt i cupen.
Skepsismen var på många sätt befogad inför säsongen där Lazio kom från fjolårssäsong med flera besvikelser. Många spelare presterade inte enligt förväntningarna och Rejas fotboll gav inte mycket för fansen att hoppas på. Fotboll för att trygga snarare än för att bygga något. Nu kom en ny tränare med en tveksam meritlista. Utanför planen fanns även fejden mellan president Lotito och fansen som hotade med en fortsatt bojkott.
Men Curva Nord begravde tillfäligtvis stridsyxan och infann sig på Olimpico när säsongen drog igång. Dåliga resultat i början av säsongen ändrade heller inte på det. För nog såg vi något där. Ett Lazio som trots sina skrala resultat spelade en bra fotboll. Som ville framåt. Pioli tycktes sitt CV till trots ha något på gång.
Lazio har förvisso inte förnekat sig med dåliga resultat när det tycktes vara som allra viktigast. Men vi har fått glädja oss åt Marchettis formkurva, De Vrijs stabilitet, Parolos löpmeter, Biglias dominans, kapten Mauris storstilade återkomst och Felipe Andersons framfart. Trots flera skadeavbräck har Piolis lag fortsatt att gå framåt utan att tappa hoppet. Andra har klivit in i handlingarna och fått Curva Nord att fortsätta jubla.
För oavsett hur det slutar i vår har vi vunnit tillbaks något som ofta är viktigare än poäng och tabellplaceringar. Nämligen tron på laget och på en ljus himmelsblå framtid.
