A.S Roma - vår tro
Imorgon kväll spelas Champions League-finalen mellan Bayern Munchen och Football Club Internazionale. För vissa är det självklart att heja på "Italien", jag är dock av en annan åsikt.
Den italienska fotbollen relaterat till den europeiska har den senaste tiden präglats av en sak, och det är den UEFA-ranking som står inför ett skifte. Tyskland närmar sig underifrån och med stor sannolikhet mister Italien och Serie A sin roll som nummer tre i den officiella rankingen. I och med det så skulle antalet Champions-platser reduceras till tre till skillnad mot dagens fyra.
Ni som läser det här vet om hur läget ser ut, så jag tänker inte gå mer ingående på det. En sak är dock säker, och det är att finalen Bayern-Inter kommer betyda väldigt mycket. Vinner Inter blir det fortsatt som det ser ut idag även ett par säsongen framöver, och om Bayern står som segrare kommer de gå om Serie A inom kort.
Jag som romanista och Serie A-älskare, hur ska jag se på läget? Alla har sin syn på det hela, och även jag har min personliga åsikt. Den är att jag idag inte kan önska mig något annat än att Bayern Munchen vinner.
I dagarna har man kunnat se en dokumentär angående Calciopoli på SVT, något som uppmärksammats rätt så stort. Det som alla vetat har i Sverige återigen blivit "på tapeten" och amatörerna har fått upp ögonen för skandalen då den även berört en annan tittargrupp. Det är inget nytt att den italienska fotbollen är korrumperad och att problem fortfarande finns, det är ju faktiskt så att vår egen klubb är under gransking angående säsongen 2004/2005. Inget behöver dock fyllas på där.
För mig kom 3-3-matchen mot Inter förra säsongen att ändra mycket. Just efter allt som hänt med Juventus mutor och doping, Milans och främst Fiorentinas "oskyldhet" i affären och diverse andra klubbars inblandning så trodde man inte det kunde gå längre. Men det gjorde det. Inter hade säsongen innan fått sitt guld på grund av ett visst antal domarmissar (om man nu vill kalla dom så) och man hade även efter det gång på gång sett Inter få vissa fördelar. Då kom just den här matchen, och för mig blev det som en uppenbarelse. Mitt framför ögonen mot mitt kära A.S Roma blev det återigen så tydligt vad som stod på, att jag efter den dagen bara haft en enda tanke: Forza Grande Roma, ni andra kan dra åt helvete.
A.S Romas bildning berodde år 1927 bland annat på en sak, och det var att stå upp emot nord. Att få ett lag som alltid kunde utmana de som alltid påstått sig överlägsna. Vissa skulle kunna säga att vi mysslyckats, att vi är den ständiga tvåan. Jag säger tvärtom.
Under matchen mot Chievo i söndags nåddes vi alla av en banderoll där det stod "Chi tifa Roma perde mai". Den som håller på Roma förlorar aldrig. Det är precis så det är. Det är vi som har världens vackraste tifoseria, vi som har världens mest trogna bandiere, vårt lag som representerar folket som mest och som med presidenter som Dino Viola och Franco Sensi alltid haft ett mål: att på vårt vis konkurrera ut "giganterna".
Det har alltså visat sig med åren att dessa giganter inte kunnat vinna på egen hand, utan behövt hjälp. "Lo stile Juve" som Marcus Birro ständigt snackar om, "familjen" Milan och det välkomnande Inter är ingenting. Dom må byggt upp en stor image, med Nike eller Adidas på bröstet och Bwin och Pirelli på magen, men någon heder verkar inte finnas. Man ska vinna, till alla pris. Det är precis som hela fotbollen haft Jose Mourinho som Gud och sin tro.
Om vi nu tappar den sista och fjärde platsen till Champions League så skulle det såklart vara tråkigt. Tråkigt för Roma, tråkigt för lag underifrån såsom Sampdoria, Palermo och Napoli som kämpar för att lyckas och göra sina supportrar lyckliga. Helt enkelt det som fortfarande gör den italienska fotbollen så unik, det vi älskar. Men tänker vi efter, vilka påverkar det mest? Vi vet alla om vilka som kommer konkurrera om de där platserna i längden, och det är vi, "giganterna" och kanske de så oskyldiga florentinarna.
Låt Tyskland få den där extra platsen. Vi ska komma topp tre varje säsong, och med hjärtan som Totti och De Rossi samt en sympatisk tränare i Ranieri så kommer vi lyckas. Det är vi mot alla, och den italienska fotbollen som jag älskar kommer inte påverkas för mycket. För det jag älskar med den förutom allt som involverar Roma är inte vad som sker på San Siro eller den andra olympiastadon, det är vad som händer i till exempel Genua, Palermo och i Bari. Något sådant existerar inte hos storlagen.
Imorgon kommer jag med A.S Roma i huvudet stå och heja fram Bayern framför tv:n. Inte för att jag gillar tyskarna, utanför för att motsatsen till allt som betyder något för mig, till det jag älskar och det jag tror på står på andra planhalvan: FC Internazionale.
A.S ROMA - UNO STILE DI VITA
