Voce del passato – Fabio Firmani
Varje supporter har vissa ögonblick och minnen som betyder mer än andra. Det kan vara allt från första gången man såg sitt favoritlag spela, till ett fantastiskt mål i en derbymatch. För mig är ett av de ögonblicken en felträff i en match mot Parma i november 2007.
Den 11 november 2007 skulle vara en ordinär dag för de flesta människorna som hejar på ett italienskt lag. Det var en söndag då man skulle se sitt lag spela fotboll, så som man gjorde nästan varje helg. Vissa skulle sitta flera tusen mil från händelsernas centrum och se sitt lag på en liten tv-apparat. Andra skulle åka några mil för att se matchen på plats. För Gabriele Sandri blev det dock ingen vanlig söndag. Det blev ingen fotbollsmatch med hans älskade Lazio. På väg upp till matchen mot Inter sköts han nämligen ihjäl av en polis som ”råkade” avfyra sitt vapen när han sprang. Gabriele dog direkt. Mordet på Gabriele gav ett eko runt om i hela världen. Flera matcher ställdes in under söndagen. Men det var inte förrän en vecka senare som vi förstod betydelsen av mordet på Gabriele Sandri. Det var då vi såg hur mycket supportrarna betyder för Lazio.
Lazio var inne i en djup kris. Säsongen innan hade man kommit trea i Serie A och kvalificerat sig till Champions League. Men laget lyckades inte slåss på tre fronter och det blev ingen riktigt satsning på varken ligan, Champions League eller cupen. Det blev helt enkelt något mellanting. I början av säsongen 07/08 så finns det många frågetecken kring Lotitos lagbygge. Försvaret var ihåligt med spelare som Sebastiano Siviglia och Emilson Cribari. Någon riktig bredd fanns inte. Det var lite av ett fuskbygge som när som helst kunde rasa ihop. Men i den första matchen efter Gabrieles död, hemma mot Parma, så visste spelarna att det inte skulle bli en normal match, varken för dem eller för supportrarna. Man visste att Gabriele skulle vara där uppe i himlen och heja fram sitt Lazio så som han gjort varje söndag sedan han var ett barn.
Redan i inledningen av matchen såg man att Lazio var det bättre laget. Chans efter chans skapades. Siviglia nickade, Pandev sköt och Scaloni träffade stolpen. Bollen ville inte in. Lazio fortsatte att springa, slita och skjuta. I nästan varje anfall lyckades man skapa åtminstone en halvchans. Rocchi slet som ett djur, Manfredini sprang kopiöst och hela laget visste att allt annat än en seger skulle kännas som en förlust. Spelarna ville inte vinna för de tre poängen, man ville vinna för Gabriele. Allt eftersom att matchen led mot sitt slut så blev det ganska uppenbart att det inte skulle bli någon seger. Delio Rossi stod jämte planen och tuggade sitt tuggummi så som han brukar göra. Inte ens han visste vad han behövde göra för att vinna matchen. Men så kom felträffen….
Matchklockan hade tickat upp till 90 minuter när Stephen Makinwa fick bollen i närheten av kortlinjen i Parmas straffområde. Åtta Parmaspelare var inne i straffområdet när han fick bollen. Samtidigt var det bara tre Laziospelare utöver Makinwa där. Men nigerianen vände till slut runt och slog in bollen på måfå snett inåt bakåt. Där, vid straffpunkten, stod en spelare som knappast skulle stå där. Fabio Firmani hade aldrig gjort mål för sitt Lazio någonsin i tävlingssammanhang under sina två säsonger i klubben. Men Firmani, som trots att han mest fick agera inhoppare under sina år i klubben, klagade aldrig över den uteblivna speltiden. Han förstod nog att det var en aningen gör hög nivå för honom. Men han älskade Lazio. Han älskade varje stund i den ljusblå tröjan. Han slet, kämpade och spottade blod varje gång han var på planen. Han skrek till och med från bänken. En gång fick han till och med rött kort när han satt på bänken. Och han av alla spelare stod där vid straffpunkten i den 90:e minuten för att ta emot en studsande boll i en match som betydde så mycket mer än bara tre poäng.
Firmani sköt bollen utan att ta emot den. Bollen träffade på hans benskydd men gick ändå mot mål. Sakta men oerhört vackert korsade sedan bollen mållinjen, studsande. Det var ett tecken från ovan. En spelare som inte ska göra mål, gör mål. I euforin sprang Fabio Firmani mot Curva Nord för att omfamna porträttet av Gabriele Sandri som stod placerat framför Curvan. Supportrarna sprang ner från sina läktarplatser för att vara med i kramen. Hela bänken sprang dit, även Igli tare. Alla var enade. Alla stod jämte Gabriele Sandri. Hela Laziofamiljen stod jämte honom, så som han hade stått jämte Laziofamiljen under alla dessa år.
Än i dag minns jag ögonblicket då Fabio Firmani kramade om Gabriele Sandri som ett av de vackraste under alla mina år som Laziale. Än i dag sjungs det ”Gabriele uno di noi” i alla städer, bland alla supportrar. Gabriele har blivit en symbol för alla tifosi i Italien. Det spelar ingen roll om man hejar på Lazio eller Roma, alla kan relatera till Gabriele Sandri. Så sent som i förra veckans match mellan Lazio och Catania på Stadio Angelo Massimino på Sicilien hörde jag Gabrieles sång. Låt den aldrig sluta sjungas. Låt Gabriele leva för evigt.
Länk till målet: http://www.youtube.com/watch?v=PfVkCr1uUF0
