Totti idag, Totti imorgon
Jag såg knappt matchen. Jag har inga analyser utom en: En far gjorde mål och en liten pojke sträckte armarna mot skyn. En heter Francesco, den andra heter Cristian. Totti idag. Totti imorgon.
Det här blir vår sista dans, min store kapten. I femton år har du frågat mig om lov och jag har tackat ja för att ingen kan dansa som du. Du har förfört mig med dina silkeslena fötter, förutsett mitt nästa steg innan jag själv hunnit tänka ut det. Du har trollbundit dig med tekniska nummer och blott med din blick har du gett mig ett löfte: Oroa dig inte, Nemrud. Jag har full koll på vad som komma skall.
Du är från en annan värld, men vi lever i samma. När du chippade in dig i mitt hjärta för femton år sedan kunde jag aldrig ana vilken prägel du skulle sätta på mitt fotbollsliv. När jag tog mina stapplande tonårssteg blev fotbollen mitt liv och jag försökte vara som dig. Jag bar dina skor och snodde din frisyr. Jag försökte lura målvakter med de patenterade lobbarna du uppfunnit. Du presenterade mig för en ylande varginna och berättade att hon fött upp två tvillingpojkar varav den ene gett staden sitt namn. Du visade mig runt i Rom och jag blev barnsligt förälskad.
Fontana di Trevi är just nu under konstruktion. Vattnet har slutat rinna, men över Olimpico har en fackla börjat brinna. Jag ser den som början på slutet, som ett tecken på att din storhet som överträffar Colosseum snart kommer att falla i mörker. Du behöver visserligen inget rampljus för att skina, ditt glimmer kommer ju inifrån, men hur ska jag berätta vem Totti var när du inte längre bjuder upp mig till dans, när åldern vill svepa sin förbannade mantel över dig? Jo, min käre Francesco – jag har funnit svaret.
I går tittade du på när Edin Dzeko och Mohamed Salah bringade hopp till den rödgula delen av den eviga staden. Du såg ditt Roma gå upp i en 6-0-ledning mot erkänt skickliga Sevilla från Spanien. Dina ögon glänste i det bleka månskenet, din själ viskade om ett ligaguld som kanske, kanske ligger och väntar som kronan på en karriär där din lojalitet vägt tyngre än din önskan att bli bäst i världen. Du tittade på första halvlek. Sedan hoppade du in. Sedan fick du chansen från elva meter. Du stegade fram och slog bollen i mål.
Och Cristian Totti skrek ut sin glädje.
Från sidlinjen sträckte din kronprins upp armarna mot skyn. Han jublade för att hela arenan jublade, men mest för att pappa hade varit duktig ute på planen. Jag såg knappt matchen, Francesco. Vissa saker har helt enkelt blivit viktigare än fotbollen. Men jag såg din straff och jag såg hur din ende son brast ut i barnslig glädje över ett oväsentligt 6-0-mål.
Den dagen Cristian Totti dödar barnet inom sig och blir en man är det möjligt att han tröttnar på fotbollen, att han inte är i närheten av din exceptionella talang. Jag vet det. Det vore fullt normalt. Men just i dag står han vid sidlinjen och tittar på seniorlaget, och i morgon eller om en vecka springer han ut i en pojklagströja för att dra långskott i mål via ribban mot Lazio.
Det finns ingen som dig, min käre Francesco, men nu är tiden kommen för vår sista dans. Det gör mig ledsen. Det gör mig nostalgisk. Men i går lyckades två och inte en Totti få mig att spricka upp i ett leende – och det ger mig hopp, glöd och glädje. Du heter Francesco, han heter Cristian. Du är Totti idag, han är Totti imorgon. Ni vet inte vem jag är, men när jag var liten var det Totti jag ville vara.
