Voce del passato: Säsongen 2003/2004
Säsongen 2003/2004 visade ett lag utan några större stjärnor att allt är möjligt. Det fanns varken ägare eller pengar i Lazio, ändå slutade det med en Coppa Italia-trofé.
Alla känner till historien om Sergio Cragnotti och hur han byggde ett av världens starkaste fotbollslag. Alla känner även till hur hans bygge raserades i början av 2000-talet. Den första sommaren efter att President Cragnotti hade avgått, sommaren 2003, befann sig klubben Lazio i en dimma. Pengarna fanns inte längre. De allra största stjärnorna var borta. Kvar hade man en trupp med spelare som hade upplevt storhetstiden, men som var på väg utför i sina karriärer. Hoppet var inte på topp. Verkligheten hade kommit ikapp Lazio. Men man hade fortfarande en säsong att spela.
Diego Simeone lämnade för Atletico Madrid sommaren 2003. In kom istället Albertini, Muzzi, Zauri och Dabo. Inga namnkunniga spelare. Men Lazio hade fortfarande kvar spelare som Jaap Stam, Sinisa Mihajlovic, Paolo Negro, Giuseppe Favalli och Dejan Stankovic. Dessa spelare, tillsammans med de nya, skulle gå ihop och göra något som de flesta trodde var omöjligt. Man skulle bärga sin första titel efter Cragnotti-eran.
När jag för några veckor sedan tittade på Sassuolo-Lazio insåg jag att det var oerhört mycket som var fel med vårt Lazio, och då menar jag inte enbart det taktiska, utan även glädjen. Man ser inte längre spelare som älskar det de gör. Man ser proffs som ser det som ett jobb. Visst har vi en del spelare som skulle springa flera mil om så krävdes, men i grunden är det ett gäng fullskaliga professionella spelare som enbart ser Lazio som en språngbräda ut till ännu mer pengar och ännu lyxigare träningsanläggningar. Annat var fallet säsongen 2003/2004.
Den säsongen visade spelarna att det inte krävdes fantasisummor, rekordvärvningar eller annat lyx för att skapa ett lag. De spelarna bestämde sig tidigt för att försöka få ett sista fantastiskt minne från sin tid i klubben innan de lämnade det sjunkande skeppet. Trots att spelare som tidigare hade tjänat multum, nu var tvungna att sänka sina löner med upp till 90 procent, så var det ingen som klagade.
Jag är övertygad om att det var svårt för en spelare som Giuseppe Favalli, som trots allt hade varit med i mer än tio år, att gå från total lyx, till att veta att klubben i hans hjärta kanske inte skulle finnas kvar om någon säsong.
Trots att Serie A-säsongen slutade med en respektabel 6:e placering så är det inte det som människor minns. Det är Coppa Italia-segern som har fastnat i våra näthinnor. På väg till semifinalen hade Lazio slagit ut både Modena och Parma. I semifinalen väntade det omöjliga motståndet, en av Lazios största mardrömsmotståndare, AC Milan. Milan, som i och med köpet av Alessandro Nesta ett år tidigare, hade en nästintill perfekt trupp, skulle gå och vinna Serie A den säsongen i en överlägesen stil. Men i Coppa Italia kunde inte ens Silvio Berlusconis lag rå på ett Lazio utan ägare. I det första mötet av två åkte Lazio till San Siro och fick med sig en 2-1-seger hem till Rom. Men det var framförallt returen som många laziali kom att minnas. Cesar öppnade målskyttet efter en delikat passning av Fabio Liverani. Sen rann det bara på. Liverani satt själv 2-0 till tränaren Roberto Mancinis belåtenhet. Lazios allra bästa spelare den säsongen hette Stefano Fiore och han satte 3-0. Efter ett fint inlägg av Massimo Oddo satte även Fiore sitt andra mål för kvällen och spikade därmed slutresultatet till 4-0. Lazio var i final.
I finalen skulle Lazio möta Juventus. På den tiden spelades finalen i dubbelmöten. Lazio var kraftigt nederlagstippade inför det första mötet hemma på Olimpico. Men Stefano Fiore fortsatte på det inslagna spåret och gav sitt Lazio ledningen. Men det skulle inte räcka för den underbara mittfältaren. Han gjorde även 2-0 på en magnifik cykelspark, vilket gav Lazio ett perfekt utgångsläge inför returen i Turin. Returmötet slutade 2-2 efter att Bernardo Corradi och Stefano Fiore gjort varsitt mål.
Efter Coppa Italia vinsten visste spelarna att de hade gjort sitt i klubben. De allra flesta, och största, stjärnorna, om man nu kan kalla dem det, lämnade klubben efter säsongen. Jaap Stam lämnade för Milan. Sinisa Mihajlovic, Giuseppe Favalli och Dejan Stankovic hamnade även de i Milano, men i Inter. Bernardo Corradi och Stefano Fiore såldes till Spanien och Valencia. Roberto Mancini lämnade för Inter efter sin fina insats i klubben. Trots att nästintill hela elvan som bärgade den titeln lämnade klubben någon månad senare, så lämnade de kvar något ovärderligt, nämligen ett minne om ett fantastiskt lag. Än i dag har jag inte sett en större laganda i ett Lazio-lag än vad jag såg den säsongen. Laget från 2006/2007 i all ära, men det som Roberto Mancinis mannar åstadkom är helt oförglömligt. Att kunna stänga ute allt kaos som försiggick runt omkring klubben, och vinna en titel utan oändligt med pengar, utan några större profiler, utan några individuella stjärnor. Det är obeskrivligt. Spelarna kämpade och slet, inte för pengarna. De gjorde det för Lazio.
Lazio-Milan 4-0: http://www.youtube.com/watch?v=1AKgrq7Ztjw
Lazio-Juventus 2-0, 2-2: http://www.youtube.com/watch?v=iwR3Za0DAxg
