Batistuta - en hjältes fall
Ämnet är rykande hett, Batistutas vara eller icke vara. Här är några tankar om situationen och fallet med en hjältes tango med mitt hjärta.
Känslorna är heta vad gäller herr Gabriel Omar Batistuta, oavsett var man står åsiktsmässigt. Hans anhängare hävdar lika exalterat att deras hjälte ska spela som andra kräver hans omedelbara förpassning till bänken, eller ännu hellre bort från Rom och Roma helt och hållet.
Under de senaste 18 månaderna har Romas forum här på SvenskaFans fyllts till bredden av diskussioner om vad som är fel med Batistuta, vad som bör göras för att lösa situationen han och klubben satt sig i. Alla möjliga alternativ har presenterats som skuld för hans svacka – allt ifrån att det är lagkamraternas fel, att han tappat stinget lite med åren till att hans motivation är minst sagt bristande. Jag sitter inte på svaren. Det gör ingen, möjligen kan hr Batistuta själv ha en aning om var det är skon klämmer, men annars är det ren spekulation vi fans kan ägna oss åt. Detta är alltså inte det slutgiltiga och ultimata svaret till vad felet är och vad som ska göras, detta är bara mina tankar om detta (numera) uttjatade samtalsämne.
Och som lämpligt är börjar vi från början – följ med mig till våren 2001…
Efter den föregående sommarens flytt till Italiens stolta huvudstad Rom var Batistutas efterlängtade karriärsmål äntligen inom synhåll. AS Roma ledde Serie A i storartad stil och såg näst intill oslagbara ut, mycket tack vara Batistutas många mål under säsongen. Men under våren började det gå tyngre för Gabriel. De självklara målen uteblev allt oftare och hans rörlighet led av att ha spelat en lång och tuff säsong. Han kände även av en efterhängsen knäskada som besvärat honom under många år, den började nu ta ut sin rätt. Montella fick kliva fram som lagets frälsare gång på gång och ju mer säsongen led mot sitt slut desto mer försvann Batistuta ur strålkastarljuset. Den våren fick dock ett lyckligt slut, AS Roma vann en djupt efterlängtad scudetto och Batistuta hade fått sin efterlängtade ligaseger. Han hade redan blivit en stor publikfavorit i Rom genom sina 20 mål och han kunde se tillbaka på ett omtumlande år.
Efter en välbehövlig semester för hela laget fick Batistuta vila upp sig ordentligt och när laget samlades för det årliga träningslägret i Kapfenberg i Österrike meddelades det att Batistuta nu var helt friskförklarad efter sin knäskada. Lyckan var stor, om en halvskadad Batistuta sprängde in 20 bollar det föregående året, tänk då bara vad en helt frisk Batistuta skulle göra! Vi fans fick dock snabbt förpassa våra drömmar om en Batistuta som capocannoniere då varken Ärkeängeln själv eller laget kunde motsvara de förväntningar som ställs på ett regerande mästarlag. När Batistuta som tänkt målskytt svek och hade kolossalt svårt att hitta nätet fick Totti ensam kliva fram och ta allt offensivt ansvar. Mirakulöst nog ledde det till att Roma utropades till campioni d’inverno, vintermästare. Hela tiden hoppades man på att Batistuta skulle vakna ur sin dvala och komplettera ett lag som plockade poäng trots knackigt spel. Gång på gång intalade vi oss att detta! skulle bli Batis återkomst, just denna matchen. Gång på gång blev vi djupt besvikna, Batistuta var inte vad han en gång varit. Logiken sade det, åldern hade tagit ut sin rätt, men hjärtat pratade högre och sade hela tiden att snart lossnar det…
Personligen fick jag bekräftat vad jag inte velat tro tidigare den 10 mars 2002 under derbyt mot Lazio. Batistuta hade av okänd anledning inte tagits ut till stracittadina-laget, en lättare skada rapporterades det om, bara Gabriel själv och Capello vet väl sanningen. Överraskningen blev än större när Batistuta inte ens fanns med på bänken, var det en så allvarlig skada? Det visade sig senare att Batistuta tackat nej till att sitta både på bänken och ens läktaren för att se sitt lag spela derby. För att se sina lagkamrater spela den viktigaste matchen på året. Han hade inte ens tålamodet att spendera 2 timmar på Olimpicos läktare för att bevittna sin arbetsgivare göra sitt jobb. Då förstod jag det jag aldrig velat erkänna, Batistuta älskar inte oss, han älskar inte Roma. Hans motivation var bortblåst, han hade vunnit sin scudetto, varför skulle han bry sig mer? Varför skulle han sitta på läktaren och titta på, han har ingen klubbkänsla ändå. Den dagen dog en hjälte för mig, även om det kom i skymundan av vad som utspelade sig på den gröna gräsmattan i norra Rom.
Efter det var inte Batistuta i bättre slag, precis som året innan vaknade Vincenzo Montella upp lagom till våren och såg med sina mål till att Roma mirakulöst nog kom blott en poäng från ligasegrarna Juventus. Batistuta slutade på 6 mål i Serie A, hans lägsta facit någonsin. Och utan fullträffar ute i Europa (trots lägen som hade fått det att framstå som att en lada hade varit svårare att träffa inifrån) blev hans totala målskörd fjuttiga 6 mål på 33 matcher. Med ett år kvar på det dyra kontraktet gick diskussionerna heta i somras, vad skulle göras? Satsa på att Batigol skulle återfinna sin forna målkänsla och betala dyra pengar för det eller avlasta honom till någon intressent medan han fortfarande hade ett marknadsvärde. Trots lockande erbjudanden från the Premiership ville varken ledningen eller Bati att deras samarbete skulle brytas. Under försäsongen såg det faktiskt riktigt lovande ut och det verkade som om klubbledningen skulle kunna få rätt när de inte sålde Lejonkungen. Hela sommaren lång dundrade Batistuta in mål, oavsett motstånd, och man hoppades väl i alla fall på att han minst skulle orka med tvåsiffrigt i år. Vilket lämnar oss i nuet mer eller mindre, säsong 2002-03...
Läs fortsättningen!
