Att vara milanista (i Sverige) år 2023 - del 3
Del 3 i artikelserien där jag försöker att reda i vad det innebär att vara milanista i dessa tider.
Dags för del tre i artikelserien och hög tid att börja försöka svara på frågorna som tidigare har formulerats kring lagets status och vad det innebär att vara milanista just nu. En inte helt enkel uppgift om svaren också ska försöka inrymma någon slags objektivitet. Men jag lägger upp bollen på straffpunkten och så får vi se om jag lyckas borra upp den i krysset eller om det blir stolpe ut. Påpekas bör kanske att min ansats inte är av Beppe Signori-karaktär.
I del 1 och 2 har jag gjort nedslag i historien och kortfattat redogjort för några av klubbens allra mest framgångsrika eror. Många storklubbar i fotbollshistorien har genom åren haft mer eller mindre framgångsrika perioder men vid sidan av kanske Real Madrid och Barcelona saknar Milan motstycke när det kommer till sådana.
Del 2 avslutades med en återblick till den mycket framgångsrika säsongen 2006/2007 som också kom att markera slutet på 00-talets stora framgångar. De närmast följande åren kan väl bäst beskrivas som mediokra. Titlarna uteblev och ägare Berlusconi började anklaga tränare Ancelotti för att inte vara tillräckligt skicklig. Ancelotti lämnade klubben 2009 och kom att röna enorma framgångar som tränare för andra storklubbar. Idag betraktas han som kanske den mest framgångsrika av dem alla.
I en tid då vår egen tränare Stefano Pioli är kraftigt ifrågasatt är det säkert många supportrar som hellre skulle vilja se just Ancelotti, eller någon annan stortränare ersätta och leda laget i rätt riktning. Och hade det varit för en trettio år sedan hade det inte varit något som inte gått att ordna. Idag ser de möjligheterna däremot helt annorlunda ut.
Under de mediokra åren mellan säsong 07/08 och 09/10 tog klubben adjö av legendarerna Costacurta och Maldini, som varit med under alla de mest framgångsrika åren. Klubben knöt istället andra legender i form av Ronaldo, Ronaldinho och Beckham till klubben. De tre storheterna var dock inne på slutet av sina respektive fantastiska fotbollskarriärer och bidrog tyvärr inte till någon seger i ligan eller CL.
En grundläggande orsak till att klubben inte var mer framgångsrik under de här åren var finansiell. För att knyta de allra bästa spelarna till sig var klubbarna tvungna att lägga allt större summor pengar och det hade vår dåvarande ägare inte lust med att göra. Milan fick därför se sig alltmer omsprungen av klubbar som ägdes av ryska oligarker, arabiska oljeshejker och asiatiska företagsmagnat med bottenlösa kassakistor. På totalen spenderades förstås en del pengar på spelare och några större värvningar blev också genomförda. Bland annat köpte klubben den sjuttonårige supertalangen Alexandre Pato för 24 miljoner euro, nämnde Ronaldinho för 24 och landslagsbrassen Robinho för 21 miljoner. Det går att jämföra med priset för Cristiano Ronaldo som var 94 miljoner euro vid övergången från United till Real, Zidande som gick för 75 från Juventus till Real och Kaka och Ibra som inbringade cirka 65 miljoner euro vardera vid sina respektive försäljningar.
2011 vann klubben återigen en scudetto och det kom att bli klubbens första sedan 2004. Men klubben hade under 00-talet blivit känt som ett turneringslag och det primära målet var inte att vara bäst bara hemma i Italien utan i hela Europa och världen. Så såg ambitionen ut och det var något som skiljde vår klubb från de andra i Italien och från de allra flesta andra klubbar i världen. En intressant fråga är huruvida en sådan ambition fortfarande kan anses vara förhärskande och i sådant fall i vilken omfattning?
Segern 2011 kom efter riktigt bra värvningarna av Thiago Silva 2009 och Zlatan Ibrahimovic året efter. När Ibra blev klar för oss den här första gången mot slutet av mercaton 2010 trodde jag först inte att det var sant. Om och om igen läste jag nyheten till dess det att det till slut sjönk in. En av mina allra största favoriter. Sveriges genom tiderna största spelare och en av världens genom tiderna bästa forward skulle alltså kommande säsong att spela för laget i mitt hjärta. Få gånger under mina levnadsår har jag blivit så glad över något som jag blev över just den här nyheten. Supervärvningen av Ibra gav fansen nytt hopp om livet och framför oss såg vi återigen fram mot år av seger och ära.
Ibra var också fundamental när det kom till att bärga scudetton säsong 2010/2011 och i den efterföljande säsongen var han om möjligt ännu bättre och producerade då smått fantastiska 35 stycken mål. Om Ibra framåt var en suverän på den här tiden så var Silva på mittbacken minst lika viktig för laget. När dessa såldes 2012 markerade det därför en gång för alla klubbens brist på ambitioner och supportrarna kom att få se fram emot ett kommande decennium av kräftgång och uteblivna resultat.
Borta var kanske också klubbens genuina rykte som gentlemannaklubb. Spelare som Ibra, Ronaldinho, Antonio Cassano, Philippe Mexes och sedermera Mario Balotelli passade inte riktigt in i den mallen. Med laget på dekis blev det också allt svårare för ägaren att försöka dölja sina lite mer ljuskygga aktiviteter i glansen av lagets framgångar.
En sista satsning kan ändå sägas att klubben gjorde till säsong 2015/2016 då Carlos Bacca, Alessandro Romagnoli och Andrea Bertolacci köptes in för lite drygt 80 miljoner euro. Men resultaten uteblev ändå och kanske var det här det tillslut blev helt uppenbart för ägare Berlusconi att konkurrensen var för stor och priserna för de bättre spelarna som skulle ha behövts för att kunna utmana om nya titlar alltför höga.
Berlusconi sålde klubben år 2017 och efter försäljningen skedde en större satsning av de nya ägarna till säsong 2017/2018 då klubben köpte spelare för uppskattningsvis 187 miljoner euro. Men resultaten uteblev ändå. Året efter köpte klubben spelare för närmare 200 miljoner euro. Klubben slutade då på en femteplats.
Många med mig minns de här åren mellan 2012-2019 som minst sagt fruktansvärda och ägnar sig säkerligen i olika hög grad åt psykologisk bortträngning. De rätta förutsättningarna för framgång fanns dessvärre inte i klubben på den här tiden. En del menar kanske att klubben underpresterade och det kan jag hålla med om sett till den anrika historien och då vi faktiskt varit bäst i världen under flera år under de tre föregående decennierna. Men med tanke på spelarmaterial och sportslig ledning fanns helt enkelt inte förutsättningarna där och vi kan kanske inte tala om några underprestationer i ordets rätta bemärkelse. Spelarna var inte tillräckligt bra och den typen av ledare som behövdes fanns inte eller hade inte sådana roller i klubben att de kunde påverka laget i rätt riktning. Vid sidan av planen fanns ingen Maldini som till exempel Thiago Silva menar ändrade hans professionella inställning markant och på planen fanns ingen Nesta, som samme Silva berättar var den som utvecklade honom till att bli en så pass bra mittback som han nu kom att bli. Det här var tyvärr också en tid då klubben avverkade tränare i form av forna spelare på löpande band. Seedorf, Inzaghi, Brocchi och Rino Gattuso fick alla den omöjliga uppgiften att vända utvecklingen utan några riktiga förutsättningar för att faktiskt lyckas med uppdraget. När de sedan inte lyckades kastades de alla under bussen och bilden av den gemytliga milanfamiljen började alltmer blekna.
Det var under åren 2018-2019 som den negativa utvecklingen skulle börja vända. Den forne superstjärnan Zvonimir Boban knöts till klubbens ledning där Paolo Maldini sedan ett år tillbaka haft en mindre inflytelserik position. Det kom senare att ändras då han 2019 utseddes till ”teknisk direktör”. En rad unga talangfulla spelare värvades och dessa skulle sedan tillsammans med den återvändande Ibrahimovic komma att utgöra stommen i det lag som sedan vann ligan 2022.
Nu har det gått ungefär ett och ett halvt år sedan den senaste ligasegern och den förra säsongen kan nog inte klassas som särskilt väl genomförd sett ur ett mästarperspektiv. Laget lyckades inte förvalta ligasegern och samtidigt utmana i Champions League och spelet under våren 2023 var stundtals riktigt uselt. Trots det lyckades ändå laget att ta sig till semifinal i CL och för kanske vår klubb mer än för många andra är turneringen viktig att prestera i. Vad gäller just prestationerna i CL så kan vi just nu se att laget och spelarna alltmer börjat växa in i turneringen. Det första deltagandet efter den mörka perioden lämnade en del i övrigt att önska och den allmänt rådande känslan var låga förväntningar i kombination med en glädje att äntligen få vara tillbaka i fotbollens finrum. I år har insatserna mot Dortmund och Newcastle inte alls varit dåliga men det uteblivna målskyttet har lämnat en något bitter eftersmak. Revanschen i hemmamötet mot PSG var däremot en läckerbit som sända ett visst budskap till fotbollseuropa om att Milan inte bara är tillbaka som deltagare i turneringen. Utan faktiskt också har potentialen att besegra de bättre klubbarna.
Det var uppenbart så att klubbens dragningskraft kom att minska kraftigt under 10-talet, bland annat på grund av det uteblivna spelet i CL. Nu har den däremot definitivt ökat i och med kontinuerligt spel i Champions League och förra årets framgångar med semifinalplatsen.
Nu väntar om bara några dagar en svår match mot Dortmund i just CL och om Milan skulle lyckas besegra tyskarna så är förutsättningarna för vidare avancemang goda. Det skulle betyda mycket för klubben och statusen att lyckas ta sig vidare från en sådan svår grupp. Särskilt i ljuset av turbulensen som skakat laget under det senaste halvåret.
För fram till juni i år var känslan att klubben var på gång. Det fanns ett pågående projekt som var inriktat på hållbarhet och en målsättning att ta klubben tillbaka till toppen. Det fanns spelare på planen med hög kaliber och potential och ledare i form av såväl Ibra som Maldini. Två personer som kommit att bli fullständigt fundamentala för klubbens återuppbyggnad. Det var ordning och reda i ekonomin och fansen hade efter pandemi-åren hittat tillbaka till läktarna som nu oavsett motstånd alltid var fullsatta. För alla som inte hade säsongskort var det till att hänga på låset som gällde i samband med biljettsläppen. Självklart fanns det en del brister och saker som sköttes mindre bra men helheten var positiv, lagmoralen skyhög och framtiden såg onekligen mycket ljus ut. Sällan eller aldrig satt jag och tänkte på forna tider. Det behövdes inte då laget presterade bra resultat, var fullt med nya favoritspelare varav en sågs som en framtida bandiera, och då vi hade den vördade Maldini som styrde skutan med lugn och trygg hand. Åter började det också talas om den goda och professionella stämningen nere på träningsanläggningen och eventuella motsättningar löstes diskret och internt.
Mycket av det här kom dessvärre att raseras i och med att Maldini hastigt och lustigt försvann ifrån klubben denna sommar. Snabbt började det spekuleras om vad som hade hänt och varför. Än idag är det nog få som känner till den verkliga anledningen till att Paolo inte längre är med oss annat än i själen och hjärtat i klubben och hos dess supportrar.
Man kan såklart tycka olika om Paolo Maldini och dennes insats som ”teknisk direktör” i klubben. Men hans anseende i fotbollsvärlden är i en klass för sig och hans sammanflätning med klubben så stark att de båda subjekten knappast går att separera. Under de perioder av stora framgångar som klubben har rönt de senaste fyrtio åren har Paolo Maldini varit konstanten. Enda undantaget titelsegern år 2011 men vilka fanns då i klubben? Jo, Ibra och Silva, vars stora idol var just Maldini.
Sättet han försvann på har garanterat skadat klubbens anseende på flera olika sätt och förmodligen mer än vad vi kan föreställa oss. Alla initierade jag talat med sedan sommarens händelse frågar mig samma sak; ”Hur sjutton kunde klubben göra sig av med Maldini? Vad var det egentligen som hände där?” Händelsen har också skapat friktion mellan klubbens supportrar där en del menar att personer inom klubbens ledning och organisation inte tydligt stått bakom Maldini och erkänt dennes gärningar och betydelse för klubben. Supportrarna har också delats i olika läger beroende på om man stått bakom Maldini eller tagit parti för klubbens ägare. Det spekuleras även i att en del spelare inte sett på händelsen och behandlingen av Maldini med särskilt blida ögon och att det kan ha kommit att påverka deras moral och prestationer på planen. En del menar även att förlusten av Maldini kom att påverka sommarens mercato negativt.
Men det var inte bara Maldini som försvann under sommaren utan även Ibra då denne bestämde sig för att lägga skorna på hyllan för gott. Även i det här fallet kan man tycka olika om Ibra men under de senaste åren har en rad spelare i klubben berättat om hur viktig han har varit för deras och lagets utveckling och prestationer. Olika experter har också uttalat sig samstämmigt kring Ibras enorma bidrag till klubbens framgångar och yngre spelares utveckling under de senaste åren.
Strax efter såldes även Tonali till många supportrars stora förtvivlan. Men denna känsla kom för många att under sommaren bytas ut mot förtjusning då försäljningen av Sandro kom att inbringa mycket pengar som friskt spenderades av den nya ledningen som installerats efter Maldini.
Mängder av nya spelare köptes in och de gamla spelare som inte ansågs hålla måttet fick respass i form av försäljning eller utlåning. En del såg på det hela med odelat positiva ögon medan andra såg risker med de stora förändringarna av spelartruppen. Dessutom började tränare Pioli tala om en formationsändring vilket även det kom att antingen hyllas som ett välkommet genidrag eller ifrågasättas som ett märkligt tilltag med tanke på de framgångar han ändå haft med den gamla formationen.
Ligan startade med mer eller mindre övertygande vinster och habila insatser i CL. Men storförlusten mot Inter fick det snabbt att börja knaka ordentligt under fogarna. Förlusten följdes av en blandning av hyfsade prestationer och riktiga bottennapp och det dröjde inte länge innan kritikerstormarna ven allt kraftigare kring såväl spelare, som tränare, ledning och ägare. Antalet skador växte för närmast varje dag, laget förlorade matchen mot Juve och helt plötsligt drogs Tonali in i en ny stor italiensk spelskandal. Rykten började florera kring vem som visste vad om Sandros spelvanor och var det kanske på grund av dessa han hade blivit såld? Och i media uttrycktes hot om stämning av Newcastle gentemot Milan. Prestationerna på planen blev allt sämre, laget tappade den hyfsat trygga ledningen i matcherna mot Napoli och Lecce, förlorade mot Udinese och i media gick egna spelare ut och gjorde kritiska uttalande. Runtomkring fanns även personer med mycket åsikter och tankar samt ett visst inflytande i kanske framförallt den italienska fotbollsvärlden. Gamle tränaren Arrigo Sacchi uttalar sig i regel i negativa termer och bidrar tyvärr inte med något konstruktivt. Andra, likt Billy Costacurta försöker däremot komma med tips och hyllar laget så fort tillfälle ges.
Dags för konklusion.
Jag inledde denna artikelserie med att försöka ge svar på frågor om vilken status AC Milan har just nu, hur andra ser på oss och våra chanser, vad det innebär att vara milanista år 2023 och varför en del av oss tenderar att så ofta blicka tillbaka i tiden?
Jag börjar med att svara på den sista frågan om varför det finns så många nostalgiker bland lagets fans och för mig är det svaret ganska uppenbart. Vi har under perioder varit världens i särklass allra bästa fotbollsklubb. Vi har bjudit världen på spel i absoluta världsklass och många av historiens bästa spelare har lirat i den rödsvarta tröjan. De har krigat, kämpat och vunnit inför fullsatta läktare! Under perioder de senaste tio-femton åren har vi däremot varit väldigt långt ifrån toppen och vi är många som därför saknar det ”gamla Milan”. När det går bra för klubben tenderar jag själv att mestadels vara här och nu men i perioder då det går sämre, eller då det blåser storm och jag tvingas brottas med mina svårigheter kring att förlika mig med företagsmodellen och de amerikanska ägarna, ja då pratar jag nästan hellre om Nestas artistiska sätt att glidtackla eller Albertinis läckra framspelning till Weah i segermatchen mot Inter för snart trettio år sedan.
När det gäller frågan om klubbens status så har den gått från att vara ansedd som den allra förnämsta till att vara betraktad som en historiskt välrenommerad klubb men med överkroppen hängande mot repen. De senaste årens framgångar har tagit oss tillbaka mot mitten av ringen igen och vi befinner oss på en klättring upp mot toppen. Men vägen dit är brant. Den är snårig och den kräver utrustning och sherpas av allra bästa slag. Frågan är också om expeditionsägarens bild av toppen är densamma som lagets supportrar? Frågan är relevant då såväl klubbens ägare och ledning under hösten 2023 uttalat sig om att lagets mål är kontinuerligt spel i CL och att seriesegrar inte är nödvändiga utan mer kan betraktas som roliga ”bonusar”. För supportrarna är däremot ligan självklart extremt viktig. Det är där våra största rivaler spelar och hamnar vi efter dessa i ligan eller förlorar matcher mot dem skadar det klubbens status och vår stolthet.
När det gäller våra rivaler och deras syn på oss är det tyvärr heller inte bättre ställt än att det andra milanolaget under det senaste decenniet har plusstatisk mot oss. Detsamma gäller rivalerna från Turin. Och vad gäller storklubbarna ute i Europa var det länge sedan de upplevde oss som något hot eller såg oss som en konkurrent om titlar. Vi var liksom under alltför lång tid inte ens med i matchen. Det här kan inte ens en seger mot PSG ändra.
Vi vill vara Grande AC Milan som vinner ligan och sedan ger oss ut och krigar mot ofrälse i Europa. Den här strävan och bilden av oss själva har fått sig många törnar under det senaste decenniet. Ibland kan jag uppleva det nästan som att klubben och dess supportrar drabbats av en slags identitetskris. Det var för övrigt en av anledningarna till varför jag valde att skriva denna artikelserie. För att försöka bena lite i frågor så som lagets nuvarande status, attraktionskraft och egentliga förutsättningar. Kring vilka tränare som egentligen kan bli aktuella om Pioli får sparken, kring vilka spelare som kan vara aktuella, vilka som inte är det och varför?
När det gäller just tränarfrågan är det högaktuell då det ryktas om att Pioli kan komma att få lämna i det fall laget inte vänder den nuvarande negativa formen och vinner i princip samtliga matcher fram till jul. Det är för övrigt ett måste om vi ska kunna ha häng i ligan och ta oss vidare i CL. Men när det diskuteras tränare är det alltså inte längre de allra mest framgångsrika namnen som nämns. Förutom kanske i fallet med Mourinho. En tränare som har vunnit mycket och periodvis ansetts tillhöra de tre kanske främsta i världen, men som de senaste åren inte varit särskilt framgångsrik. I det fall Ibra återansluter som ledare till klubben, Roma tröttnar på Mourinho och Pioli får lämna kan José mycket väl vara en tänkbar kandidat. Det skulle kunna landa i en fråga om lön och där har vi länge fått inpräntat i oss att klubben har en lönestruktur som inte får rubbas. Jag är trots det helt övertygad om att de båda parterna tillslut skulle kunna komma överens om det blev skarpt läge.
När det sedan gäller spelare som kan bli aktuella för oss är det även här en fråga om kostnader. Dels för övergång och dels, i det fall en spelare kan gå som bosman eller är helt kontraktslös, en fråga om klubbens lönestruktur, vilket sorterar bort en ansenlig skara duktiga spelare som utan tvivel skulle kunna bidra till klubbens prestationer. Vi kan därmed lämna alla föreställningar och att värva världsspelare därhän. Möjligtvis kan vi i konkurrens med andra klubbar kämpa om värvningar av spelare med stor potential. För att lyckas i den konkurrensen är såklart kontinuerligt spel i Champions League, en årlig målsättning att utmana om ligatiteln, ett rykte om en harmonisk och härlig stämning i truppen samt ledare som fotbollsspelare ser upp till viktigt att ha i vår klubb.
Självklart innebär de ekonomiska ramarna att vår resa mot att åter bli Grande AC Milan blir svårare och den kommer att kräva en noga utformad långsiktig och hållbar strategi. Den behöver också kombineras med högt ställda ambitioner och målsättningar tillsammans med rätt kompetens i alla led. Just när detta skrivs, den 24 november 2023, så är min förhoppning om att vi ska ta oss hela vägen tillbaka till toppen inom en överskådlig framtid ganska liten.
Sammanfattningsvis så kanske det här med att vara milanista år 2023, åtminstone för en del, innebär att delvis vara mentalt bunden till historien, som på en och samma gång tecknar en bild av en klubb som vunnit allt och en som det senaste decenniet har förlorat mycket av sin själ. Och som just nu tragglar sig fram mot en ny identitet. Ägarskapet, sommarens händelser och höstens stormar har påverkat och påverkar klubben. Enligt många på ett negativt sätt.
Samtidigt så överväldigas jag av känslor och insikter när jag ser videofilmer från ett fullsatt San Siro, med mäktigt tifosi och fansens som sjunger "Sarà perché ti amo".
Klubben är dess supportrar. Klubben är sin mäktiga historia. Klubben är alla dess sammantagna segrar och framgångar, minnen och händelser. Oavsett ägare och ledning kan ingen ta det här ifrån oss. Att vara milanista är att vara del av ett sammanhang och något som står över materiella ting. Det är här och det är nu, det är historia och det är framtid.
Forza Milan!
