Vi behöver en kraftsamling, Sir Claudio.
Med Claudio Ranieri tillbaka vid rodret ska Roma försöka börja om för andra gången. Kosta vad det kosta vill, ett trendbrott i positiv bemärkelse måste inträffa. Vi börjar med hatmötet på Maradona.
Efter månader av kaos-rubriker runt AS Roma och träningsanläggningen Trigoria, har klimatet i huvudstaden äntligen fått en mer positiv riktning. Det är förvisso ytterligare en interim-lösning i en fortfarande infekterad situation, men stadsdelen Testaccio:s egna son Claudio Ranieri kommer bevisligen alltid kunna sprida hopp och glädje med sin särpräglade karisma.
Vi såg det 2019 när Claudio utan att tänka två gånger återvände som interim när Roma ropade på hjälp.
Och den korta tiden som nu passerat sedan hans ankomst den 14e november 2024, är ett tydligt bevis, igen, på hans tidlösa starka inverkan.
Men oavsett det eviga kärleksbandet mellan Ranieri och I Romanisti, måste givetvis en sportslig förbättring ske. Omgående. Och om det inte redan är tufft nog med det stora och långvariga missnöjet mot ägarskapet och spelartruppen som konstant briserar i bakgrunden, väntar först Napoli, senare Tottenham och därefter Atalanta. Tre matcher som Roma (på pappret) ska förlora.
Men av de första intervjuerna att döma tillsammans med vår tidigare kännedom hur Claudio Ranieri är som tränare, kommer lyckligtvis inte detta tränarbyte innebära någon omtumlande Ivan Juric-fotboll som leder till förvirring. Nu förväntas tydligt hårt arbete med en enklare fotboll. Och som Ranieri själv uttryckt sig “Få fram det inre barnet i mina spelare, vi ska spela med samma entusiasm som när vi drömde om att bli fotbollsspelare”
Frågan är däremot om denna trupp faktiskt kan vara hårt arbetande och hitta “barn-entusiasmen”?
Av tidigare prestationer och resultat från detta kalenderår att döma, har nästintill samma spelartrupp, från tränare Mourinho till Ivan Juric, konsekvent visat upp att just hårt arbete och entusiasm för att bära tröjan är sannerligen inte något att luta sig tillbaka emot i en match när taktiken inte fungerar.
Tre tränare har passerat, men samma spelartrupp finns kvar och ska hitta förändringen igen. Det skrämmer oss supportrar något oerhört.
Därför vad talar egentligen för att Roma nu ska träffa rätt och hitta tillbaka?
Sett till den befintliga spelatruppen talar inte mycket alls för någon positiv förändring. Men för tredje gången gillt finns trots allt nya förhoppningar om en vändning. Eller för att vara realistisk, åtminstone en gradvis förbättring.
Förväntningarna är ingen Champions League-plats, utan endast slutföra säsongen med värdighet. Och mina förhoppningar är enbart baserade på Claudio Ranieri som interim. Inget annat.
Det är få som är så erfaren som honom. Han kan klubben och “piazzan” innan och utan. Men viktigaste av allt, han är ingen tränare som ska bevisa sig.
Ni vet redan hans meriter på öarna och förr om åren i Serie A.
Men senast? Som de flesta känner till tog han vid årsskiftet 2023 över ett krisande Cagliari i nedre mitten av Serie B och vände krisen till en mirakulös upphämtning som resulterade i uppflyttning till Serie A efter ett imponerande kvalspel.
Om Ranieri redan kände sig nöjd på San Nicola i Bari när avancemanget stod klart och redo att gå i klubblags-pension? Tro inte det. Han fullföljde sin plikt till supportrarna och klubben och räddade som bekant kvar Cagliari i Serie A förra säsongen. Allt detta i vad man kan kalla, en riktig kraftsamling. Från botten av Serie B till avancemang och “Salvezza” i Serie A.
Gubben må vara 73 år på passet, faktiskt den äldsta tränaren i hela europa, men just kraftsamling, det kan han.
Och just faktumet att han är prestigelös med vetskap av vad hårt arbete innebär gör honom till det bästa valet för AS Roma, som verkligen behöver en rejäl kraftsamling.
Därmed är förväntningarna inför kvällens match, till de två nästkommande och självfallet hela säsongen - ett hårt arbetande Roma som inte ger upp.
Det må vara grunt och absolut inte revolutionerande, men det är allt jag begär. Ge inte upp!
Gör inte om Fiorentina, 5-1, igen. Om ni inte ska spela för supportrarna, spela för den älskvärda gubben på sidlinjen!
Därför att i det stora hela finns fortfarande (enligt mig) det stora ansvaret hos spelartruppen.
På tiden, Lorenzo Pellegrini, att även agera utåt som en ledare på planen, inte bara i det tysta bakom kamerorna. Vi vet att bindeln är tung, men som Ranieri själv uppmanat i media måste även en mer introvert romersk-kapten kunna agera ledare på planen
På tiden, Cristante, att åtminstone ge allt i varje duell om du nu inte förmår att fördela och prestera från mitten i din naturliga-position.
På tiden, Mancini, att återuppväcka samma ledargestalt inom dig som vi bevittnade i våras.
På tiden, Zalewski, att börja ta en av alla otaliga chanser innan du helt kategoriseras som en av alla som inte klarade trycket.
Och på tiden, alla andra som kan tänkas beträda planen i gulrött.
Den här gången får barn-entusiasmen, romantiken och nostalgin bli motivationen säsongen ut.
Vi behöver en kraftsamling, en kraftsamling signerad av Claudio Ranieri.
