Voce del passato - Ousmane Dabo
Alla vet att Lazio har haft en rik ägare och oändligt med pengar. Alla vet även att man var oerhört nära konkurs för några år sedan. Någonstans där emellan värvade Lazio en fransman från Atalanta som med ett skott sköt sig rakt in i historieböckerna och alla ljusblåa hjärtan.
13:e maj 2009. Klockan närmar sig midnatt. Ousmane Dabo står på Olimpicos gräsmatta och går sakta mot det ena straffområdet. Han ska skjuta det viktigaste skottet i sitt liv. Han ska skjuta Lazio till sin första titel sedan glansen och de stora stjärnorna försvann.
***
Sommaren 2003, första sommaren utan Cragnotti vid rodret, var Lazio inne i en tuff period. Nesta var borta och mycket av den forna glansen fanns inte där. Lazio hade just slutat på fjärde plats i ligan och skulle kvala till Champions League. Då vände Cragnottis efterträdare, Ugo Longo, blickarna mot Atalanta och tog hit två spelare, båda relativt okända för den breda internationella publiken. Den ena skulle komma att bli kapten i Lazio, den andra skulle bli en hjälte bland Laziosupportrarna. De hette Luciano Zauri och Ousmane Dabo. Båda två hade stått för imponerande insatser i den blårandiga Atalantatröjan, och Dabo hade till och med blivit uttagen till Confederations cup för sitt Frankrike den sommaren. Nu var de i Rom för att försöka lotsa Lazio mot bättre tider.
Säsongen som kom skulle bli en av de mest minnesvärda i den ljusblå historien. Man lyckades vinna Coppa Italia på ett imponerande sätt, och de båda spelarna hade en stor del i titeln.
Zauri kom sedermera att fortsätta att spela i Lazio, och var även kapten efter att Massimo Oddo lämnat för Milan, fram till 2009 då han lånades ut till Fiorentina. Dabo däremot lämnade Lazio redan 2006 för att prova lyckan i storsatsande Manchester City. Väl i England blev han mest ihågkommen som killen som fick stryk av Joey Barton. Sejouren i City blev tvåårig innan Claudio Lotito valde att köpa loss honom för en summa på cirka tre miljoner svenska kronor.
Väl tillbaka i Lazio kom han åter till sin rätt på mittfältet, jämte spelare som Ledesma och Mauri. Det märktes att han blev en helt annan spelare när han drog på sig den ljusblå tröjan. Dabo hade hittat hem ännu en gång. Säsongen 08/09 började Lazio på ett fantastiskt sätt. Efter fem spelade omgångar ledde man Serie A med fyra vinster. Dabo kom att spela 21 matcher den säsongen och gjorde även ett mål i matchen mot Genoa. Men det var inte det målet som supportrarna kom att minnas Dabo för.
***
Lazios väg mot finalen i Coppa Italia hade varit imponerande. Man hade bland annat slagit ut Milan efter förlängning på San Siro. Dessutom hade Mauro Zarate gläns i dubbelmötet mot Juventus och nästan på egen hand tagit sitt lag till finalen mot Sampdoria på Stadio Olimpico. Väl där hade Maurito gett sitt lag ledningen efter ett klassiskt Maurito-mål. Pazzini kvitterade dock ledningen och matchen gick till förlängning och straffar.
Efter sex straffomgångar stod det 5-5. Antonio Cassano hade missat för Sampdoria medan Tommaso Rocchi hade bommat för Lazio. Hugo Campagnaro klev fram för att återigen ge Sampdoria ett övertag i straffläggningen. Hans straff var dock alldeles för dålig och gick rakt på Fernando Muslera som enkelt kunde rädda den. Om Lazio satte nästa straff skulle de vinna Coppa Italia.
Tränare Delio Rossi var så nervös att han inte vågade titta på straffläggningen. Men när sex straffar var skjutna reste han sig upp från bänken och gick in på planen. Han ropade ut något direktiv till en av sina spelare. Plötsligt stegade Ousmane Dabo fram mot straffområdet vid Curva Suds fötter. Kommentatorerna blev till och med de förvånade över att fransmannen skulle slå straffen. Ingen hade trott det. Men det faktiskt ärligt talat inte många alternativ. Sex spelare hade redan slått straffar, kvar var Muslera, Siviglia, De Silvestri, Del Nero och Dabo.
Det var ett fullsatt Olimpico den kvällen. Det var mer publik på den här matchen än vad det skulle vara på Champions League-finalen på samma arena någon vecka senare. Curva Sud var färgat i blått, vitt och rött. Spänningen var olidlig.
Dabo var tvungen att ta en omväg för att hämta bollen. En bollkalle hjälpte honom och kastade den mot straffområdet. Han tog den, la den lugnt på straffpunkten och stegade bakåt. Han visste att den här sparken skulle betyda mer än vad han anade. I en klubb där så lite betyder så mycket kunde han nu bli en hjälte för evigt. Bara Luca Castellazzi stod i vägen för den drömmen.
Domaren blåste i pipan. Dabo sprang fram mot bollen, satte i vänsterfoten i backen och sköt. Skottet gick till vänster, Castellazzi gick även han till vänster. Men trots sin längd nådde inte Castellazzi bollen. I samma ögonblick som den korsade linjen vände sig Ousmane Dabo och sprang med full fart mot sina lagkamrater. Han var en hjälte. Muslera var en hjälte. Mauro Zarate var en hjälte. Men om någon nämner Coppa Italia 2009 så tänker man oavbrutet på Ousmane Dabo och hans straffspark.
Ousmane Dabo var aldrig spelaren som glänste med sin teknik, sin fart eller sitt goda tillslag. Han hade inget av det. Han var ingen spektakulär spelare. Han var, ärligt talat, en i mängden. Han stack inte ut på något sätt, och jag tror att det var just det som gjorde honom så älskad hos Curva Nord. Han krävde aldrig uppmärksamhet, men ändå gjorde han alltid sitt jobb när han fick chansen. Och det var han som sköt Lazio till sin första titel som ”nytt” lag. På något sätt finns det ingen bättre spelare än just Ousmane Dabo att göra det. Hans skott sköt honom rakt in i historieböckerna och varje ljusblå supporters hjärta.
