Allt är som vanligt, men inget är som förr
Och vad gör vi när han lägger av? Sätter vi vårt hopp till en urholkad blondin, eller till en rödkindad duracellkanin? Kanske lämnar vi över bindeln till en pojkspoling som har ett efternamn vars fyra första bokstäver vittnar om ödets existens. Symboliken kring Tottis stundande sorti är brännande plågsam och går att applicera på många av fotbollsvärldens tappraste soldater.
Jag tycker inte om förändringar, men framför mina ögon flimrar obestridliga faktum dagligen förbi: Totti blir äldre för varje dag som går, och ynglingar går från lovande talanger till fullfjädrade världsstjärnor. Det är fotbollens vackra, vemodiga cirkel: hjältarna kommer, och hjältarna går. Och det slog mig häromdagen när jag kollade på Milan, på Man United, på Chelsea. Det är inte längre Hazard, El Shaarawy och Welbeck som är undantagen, utan det är det gamla gardet. Det är Lampard som snart försvinner, det är Gattuso som lyser med sin frånvaro – och det är David Beckham nere i Paris som hunnit bli trettiosju år. Å ena sidan är jag glad att nya spelare kommit fram, kvalitativa nog att ta över efter dagens bjässar. Å andra är jag en nostalgisk person.
Jag sneglar sorgset mot Europas alla hörn och kanter för att med blicken försöka uttrycka min sympati för de snart slocknade stjärnorna. I Italiens huvudstad glimmar den klaraste. Han spelar som om han frusit tiden, men tiden är trots allt lika obarmhärtig som alltid. Totti fyller trettiosju i år. För tio år sedan var han en explosiv trequartista, året innan tippades han bli kungen av världen via en mästerskapstriumf i Asien. Han hade flärden, han hade det blixtrande steget. Han var lekledaren Totti, erkänd av folkets breda massa som en av planetens absolut främsta underhållare om än utrustad med den svindlande förmågan att ständigt vika ner sig i avgörande skeden just när rampljuset lyste som starkast. Trots att han är närmast ensam i sitt slag att stanna i en och samma klubb får han ur den här textens perspektiv sällskap av de finaste av kollegor.
Det här är förmodligen den flummigaste krönikan jag skrivit, men jag ber aldrig om ursäkt för mina texter när de kommer från hjärtat. Och visst är det lika charmigt som sorgligt hur storstjärnorna upphör att existera uppe i skyn och ger plats för nya glimmer att träda fram för att erbjuda planeten en annan sorts glans. Marquinhos och Varane tränger sakta men säkert undan Vidic och Ferdinand, medan Mario Götze och Mesut Özil tar tians roll till en position mer på flanken än centralt. Thiago Alcantara knackar på dörren till startelvan i Barcelona för att som en hybrid av Xavi och Iniesta axla rollen som katalansk playmaker. I en annan värld, men ändå i precis samma, har rykten florerat kring Lampards eventuella flytt och Gerrard har omgivits av frågetecken om hans form. Bland kängurun och året-runt-värme skuttar Alex Del Piero i exil, och i Roms hjärta briljerar en fotbollsspelare som lagt hela staden för sina fötter. Snart kommer även hans sorti. Snart är det dags för nya hjältar att komma, för gamla hjältar att gå. Och jag må inbilla mig, men i djupet av Tottis ögon går det att urskilja ett bitterljuvt budskap: allt är som vanligt, men inget är som förr.
Men en dag kommer ju Hazard och hela hans generation att lämna över stafettpinnen till Thiago Messi och Cristian Totti. Det är fotbollens vackra, vemodiga cirkel.
