SvenskaFans rankar NHL – Pacific Division: 1. Calgary Flames

Förra säsongens grundserie var en succé. Hela 107 poäng och vinnare av Western Conference och tvåa efter Tampa Bay Lightning sett till hela NHL. Historiskt sett var det även Flames näst bästa säsong poängmässigt. Fast hur gick det sen?

Även om grundserien var en succé så var slutspelet kort – ett fiasko – ut med buller och brak mot Colorado Avalanche. För Flames del kan man emellertid finna någon form av tröst i att man var långt ifrån ensamma i floppavdelningen. Favoriterna som föll var många.

Tittar vi tillbaka på grundserien så var succén något oväntad. Det började trögt, utspelade av Vancouver Canucks i premiären men framförallt kändes det som ridån gick ner helt redan den 25 oktober när Pittsburgh Penguins mosade Flames, i Calgary, med hela 9-1.

Där och då var laget ifrågasatt, målvakterna och inte minst nye coachen Bill Peters. Fast det skulle i efterhand visa sig vara en tidig väckarklocka och laget tog sig samman och efter det rullade det på utan större problem. David Rittich bara vann i målet, Johnny Gaudreau med kompisar öste in poäng framåt och Mark Giordano spelade som en blivande Norris Trophy-vinnare.

Under januari spelade laget elva matcher, man vann nio, förlorade en på övertid och en under ordinarie tid men sedan kom årets All-Star Break. Det avbrottet var långt och när februari kom så hackade det igen, fast Flames hade ett bra försprång i sin division och lyckades hitta en någorlunda form igen. Den stora skillnaden var att efter avbrottet var det inte längre Gaudreau med kompisar som bar laget utan spelare som exempelvis Derek Ryan och Andrew Mangiapane.

Gaudreau såg innan avbrottet ut att landa på runt 120 poäng men slutade på 99, Elias Lindholm slet på utan flyt och Sean Monahan var direkt dålig sista tredjedelen av säsongen. Fast som konstaterats så hade Flames ett försprång och slutade ändå på 50 segrar och 107 poäng.

Just den där sista tredjedelen och kanske framförallt de sista matcherna av grundserien var sannolikt en stor bidragande orsak till fiaskot i slutspelet. Det gick så lätt i grundserien så spelarna tog en paus, en lång paus. Väl i slutspel så kommer ett frustande och taggat Avalanche som kämpat in i det sista. De mosade Flames. Det mest positiva var att Sam Bennett var fantastisk och det mest förvånande var att Mike Smith som var så brutalt usel i grundserien var totalt lysande i slutspelet.

Nu har Flames slickat sina sår, tänkt och mognat. Förändringarna i lagbygget är få, väldigt få och förutsättningarna för ännu en stark grundserie är goda samtidigt som lagets spelare nog är lite mer förberedda för ett slutspel. Inte minst är de revanschsugna. Stundande säsong är dessutom lagets 40:e i Calgary så hade passat bra med framgång nu när det är jubileum. Fast skulle laget stå för ännu ett fiasko så kommer General Manager Brad Treliving sannolikt få se sig om efter ett nytt jobb.

Det ska tilläggas att sommaren inte varit smärtfri för Calgary Flames. Treliving har brottats och brottas med en hel del problematik. Först, unge stjärnan Matthew Tkachuk står fortfarande utan kontrakt. Sedan James Neal, floppen som var så dålig att laget till varje pris ville bli av med honom. Neal-gate innebär nu att man nu istället dras med Milan Lucic.

Oförmågan att bli av med exempelvis TJ Brodie och Michael Frolik för att skapa löneutrymme är ett annat dilemma. Hur länge blir de kvar? Effekterna av ett lönetak som nu slagit tillbaka på fler lag än bara Flames är ännu ett problem som hänger ihop med svårigheterna ovan och som även påverkat möjligheten att värva det man vill. Karusellen där bak. Att Michael Stone, som kan sägas konkurrerats ut av bland annat Juuso Valimaki, köps ut bara för att kort efter komma tillbaka och ersätta en skadad Valimaki.

Just den karusellen är kanske mer en smart lösning på en trist situation. Summerat så är laget i lite av ett ”status quo”, och det är nog mer anpassning efter förutsättningar än ett medvetet val. Huruvida det är positivt eller inte återstår att se men det är nog inte omöjligt att det kommer hända en del runt Flames efter att detta publicerats.

Avslutningsvis kan man nog säga att ”Battle of Alberta” för första gången på länge känns som ett genuint rivalmöte med mycket känslor. Delvis på grund av Flames gått bra och Oilers dåligt samtidigt som det helt onödigt debatterats om vem som är bäst av Connor McDavid och Gaudreau. Att Giordano dessutom oturligt nog skadade McDavid i slutskedet av säsongen påverkar såklart rivaliteten.

Stämningen mellan lagen (även om de håller god min) och lagens fans är inte god och det blir nu även en kamp mellan lagens General Managers att visa vem som var slugast (eller minst korkad). Det senare med tanke på att lagens två största problem under sommaren bytte plats med varandra, och givetvis kan dessa pjäser kasta lite dynga på sina forna klubbar. Lucic påpekade exempelvis att det var skönt med en kapten över 30. Någon kommer få stå i skamvrån med dumstruten på och Treliving hoppas såklart att det är Ken Holland och inte han själv.

---

Målvakter:

Målvakterna tycks vara ett hett ämne varje år när det kommer till Calgary Flames. Veteranen Mike Smith är nu borta och ersatt med ett nytt frågetecken, Cam Talbot. Kanadensaren kommer närmast från en svag säsong i Edmonton Oilers.

Talbot har hunnit bli 32 år och efter en lysande säsong bakom Henrik Lundqvist i New York Rangers 2013-2014 hamnade han i Edmonton Oilers. Då för första gången fick Talbot chansen som etta i NHL. Första säsongen gick mer än okej och andra var kanon, laget gick långt i slutspelet och Talbot såg ut som en legitim etta. Tredje säsongen började det gå utför och den fjärde avslutades i Philadelphia Flyers efter att Oilers gett upp hoppet.

Frågan man kan ställa sig är huruvida Talbot låg bakom Oilers förfall eller om Oilers låg bakom Talbots förfall. Flames tror att Talbot studsar tillbaka men kritikerna är av förståeliga skäl många. Å andra sidan säger ändå Flames att Talbot främst är back up och för Talbots del finns det goda chanser att få sin karriär på rätt köl igen. Personligen är jag för Talbot och tror han kan studsa tillbaka, i varje fall tillräckligt för att ge understöd till näste målvakt.

Ja det där frågetecknet är alltså fortfarande inte uträtat men denna säsong kan man säga att laget åtminstone har chansen att gå från frågetecken till utropstecken mellan stolparna. Talangerna har förvisso stannat av i sin utveckling men samtidigt har 27-årige tjecken David Rittich gått från klarhet till klarhet.

Rittich kom in som en totalt okänd (och odraftad) målvakt 2016 men har tagit kliv efter kliv sedan dess. Säsongen som gick var han inledningsvis lysande men mattades allt vad säsongen led. Totalt sett var Rittich ändå mer än godkänd och dessutom en stor favorit hos både fans och lagkamrater.

Tjecken har helt enkelt en glad men lite tokig personlighet och han sprider positiva känslor hos såväl lagkamrater och fans. Ingen lär väl ha missat inslaget med Rittichs autistiske yngre bror som fick följa med storebror och träffa sin idol – maskoten ”Harvey the Hound”, en historia som liksom vittnar om det solsken Rittich för med sig. Om det inte vore nog så fick Rittich smeknamnet ”Big Save Dave” under säsongen, vilket är ett minst sagt fantastiskt smeknamn.

Bakom Flames duo finns ett gäng målvakter och mest spännande idag är ryske Artyom Zagidulin och unge amerikanen Dustin Wolf. Wolf draftades nu i senaste draften, runda sju som nummer 214. Det som är intressant är att Wolf har extremt lysande siffror från WHL och Everett Silvertips, först som back up till Carter Hart och sedan som etta. Dilemmat är att amerikanen anses vara för liten för NHL, hade han varit 1,90 + istället för 1,80 så hade han gått tidigt i draften. Längden kompenseras med rörlighet och vinnarskalle. Ska bli väldigt intressant att följa den unge målvakten.

Zagidulin är en annan historia där Flames kan sägas försöka upprepa lyckoträffen med Rittich. Den 24-årige ryssen kommer in som free agent från KHL. I KHL stod målvakten för en enastående debutsäsong i Metallurg Magnitogorsk. Är okänd för de flesta och har inte mycket att komma med meritmässigt men är väl därför också spännande. Ryssen blev inte heller mindre spännande när han under försäsongen höll nollan i sitt första framträdande för klubben.

Bland namnen vi annars känner igen är floppande Mason McDonald (34th 2014) borta men kvar finns 25-årige Jon Gillies. Gillies var tänkt som en framtida etta när han draftades 2012 (75th) men den storväxte amerikanen har inte utvecklats alls egentligen. Gillies är ganska orörlig och hans spel med klubban och spel längs isen är undermåligt. Känslan är att han måste höja sig rejält för att få fortsätta i organisationen.

Den 22-årige Tyler Parsons (54th 2016) är också kvar och likt Gillies hade organisationen höga förväntningar på honom. Tyvärr så har även Parsons utveckling stannat av. Skador och mentala problem har bytt av varandra så var amerikanen står idag återstår att se.

Kvar är också Nick Schneider och frågan är om inte den 22-årige kanadensaren är den som förvånande nog ser bäst ut idag. Signad som free agent för något år sedan har han sakta jobbat sig uppåt i hierarkin. Flames berömmer Schneider för sitt tuffa psyke och sin härliga inställning.

Kan även tilläggas att svenske Christoffer Rifalk var över på Flames talang-camp under sommaren. Den 23-årige Rifalk har inte fått kontrakt men såklart kommer Flames (och Håkan Loob) följa honom i SHL där han vaktar Rögle BKs mål.

Backar:

Flames försvar kommer se ut ungefär som under förra säsongen. Främst kan man konstatera att deras talangdjup upphört då egentligen samtliga talanger tagit en plats eller försvunnit ut på andra sätt. Det tillsammans med att deras finske talang Juuso Valimaki skadats under sommaren har lett till lite frågetecken. Valimaki behöver ersättas eller man behöver åtminstone ha en hyfsat etablerad back till för breddens skull. Det innebär det kanske att TJ Brodie rykten till trots åtminstone tillfälligt blir kvar, eller? Hastigt och lustigt kontrakterades nämligen Michael Stone, alltså samma back som köptes ut tidigare under sommaren då exempelvis just Valimaki tagit förbi sig honom i hierarkin.

Först ut (pun intended) är således TJ Brodie. Brodie skulle efter två svaga säsonger hitta formen bredvid Mark Giordano, något han delvis gjorde. Samtidigt får man nog inse att Brodie aldrig kommer bli den backen man trodde efter åren under Bob Hartley. Brodie är fortfarande ”bara” 29 och har spännande verktyg som fart, teknik och fysik men tycks inte ha spelförståelse nog för att utnyttja det till fullo.

Det smärtar något att säga det för kanadensaren är ett av lagets egna draftval (runda fyra 2008) och har således endast representerat Flames, totalt 570 grundseriematcher. Fast när Rasmus Andersson i takt med att säsongen blev äldre allt mer tog över jobbet vid Giordanos sida så blev det mer och mer uppenbart att Brodie (som nu är inne på sista kontraktsåret) borde lämna. Inte minst för att Flames behöver pengarna till annat. Hur som, tills vidare är han kvar.

Så till ynglingen som delvis petat bort Brodie från första backparet, Rasmus Andersson. Den svenske backen fyller 23 senare i år och har efter fina säsonger i OHL och AHL nu även etablerat sig i världens bästa liga, NHL. Ung, högerskjuten och robust är sådant lag gillar. En modern back. Måhända att skridskoåkningen och snabbheten inte är den bästa men det kompenseras av en bra attityd och en järnvilja att bli bättre. Det blev 19 poäng under svenskens första säsong men de offensiva instinkterna är goda och skottet stenhårt så offensivt sett finns det mer att ta av.

Andersson har kommit långt sedan han draftades av Flames i runda två 2015, kritiken om hans vikt och inställning till träning är helt borta. Polletten har helt enkelt fallit ner, det krävs lite för att nå och bli kvar i NHL. Egentligen skulle Brodie som det redan konstaterats varit borta, tyvärr för svensken så har det inte blivit så. Potentiellt konkurrerar nu båda om samma plats, vilket innebär att Andersson kan få vänta lite till innan han är given i Flames topp-4.

Vid svenskens sida hittar vi lagets lagkapten och tillika den senaste säsongens Norris Trophy-vinnare, ja givetvis pratar vi om Mark Giordano. Giordano är så fulländad det går när det gäller att vara allround, han spela i alla situationer, försvara, tackla, göra poäng. Vi har pratat i år om hur underskattad den odraftade ”Gio” är men nu är den tiden förbi. Giordano tycks dessutom bara bli bättre med åren men givetvis kan man undra när det tar slut och vänder? Inför förra säsongen väckte egentligen samma oro, men den var otvivelaktigt onödig. Snart 36 år (ung) har den Toronto-födde kanadensaren stått för sin överlägset bästa säsong, 74 poäng och +/-39, det var såklart rätt och riktigt att den odraftade backen fick sin Norris Trophy men ändå – hur många toppår har Giordano kvar? Det går ju inte att komma ifrån att åldern till slut tar ut sin rätt.

I andra backparet hittar vi först och främst Travis Hamonic. Den fysiskt starke kämpen är också inne på sista kontraktsåret men till skillnad från Brodie vill laget sannolikt att Hamonic stannar även efter den stundande säsongen. Hamonic kom som en prestigevärvning från NewYork Islanders för två säsongen sedan. Hamonic ville hem till Kanada och Flames såg sin chans.

Första säsongen blev ett fiasko, Hamonic såg bedrövlig ut så inför den gångna säsongen var oron stor att laget helt enkelt betalat dyrt för en back som knappt förtjänade istid. Särskilt då kritiker redan påpekat att han varit på nedgång under flera år. Sannolikt blev många förvånade över hur kanadensarens andra säsong i laget utvecklade sig.

Hamonic var i det närmaste fantastisk, han inledde säsongen med att ta rollen som fighter (och skadade sig olyckligt i säsongsinledningen) och så sakta utvecklades det hela från ”tough guy” till stöttepelare. Nu är inte offensiven hans styrka men ett mål blev till sju och 11 poäng blev till 19 (trots färre matcher) och framförallt blev +/--9 till +/- 21. Oöm, rejäl, fysisk, ledare på och utanför isen, defensivt solid. Den 29-årige Hamonic var verkligen klasser bättre och är dessutom en populär person i samhället, en jordnära familjeman. Väldigt involverad i allt vad barn som farit illa gäller, då han själv har en traumatisk bakgrund är det ett väldigt viktigt engagemang för honom.

Vid Hamonics sida hittar vi 22-årige Noah Hanifin. De båda har hittat varandra även utanför isen och båda vittnar om hur viktigt det varit för deras spel på isen. Det kan jämföras med exempelvis Brodie och Giordano som gått samma väg och därför också tränar tillsammans när säsongen inte är igång. Allt för att hitta kemi och dynamik till säsongen drar igång.

Amerikanske och tillika Boston-bördige Hanifin draftades redan som nummer fem av Carolina Hurricanes 2015 och spåddes en lysande framtid. Fast det har inte riktigt gått i förväntad takt så frågan nu är om han kan ta nästa kliv? Inte olikt företrädaren Dougie Hamilton (som han bytte lag med) kan Hanifin se loj och ofokuserad ut. Det känns lite som att närvaron sviktar mellan varven. Summerat är det en fullt duglig allround-back vi pratar om men som skulle behöva utveckla sitt spel. Om inte båda så antingen utveckla sin offensiv och utnyttja den fart och teknik han besitter eller sin defensiv och använda sin storlek och vikt mer i spelet.

Som redan konstaterats är Juuso Valimaki skadad över en längre tid vilket är tråkigt. Valimaki såg väldigt bra ut i AHL och sedan i NHL under förra säsongens slutskede och han tillhörde de klart bättre i slutspelet. Den finska 20-åringen (fyller 21 vid NHL-starten) draftades som nummer 16 2017 av Flames och redan från start lyfte man honom till skyarna.

Valimaki har storlek, spelförståelse, fart, skicklighet så ungefär alla verktyg för att kunna växa ut till en riktigt bra NHL-back. Dessvärre verkar den unge finske backen redan nu vara skadedrabbad vilket är ett orosmoment. Säsongen efter draften kantades av skador, hans JVM var ett fiasko men han spelade skadad vilket i sin tur förkortade hans sista WHL-säsong. Nu första säsongen som proffs så inledde han i NHL, blev skadad, fick byggas upp i AHL, kom tillbaka till NHL. Andra säsongen hinner då inte ens börja innan han blir korsbandsskadad och tvingas till operation. Att varje år förlora ungefär en tredjedel av säsongen på grund av skador är inte positivt för utvecklingen. Å andra sidan kan han prata med Mikael Backlund som också var flitigt skadad under sina första säsonger i NHL men som nu bara missat sex matcher på de senaste fyra säsongerna (och då beror fem matcher av frånvaron på Matt Dumbas sena huvudtackling förra säsongen). Nåja, vi får se när ynglingen kommer tillbaka och var han slutligen tar sig in.

Tråkigt för Finland men kul för Sverige? Sannolikt innebär Valimakis skada att Oliver Kylington fortsätter i NHL. Som 22-år gammal känns svensken lite som världens yngste veteran. Han har trots åldern hunnit med 187 matcher i AHL, 17 i Allsvenskan, 50 i SHL och 39 i NHL. Frågan är om det inte gjort honom bättre att spela som ordinarie i juniorhockeyn istället för att hoppa runt inom seniorhockey med lite istid. Fast så är han en spelare med en supertalangstatus som dog av. Åren närmast före draften 2015 hade han anseende som ett toppval men vid själva draften hade talangglorian hamnat rejält på sned och Flames kunde plocka upp honom med val nummer 60 (runda två). Även om Kylington kom med ett rykte om sig att vara omständlig och strulig så har Flames organisation inte sett röken av det.

Oavsett så har den stockholmsfödde Kylington alltid varit omdebatterad och där verkar inte finnas några gråzoner, man gillar honom eller inte. Farten och skridskoåkningen är magnifik och han är väldigt skicklig med pucken fast defensiven är inte färdig än och besluten han tar är inte alltid rätt. Han debuterade i NHL redan 2015-2016 men det var först säsongen som gick som han verkligen fick chansen. Ironiskt, så var en av anledningarna även då att Valimaki var skadad. Ska tilläggas att Flames inte riktigt släppte lös honom i NHL utan han hölls i ett tight koppel. Denna säsong hade undertecknad gärna sett honom få spela sitt spel lite mer, för under de 38 matcher (och det åtta poäng han gjorde) så såg man mellan varven vilken potential han besitter.

Så kommer vi till Michael Stone. Stone, jämngammal med Brodie och Hamonic, köptes först ut under sommaren men skrev sedan på ett nytt kontrakt under hösten. Väldigt debatterat, främst då mer eller mindre alla som följer NHL trodde detta var otillåtet. Frågan är om det var smart eller idiotiskt. Händelsen blir i efterhand lite som en omförhandling, Flames sparar en hel del på detta förlopp. Sedan kan man spekulera om detta var en plan eller en tillfällighet?

Hela Stones tid i organisationen är märklig. Först värvades han från Arizona Coyotes nära trading deadline säsongen 2016-2017 och han såg helt okej ut. Kontraktet går ut, Flames värvar Hamonic och det finns ingen plats för Stone. Likväl återvänder han till Flames, får ett treårskontrakt värt hela 3,5 miljoner dollar per säsong för att mer eller mindre vara reserv. Första säsongen på nya kontraktet går uselt, andra säsongen kantas av skador och summerat verkar vare sig spelare eller organisation vara särskilt nöjda. Utköpet av sista året var väntat. Att han plötsligt kommer tillbaka var desto mer oväntat. Allt till trots, laget känner honom vilket ändå får ses som positivt, man behöver inte lägga tid på att spela in honom. Som spelare är kanadensaren är högerfattad, skjuter hårt och bra samt är stor, hela 1,91. Dilemmat är att han inte spelar efter sin storlek, han är inte fysisk eller utmanande alls i spelet. Den stora frågan i det hela är dock var Stone ska spela? Med Kylington, med Brodie om han blir kvar, eller ska han ses som en reservback?

Bakom dessa är det idag magert. Flames defensiva ungdom är som redan konstaterats i NHL eller i andra organisationer och dessutom har Flames inte draftat en back sedan Valimaki 2017 (en back på tre drafter). Emellertid skulle man ändå kunna påstå att det som finns skulle kunna klara av NHL-spel i en skyddad roll.

Vi har ryske Rinat Valiev, 24 år. Kommer närmast från Montreal Canadiens men draftades av Toronto Maple Leafs (runda tre 2014). Han hade ett okej första år i Flames organisation men har inte blommat ut, men kanske är det dags nu? Har bra storlek och är solid defensivt. Nyförvärvet Alexander Yelesin, 23 år, är en intressant värvning som man uttalat förväntningar på, inskolning och sedan NHL. Om det sedan blir så är en annan fråga. Inte den största backen eller mest offensivt begåvade men ändå solid defensivt. Ryssen har 109 matcher i KHL (Lokomotiv Yaroslavl) på sitt cv och är högerfattad.

Näste man är nye Brandon Davidson, 28 år. Davidson är långt ifrån spännande men lite av en spelare som alla har. En som kan bidra med rutin och erfarenhet i AHL men som vid nödfall tillfälligt kan gå in i NHL. Kommer från Alberta och är inbiten supporter av just Calgary Flames, draftades av granne Edmonton Oilers i runda sex 2010. Har samlat ihop 162 NHL-matcher på spel i Edmonton Oilers, Montreal Canadiens, New York Islanders och Chicago Blackhawks. Har aldrig riktigt etablerat sig och har egentligen inga direkta kvalitéer om inte hygglig storlek ska räknas in.

Bakom här finns Alberta-bördige Andrew Nielsen, en spelare man lätt glömmer bort. Kom från Toronto Maple Leafs i utbyte mot Morgan Klimchuk förra säsongen. Nielsen draftades av Leafs i runda tre 2015 och som rookie i AHL (Toronto Marlies) stod han för hela 39 poäng (14 mål), vilket såklart var en lovande start. Senaste säsongen bjöd på noll mål och sju assist. Nielsen är en spelare som tycks ha stannat av i utvecklingen, fast samtidigt är han inte ens 23 år fyllda. Kanadensaren är en fysiskt spelande bjässe med ett bra skott men bristfällig skridskoåkning.

I organisationen finns även Carl-Johan Lerby som Flames signade som free agent under våren. Den 22-årige svensken är ett intressant namn som ska stå på tillväxt i Malmö Redhawks i SHL. Beskrivs som en ny Rasmus Andersson vilket inte är så konstigt då båda har gått via Malmö och Rasmus pappa Peter Andersson varit och är Lerbys tränare.

Under sommaren var även 22-årige Johannes Kinnvall över på Flames talang-camp och rimligtvis kommer Flames följa svenskens utveckling i SHL och hans klubb HV71. Jämngamla Lerby och Kinnvall hade samma typ av genombrott säsongen som gick så i bådas fall återstår det att se om de kan lyfta en nivå till.

Ska även nämnas att svenske Marcus Högström har återvänt till Sverige, SHL och Djurgårdens IF. Det är osannolikt att vi ser 30-åringen i Flames igen men inte helt uteslutet, som jag förstår fortsätter man hålla kontakten. Än mer osannolikt är det att vi någonsin får se Rushan Rafikov, hans rättigheter tillhör fortfarande Flames men ryssen lär inte lämna KHL eller Ryssland.

Inbjuden på en PTO (professional tryout) i höst är veteranerna Andrew MacDonald och Eric Gryba. Den förre kommer närmast från Philadelphia Flyers som köpte ut honom. Kanadensaren har hunnit bli 32 år och varit allmänt kritiserad under hela sin tid i Flyers. Svårt att se vad veteranen bidrar med idag förutom erfarenhet men med tanke på backbristen förvånas nog ingen om det blir kontrakt. Den senare kommer närmast från Edmonton Oilers och fick fort veta att kontrakt inte var aktuellt.

Forwards:

Flames forwardsbesättning befinner sig likt resten av uppställningen i något av ett ”status quo”, med andra ord så är det ungefär samma forwards som förra säsongen. Om det är bra eller dåligt återstår att se. Flames har förlorat Garnet Hathaway, och den populäre grovjobbaren kan ses som ett offer för lönetakssituationen. Av sannolikt samma anledning så blev det inte heller någon comeback för Michael Ferland i laget, något det ryktades om under sommaren.

Den bakomliggande anledningen till lönetaksproblematiken stavas James Neal. Neal firades med pompa och ståt när han kom men avslutade mer på jaga-ut-ur-stan-manér. Neal floppade brutalt och det skar sig rejält och till slut tvingades man inse att han måste bort och det enda sättet att bli av med veteranen var att ta på sig en spelare i samma situation och det kommer såklart fortsätta påverka det här laget under de kommande säsongerna.

Milan Lucic var det Flames fick ta på sig för att bli av med Neal och Lucic är en ännu mer omdebatterad spelare. Ett par korta saker kan man säga om sommarens debatt om bytet. Få tycks faktiskt ha sett Neal spela i Flames, få tycks faktiskt ha koll på honom alls. Det känns som om man bara ser till den framgångsrika period han hade i Las Vegas Knights och glömmer hur länge sedan han faktiskt var bra, gud vet att Flames lurades av det.

För den som undrar, titta på bådas tre senaste säsonger och lägg ihop – de är identiska på det hela taget men ändå är Lucic sämst och Neal hade otur? En viktig poäng i det hela är att Lucic inte är värvad för att göra poäng, Flames har inga illusioner att han ska producera utan de ser ett muskelpaket som skrämmer slag på andra. Edmonton Oilers å sin sida tycks se Neal som lite av en frälsare, han löser problemen, det gjorde Flames också och det gick sådär. Neal svingar nog förvisso upp sig något och vem vet men undertecknad har svårt att se honom nå några högre höjder.

Så vi börjar helt enkelt med lagets mest omstridda drag denna sommar, Milan Lucic, eller ”Looch” som han kallas Den nu 31-årige Lucic är långt ifrån framgångsåren i Boston Bruins. Det blir helt enkelt inga 20 mål längre. I Bruins var kanadensaren en fruktad power forward och i Los Angeles Kings också, även om det började gå allt saktare. Det hindrade emellertid inte Edmonton Oilers från att ge honom ett långt kontrakt med en rejäl sedelbunt knuten till det. Säsong ett var klart godkänd även om han kanske inte producerade tillräckligt sett till lönen så var han ganska effektiv i sin roll.

Efter första säsongen började det gå rejält utför, och nu senast liknade det mest en cirkus. Som redan konstaterats kommer detta kontrakt svida för Flames i ett antal år framöver men vad får Flames ut av Lucic här och nu? Det är en rejält bit, 1,91 lång och över 100 kilo tung så är Lucic en skrämmande spelare att stöta på. Lucic kommer in med element man saknar, visst Hathaway åkte också runt och tacklade men vi ska inte lura oss själva och tro att han var fruktad runt om i ligan.

Fruktan, ja kanske är det idag Lucics viktigaste element? Flames har länge beklagat sig över de friheter andra lag tar sig med Johnny Gaudreau och således har man jagat exempelvis Ryan Reaves i omgångar. Lucic kommer fylla den rollen. Rör vår kille så… och sannolikt ger det viss effekt. Det är jobbigt att spela när man vet att det andra laget har en kille som gärna proppar en när som helst. Räcker fruktan? Nej, Lucic måste komma upp i någon form av nivå, han kommer inte behöva göra poäng men måste kunna spela utan att vara en risk som drar ned laget, vilket vanligen är problemet med renodlade råskinn.

Lucic kommer enligt head coach Bill Peters pröva med Derek Ryan och Andrew Mangiapane då tron är att han funkar bäst med en snabb vinge och högerfattad center. Fast han kommer rullas med Johnny Gaudreau mellan varven.

Så vi tar Derek Ryan härnäst. Ryans resa till NHL är kanske det man tänker på först. Debutsäsongen i Flames var Ryans blott tredje hela NHL-säsong, karriären före har gått mellan otaliga ligor däribland ett år i Örebro HK i SHL. Ryan kan sägas vara överbetald, särskilt med tanke på sin begränsade roll men ”Doc” är oerhört nyttig och en underskattad speldrivare. Säsongen började skakigt men tog sig allt eftersom och slutligen hamnade han på 38 poäng precis som sista säsongen i Carolina Hurricanes. Högerfattad, duktig tekare, bra passare, smart, där är mycket att gilla hos den 32-årige amerikanen. Framförallt imponerade den tämligen nätta centern under sista tredjedel av säsongen. En del av den framgången kan nog tillskrivas näste man.

Andrew Mangiapane är lite av en joker. En gubbe i lådan som liksom bara påpassligt dyker upp. Det är fortfarande svårt att veta vad Flames har i honom. Kanadensaren har blivit 23 år och ser nu ut att vara redo att etablera sig fullt ut i NHL, inte illa för en spelare draftad i runda sex (2015). Trots okej siffror i Barrie Colts (OHL) under hans första draft blev han nobbad. När utvecklingen fortsatte tog Flames en chansning, så i hans andra draft blev han så slutligen draftad. Fast han fick vänta till val nummer 166 för han hade ju inte ”NHL-storlek”. Framgången fortsatte senare i Stockton Heat (AHL) där han tog nya kliv.

Säsongen 2017-2018 var det dags för NHL-debut, han kom upp som stekhet men såg helt vilse ut. Säsongen som gick började ungefär likadant, stekhet i AHL, kallades upp redan i december men såg helt vilse ut. Rätt fort dömdes han ut honom som för liten, fartlös och dålig för NHL, totalt hade han då spelat 17 matcher i NHL utan att göra en enda poäng. Han klarade inte av att åstadkomma något av värde på NHL-nivån.

Om det påverkade eller inte är oklart men Mangiapane blev skadad efter säsongens inledande sju poänglösa matcher. Han stannade i Calgary, återhämtade sig. Comebacken kom en bit in i januari, Peters ville ge honom chansen igen. Andra matchen kom första poängen och Peters påpekade att han gillade vad han såg och att mer skulle komma men att det krävdes mer och hårdare arbete från den unge vingen. Det vacklade några matcher till innan andra poängen trillade in och kort efter det kom så första målet (9:e februari) och uppenbarligen släppte mycket spänningar efter det. Även om siffrorna ser sådär ut, 13 poäng på 44 matcher så var det åtta mål och de målen kom allihop under säsongens sista 28 matcher.

Mer intressant är att efter Mangiapane och Ryan parades ihop (med Hathaway som tredje länk) så var de förmodligen lagets bästa kedja och Mangiapane lagets kanske bästa forward. Mangiapane utnyttjade plötsligt sin fart och storlek på bästa sätt, rev och slet, kändes som han var först på varenda puck. Så om man lägger ihop att hans bakgrund som målmaskin i OHL med att han gör åtta mål på 28 matcher i NHL – det finns helt enkelt fog att tro där är mer att ta av hos ”Mangy”, men där är verkligen inga garantier.

Så dags att återgå till en mer traditionell ordning. Lagets förstakedja består som vanligt av radarparet Johnny Gaudreau och Sean Monahan. De rundades förra säsongen av fint med då nye Elias Lindholm.

Johnny Gaudreau, eller ”Johnny Hockey” behöver väl egentligen ingen introduktion längre. Vad finns det kvar att säga om den lille amerikanske trollkarlen? Lagets enskilt viktigaste offensiva pjäs. Teknisk som få och väldigt underhållande att titta på Tog nya höjder när han snuddade vid 100 poängsstrecket (99) och stod för nästan 40 mål (36), slutade åtta i NHL´s poängliga. Sedan borde det varit ännu mer poäng, formen störtdök sista tredjedelen.

Summerat är det nog ändå legalt att säga att han med säsongen som gick tog steget in bland NHL´s superstjärnor. Det är sannerligen inte illa av ett tidigare fjärderundsval (2011). Det är emellertid inte bara guld och gröna skogar – Gaudreau måste lyckas i slutspel. Än så länge har amerikanen haft väldigt svårt att komma till sin rätt när det vankas slutspel eller mästerskap som VM. Trivs med stora ytor men måste verkligen lära sig att klara prestera även när det blir tuffare. Klarar han det? Kan åtminstone säga att en stor brist tidigare var att han bara klarade prestera på hemmais och den tröskeln tog han sig förbi.

Radarpartnern Sean Monahan såg även han ut att ta ett kliv närmare riktig stjärnstatus. Fast även om det var den allround-skicklige centerns bästa säsong i karriären avslutades den så pass svagt att glorian hamnade rejält på sned. Totalt sett en väldigt fin säsong, 34 mål och 82 poäng. Det är en 18 poäng stor ökning från hans tidigare personliga poängrekord. Visst har den snart 25-årige kanadensiske centern varit ojämn även tidigare säsonger men det såg faktiskt ut som det slipats bort, för i runt 50 matcher på raken var han jämnheten själv.

Sedan kom uppehållet – All-Star Break – och sedan sågs kanadensaren inte till mer. Visst det trillade in runt 20 poäng på de närmare 30 sista matcherna men bland de poängen finns det två fyra poängsinsatser. Vid båda tillfällena tänkte nog de flesta – nu vaknar han! Det gjorde han inte, men det är inte poäng som är fokus utan hans närvaro – eller snarare frånvaro. Monahan var osynlig på ett sällan skådat sätt. Måhända att totalsexan från draften 2013 inte har några extrema spetsegenskaper men Monahan har ändå nära nog alltid varit typen som kliver fram när det behövts. Han gjorde det i OHL och Ottawa 67´s och han har skämt bort Flames publik med viktiga mål och även starka insatser i de få slutspelsmatcherna han har på resumén. Fast den gångna säsongen så höjde han sig inte utan han försvann helt, vilket Monahan är den förste att skriva under på. Vi får hoppas att det är en revanschsugen ”Mony” vi får se 2019-2020.

Den tredje länken, Elias Lindholm, var en överraskning för många. På förhand ansågs det i allmänhet att svensken inte var mer än det han visat under åren i Carolina Hurricanes. För de som följt honom i Sverige, klubb eller landslag, har man snarare undrat när än om genombrottet skulle komma. Svaret på när lät inte dröja på sig – genombrottet kom säsongen som gick och det med buller och bång.

Vi tar ett steg tillbaka, norrbottningen Lindholm draftades 2013, med valet precis före den jämngamle Monahan. Flames hade ögonen på båda men då Carolina Hurricanes väljer svensken behöver Flames inte fundera över sitt val. Båda spelarna inleder sin NHL-karriär samtidigt och medan det rullar på rätt bra för Flames val går det trögare för Hurricanes. Monahan ligger på runt 60 poäng medan Lindholm fastnar runt 40.

Efter 2017-2018 ska svensken ha nytt kontrakt och är samtidigt inte 100% sugen på att stanna i nuvarande miljö. Flames som sedan tidigare har koll på svensken har nyligen även anställt Bill Peters som huvudtränare, samme Peters som haft den sysslan i Hurricanes. Alla på Flames sida tycks vara överens om att där finns mer att ta av när det gäller Lindholm, ungefär – det är inte han utan hans förutsättningar som håller tillbaka honom.

Flames ger upp på bland annat Dougie Hamilton och får då bland annat Lindholm i utbyte. Lindholm kritar på för sex år, strax under fem miljoner dollar per säsong. Kritikerna är där och då fler än förespråkarna. En säsong senare så har Lindholm slagit igenom, gjort 27 mål och 78 poäng och därmed var han även den poängbästa svensken i NHL.

Nu återstår det att se om svensken kan fortsätta på den inslagna vägen. Likt kedjekamraterna sviktade Lindholm den sista tredjedelen men i hans fall handlade det mer om oflyt och dålig draghjälp än om att han försvann på det sätt exempelvis Monahan gjorde. Spelmässigt fungerar den högerfattade svensken perfekt i förstakedjan. Han är stark i tekningscirkeln och tar tekningar vid behov. Han är spelskicklig och en smart avslutare. Lindholm tar ett defensivt ansvar som underlättar för kedjekamraterna men samtidigt behöver han inte dra det stora lasset själv, för där fallerar han. Lindholm är beroende av sin omgivning så det gäller för Flames att fortsätta ge honom möjligheter att lyckas.

Kedja två, det vill säga ”Triple M-Line”, ser slutligen (eller?) ut att förlora sitt tredje M. Den 31-årige tjecken Michael Frolik är förvisso i skrivande stund kvar i laget men det blev märkbart redan under den gångna säsongen att han inte ingick i framtidsplanerna. Frolik såg sig ofta placerad längre ned i hierarkin och vid ett tillfälle gick hans agent Allan Walsh ut i media och kritiserade Flames för deras sätt att (inte) utnyttja spelarens kompetens. Frolik är emellertid fortfarande en funktionell spelare som är solid defensivt och kan bidra med en del poäng. Frågan är om det kommer bli i Flames tröja?

Kvar i kedjan är svenske veteranen Mikael Backlund. Inget ess i tekningscirkeln men alltid solid defensivt, dock mer svajig i offensiven. Han är väldigt stark och teknisk samt har ett hårt slagskott som märkligt nog aldrig används. Backlund, ”Backs” eller ”Mickis” har hunnit bli 30 år och har kommit upp i 620 grundseriematcher för laget som draftade honom som nummer 24 2007. Är god för runt 20 mål och närmare 50 poäng per säsong men det borde kanske vara mer då han har en väldigt hög högstanivå som publiken tyvärr får se lite väl sällan.

Svensken har lite av dåligt humör som ibland stjäl energi och fokus från spelet. Från säsongen som gick minns vi kanske mest situationen där Minnesota Wilds Matt Dumba proppade svensken rejält i slutskedet av matchen. Wild hade redan förlorat matchen och Dumba var uppe i Flames zon när det hela hända. Det ledde till en hjärnskakning för svensken. Då det redan var något infekterat lagen emellan (Eric Staal skadade Gaudreau säsongen före) kan man ana att mötena lagen emellan kommer bli rätt tuffa.

Sedan har vi Matthew Tkachuk som tyvärr fortfarande är utan kontrakt i skrivande stund. Tkachuk är en av många RFA i samma situation och givetvis är det inte positivt om säsongen hinner börja innan det löser sig. Den 21-årige amerikanen har gått från klarhet till klarhet under sina tre första säsonger i laget. Förvisso draftades Tkachuk som nummer sex 2016 men det var ingen garanti att den oömme forwarden skulle bli en succé trots draftnumret och det fina stamträdet. Nej ”Chucky” är kanske inte riktigt som många andra unga stjärnor utan spelar och beter sig mer som en veteran i fjärdekedjan.

Det tillhör inte vanligheterna att en 19-åring kommer in i ligan och omedelbart blir en av de främsta retstickorna och en av de mest avskydda spelarna. Den närmaste jämförelsen är kanske Brad Marchand men de båda är inte särskilt lika utöver att de avskys av motståndet och dess fans. Träffar ni Drew Doughty kan ni ju fråga vad han tycker om Tkachuk, det blir nog inga vänliga ord.

I spelet är Tkachuk ingen raket, faktum är att han är raka motsatsen. Han älskar att vara där det händer saker oavsett var det är på isen och har en förmåga att få andra att tappa fattningen. Ynglingen lägger väldigt mycket tid på att åka runt och peta på motståndare. Hur kan det då bli 34 mål och 77 poäng? Hockey IQ, spelförståelsen är stor. Han utnyttjar motståndets svagheter och har en förmåga att dra ner tempot till det som passa honom. Det har gett honom något av en sanslös förmåga att hitta bra pass och att själv se till att vara runt mål när det är dags. Det hade varit intressant att se honom träna upp lite explosivitet i sin skridskoåkning och få mer offensiv dragkraft runt sig för de där 77 poängen är sannolikt inte taket på hans förmåga.

Så vem blir tredje länken i den tidigare så solida kedjan? Det kan mycket väl bli Sam Bennett. Kanadensaren är verkligen ett enigma. Flames högsta val någonsin (nummer fyra 2014) har en av lagets högsta toppnivåer – när han på rätt humör. Kan se otrolig ut och driva hela laget med sitt frejdiga och fysiska spel, väldigt genombrottsstark. Dilemmat är att när han inte är på rätt humör så är han istället lagets sämsta spelare. Få spelare är så otroligt ojämna vilket i sin tur leder till ett annat problem. Var någonstans i laget ska han spela? Det finns ingen riktigt given plats för honom i laget för ingen vet vilken Bennett det är som dyker upp. Bennett måste bli mer konsekvent i sitt spel för att verkligen etablera sig i en toppkedja.

Säsongen som gick var emellertid ett steg i rätt riktning. De riktigt bra matcherna var kanske inte fler men de dåliga var klart färre, han hittade så att säga en jämnare nivå och ett sätt bidra även på ”sämre” kvällar. Enkelt sagt är det tacklingar han bidrar med. Tidigare tacklade han av två anledningar, för han var på rätt humör eller för att han var ilsken. Det senare ledde mer ofta än sällan till onödiga utvisningar. Just det fysiska spelet är där han nu hittat en jämnhet, det tacklades och arbetades även om det gick tungt i övrigt vilket leder till att han bidrar med något varje kväll. Denna säsong är det förhoppningsvis dags för offensiven att lyfta. Faktum är att debutsäsongens 18 mål och 36 poäng fortfarande är Bennetts poängmässigt bästa säsong.

När vi kommer till lagets sista kedja, sedan om vi kallar det för kedja tre eller fyra kvittar. Fem spelare kan åtminstone på förhand sägas slåss om lagets tre sista platser och det är rimligt att vi ser lite rotation mellan dessa spelare. Dillon Dube, Austin Czarnik, Alan Quine, Mark Jankowski och Michael Frolik. Frolik är redan avhandlad och om han är kvar när säsongen drar igång är det sannolikt om dessa platser han konkurrerar. Ska tilläggas att det kan tillkomma nya spelare som kommer utmana om dessa platser – läs längre ned om de spelare Flames bjudit in.

Alan Quine, 26-årig kanadensare som kan gå på alla forwardspositioner. Kom som free agent förra sommaren och imponerade i de få matcher han spelade i NHL. Stod för ett par riktigt fina mål. Med spelare som Garnet Hathaway och James Neal borta samtidigt som laget helst vill dumpa Frolik så finns goda chanser för Quine att ta en plats i NHL. Draftades faktiskt två gånger, 2011 av Detroit Red Wings som nummer 85 men han förblev osignad och 2013 var han tillbaka i draften varpå New York Islanders draftade honom som nummer 166 (runda sex). Är allround och pålitlig defensivt, har ingen egenskap som sticker ut men har visat att han kan producera på nivåerna under NHL.

Austin Czarnik var eftertraktad på den öppna marknaden förra sommaren och valde att krita på för Flames. Amerikanen är kort i rocken men en snabb talangfull spelare offensivt med fina siffror i NCAA och AHL. På NHL-nivå vill det inte sig riktigt för den blivande 27-åringen. Han har testat Boston Bruins med blandat resultat och tyvärr etablerade han inte sig i Flames heller. Han är lite för ”valpig” och svag defensivt. Har en tendens att vika undan från de tuffa områdena, måste således våga mer och inte panikskjuta från mittzon. Där var dock perioder under debutsäsongen när han såg riktigt vass ut och det är upp till honom själv nu, klarar han prestera hyfsat denna säsong så blir det nog inte fler chanser i NHL.

Den 21-årige Dillon Dube tog plats efter fjolårets camp och andrarundsvalet från 2016 såg helt okej ut om än något valpig. Poängskörden var dock skral och han åkte på rätt många smällar. Han fick bygga upp sig i AHL var han dominerade och det var nog viktigt för självförtroendet. Dube har NHL-fart och är svår att fånga men han är mer allround än en spelare med tydliga spetsegenskaper. Har varit lagkapten i Kanadas JVM-lag samt i WHL, Kelowna Rockets och kan gå både som center och som vinge. Är en spelartyp som tar ansvar och anpassar sig till rollen han ska fylla. Har goda chanser att ta plats.

Sist ut är Mark Jankowski som på förhand har en plats i startuppställningen men som inte alls känns säker i den. Centern har förekommit i trade-spekulationer under sommaren, å andra sidan vem skulle ersätta honom? Flames har väntat länge på den gänglige kanadensaren. Redan 2012 draftades han som nummer 21, ett omdebatterat val. Jankowski var inte alls en spelare som förväntades gå i första rundan, han lirade i en obskyr avkroksliga långt ifrån rampljuset och var tämligen okänd.

Dåvarande General Manager Jay Feaster påstod att det var ett guldkorn men att det skulle ta tid. Sedan dess har Jankowski tagit steg efter steg, NCAA avhandlades först – lär dig spela över hela isen, vilket han gjorde. Sedan kom AHL där han fort blev en dominant spelare. Första säsongen i NHL var lovande, främst de 17 målen. Fast andra säsongen, den gångna, hände inte så mycket utöver att han blev ett giftigt vapen i numerärt underläge (fem av 14 mål). Spelet i övriga situationer lämnade mycket att önska.

I sammanhanget ska man komma ihåg att han nyss fyllt 25 och således är äldre än många mer kritiserade spelare. Det är kanske orättvist att kritisera honom för mycket efter bara två säsonger i NHL men i åldern han är måste det börja hända saker. Flames vill såklart att han ska ett eller två kliv till. Han har en storlek som lag älskar, bra räckvidd, svår att ta pucken från men det händer för lite runt honom och han mäktar inte med att vara speldrivande.

Bakom här finns ett gäng i AHL som ska nämnas

Matthew Phillips är intressant. Phillips är 21 år och kommer från Calgary. Draftades i runda sex 2016. Bra siffror i WHL´s Victoria Royals och offensiv talang finns det gott om i honom. Dilemmat är storleken, förvisso spelar han inte som om han är 1,70 utan större men det kommer att krävas mycket av honom för att han ska nå NHL. Dock har Flames uppenbarligen haft bra med framgång gällande mindre spelare. Ska bli väldigt intressant att följa honom under hans andra säsong i AHL´s Stockton Heat. Första säsongen bådade gott efter en trög start så slutade han på 38 poäng på 65 matcher.

Ett år äldre än Philips är Glenn Gawdin. Draftad av St. Louis Blues men förblev utan kontrakt. Flames snappade upp honom som free agent inför förra säsongen. Den 22-årige kanadensaren slutade likt Philips på 38 poäng under sin debutsäsong i AHL. Till skillnad från Philips så är Gawdin lite mer rejäl. Båda är dock högerfattade och kan gå både som center eller vinge. Gawdin har under sommaren fokuserat på att utveckla sin skicklighet i tekningscirkeln och siktar på att försöka slå sig in i Flames botten-sex. Gawdin var dominant sista året i Swift Current Broncos i WHL. Ska bli intressant att se om han kan lyfta även i AHL. Både han och Philips kommer ha mer framskjutna roller.

Den 20-årige slovaken Adam Ruzicka kommer bli spännande att följa under sin rookiesäsong i AHL. Kan gå som center eller vinge. Draftad av Flames 2017 i runda fyra med stöldstatus. Stor, stark, skicklig är sådant som klubbarna gillar. Ruzicka har tre säsonger bakom sig i OHL där han varje år tagit kliv framåt, framförallt har han blivit jämnare och mer konsekvent i sitt spel.

Finske 21-åringen Eetu Tuulola är också en ganska rejäl forward som ska bli intressant att följa när han nu tagit klivet över till AHL. Draftades av Flames 2016 i runda sex och gillar att skjuta och tackla. Kommer närmast från HPK i finska Liiga där han gjort det bra trots sin ålder.

Ny i laget är Byron Froese. Kanadensisk högerfattad 28-årig center med bra storlek. Draftad av Chicago Blackhawks 2009 (runda fyra), sedan vidare perioder i Toronto Maple Leafs, Tampa Bay Lightning och nu senaste Montreal Canadiens. Är poängstark på AHL-nivå men har inte lyckats att etablera sig i NHL. En okej reservspelare.

Ny är också 23-årige kanadensaren Justin Kirkland. En oöm rejäl spelare som Nashville Predators draftade i runda tre 2014 men som hittills inte nått NHL. Har en begränsad offensiv talang och ska sannolikt främst ses som en spelare för AHL

Luke Philp är också ny i laget. Bördig från just Alberta och kommer närmast från just Alberta University. Beskrivs som en Derek Ryan 2.0, en mindre högerfattad smart center. Fast Philp fyller 24 i vinter och slapp vänta på NHL-chansen på det vis Ryan fick göra. Philp blir en intressant spelare att följa i AHL under säsongen.

Den snart 25-årige kanadensaren Ryan Lomberg är ett bekant ansikte. Gör sin femte säsong i organisationen och han är lika begränsad som underhållande. Offrar sig till 100% men kommer aldrig räcka till för regelbundet spel i NHL. Dock kul att kalla upp för att agera aggressiv studsboll i några matcher per säsong.

Buddy Robinson är en AHL-veteran som snart fyller 28. Är nästan två meter lång och har mer än 100 kilo att lägga in i närkamperna men han är inte alls den typen av spelare. Den odraftade amerikanen är mer av en lirare som i det närmaste skyr det fysiska spelet. Har gjort det helt okej i AHL och har några NHL-matcher för Ottawa Senators på resumén men det är tveksamt om det blir mer NHL-spel för Robinson.

I Sverige står Filip Svenningsson och Linus Lindström på tillväxt. Den senare, ett fjärderundsval från 2016 har väl inte riktigt utvecklats som man önskat i Skellefteå AIK. Den 21-årige centern är bra defensivt och allround i sitt spel men det händer inget framåt. Den ett år yngre Svenningsson lämnade HV71 för Oskarshamns IK inför säsongen som gick vilket innebar ett kliv ned i divisionerna. Det klivet ner var nog viktigt för att kunna ta ett kliv framåt. Måhända att han mattades allteftersom, säsongen var ändå ett tydligt kliv framåt. Bland allsvenskans juniorer var han främst både som målskytt (15) och poäng (27). Giftig offensivt, åker mycket skridskor, belönades med spel i JVM. Ska bli intressant att se honom i SHL nu efter att hans lag tog klivet upp i finrummet.

Nästa gäng av spelare är de från draften 2018. Kanske på grund av att laget bara hade sena val i den draften så kan fortfarande ingen av dem sägas vara nära spel i NHL och således presenteras de fortfarande som en grupp. Spelarna är Martin Pospisil, Demetrious Koumontzis, Milos Roman, Emilio Pettersen och Drmitry Zavgorodny. De har samtliga tagit kliv men framförallt norrmannen Pettersen har fått en liten hype runt sig då han imponerade rejält i college (NCAA) med sin fantastiska teknik. Han är kort i rocken men Flames har lyckats väl med det tidigare. Slovaken Pospisil är intressant då han än så länge lyckas ganska bra med att vara både stor, ful och skicklig. Dessutom får han chansen i AHL kommande säsong. Blir spännande att följa. Koumontzis är ett litet kraftpaket som sett okej till bra ut i college (NCAA). Ryske Zavgrorodny öste in poäng i QMJHL i inledningen av säsongen men mattades allt eftersom, återstår att se om han denna säsong kan etablera sig i den yttersta poängtoppen. Slovaken Roman är den som kanske imponerat minst men så är han även den av spelarna med minst spetsegenskaper.

Draftvalen är nästa gäng. I ordning Jacob Pelletier, Ilya Nikolaev, Lucas Feuk och Josh Nodler. Kanadensiske vingen Pelletier var Flames förstaval (26), en skickligt men mindre spelare med stor arbetsmoral och vinnarskalle. Stod för 89 poäng i QMJHL´s Moncton Wildcats där han lär stanna. Flames talar sig varma om hans inställning. Ryske center Nikolaev snappade Flames upp i runda tre och han har lite stöld-potential. Spelskicklig, smart, hög hockey-IQ men inte så explosiv när han tar fart. Ryssens säsong i MHL (Loko Yaroslavl) har börjat. I runda fyra tog Flames svenske vingen Feuk. Han behöver träna ännu mer på sin skridskoteknik. Tämligen okänd men hårt arbetande med fint målsinne, kommer fortsätta i Södertälje SK (J20 och Allsvenskan). Högerfattade amerikanen Nodler tog Flames i runda fem och centern har Patrice Bergeron som förebild. Hög arbetsmoral, smart men inte så stor och inte heller bäst när det gäller att åka skridskor. Kommer fortsätta utvecklingen i NCAA (Michigan State Univ.).

Flames har också rättigheter till Mitchell Mattson och Pavel Karnaukhov men sannolikt kommer de aldrig kontrakteras av Calgary Flames. Spencer Foo ”tillhör” också fortfarande Flames, vingen kommer spela i KHL kommande säsong.

Bland Stocktons egna spelare i AHL är nog Johnnys lillebror Matthew Gaudreau och Jeremy McKenna från Moncton Wildcats de mest intressanta. Kanske kommer vi även att se oömme Zach Fischer i Stockton Heat, draftad av Flames (runda fem 2017) men aldrig kontrakterad. Fisher gjorde två matcher för Stockton föregående säsong.

Sist ut är lagets PTO-spelare (professional tryout). Tobias Rieder, Devante Smith-Pelley, Zac Rinaldo och Alexander Grenier. Samtliga av spelarna har en god chans att få kontrakt då det i ärlighetens namn finns få namn som i dagsläget känns redo för att kallas upp från AHL. Dessutom är ju Stockton i sig ett väldigt tunt lag, Flames har totalt sett väldigt få kontrakt. Rieder och Smith-Pelley känns närmast ett NHL-kontrakt. Den förre blev uthängd som en orsak till Oilers svaga säsong men har före det haft en helt okej karriär. Lär vara revanschsugen, desto bättre att ta den revanschen i grannlaget? Den senare hade ett fint slutspel med Washington Capitals när de vann men har totalt sett haft problem att etablera sig fullt ut i NHL. Rinaldo känns främst som en spelare som kan bidra med erfarenhet och tuffhet i ett tunt Stockton, men har imponerat under sin tryout så NHL är inte uteslutet. Grenier, tredjerundsval av Vancouver Canucks 2011 känns som en ren AHL-värvning om han får kontrakt. Stor, stark och hårt arbetande men 28 år och med blott nio NHL-matcher på kontot är det tveksamt att han hamnar i NHL igen.

Avslutningsvis. Laget är ganska flexibelt och kan variera sina kedjor eller vem som går som center respektive vinge. Dilemmat är kanske främst att bredden är tunn så fort man lämna NHL, i dagsläget tar mer eller mindre samtliga spelare som kan vara i NHL plats. Med andra ord – inte mycket konkurrens.

---

Tre styrkor:

Offensiv bredd

Calgary Flames har även denna säsong ett lag som kan variera sig och som har råd att inte alla spelare är på topp varje match. Har en trupp med mycket offensiv förmåga. Det finns poängstarka spelare både fram och bak. Kan vid behov också dra fram ett par fysiska kort. Fast i skrivande stund avtar dock brädden så fort vi lämnar NHL-uppställningen.

Mixen

Flames har en bra blandning av veteraner, unga etablerade, unga hungriga och så vidare. Laget är byggt för att hålla ett bra tag och är vare sig för unga och oerfarna eller gamla och trötta. En ganska ”skön” trupp som kan lära av varandra och som nog kommer vara väldigt sammansvetsad.

Sammanhållning

Känslan är att Flames är ett lag där man trivs med varandra. De få nyförvärven pratar varmt om sina nya lagkompisar och vice versa. Flames strävar efter ett homogent omklädningsrum och således ser vi också att spelarna som försvinner ut inte sällan haft anpassningsproblem. Förhoppningsvis kan det leda till något positivt på isen, att man verkligen vill vinna och det tillsammans.

Tre svagheter:

Powerplay

Även säsongen som gick hackade spelet i numerärt överläge, detta trots värvningen av Geoff Ward som kom som någon form av power play-Messias. Laget gör det för svårt för sig!

Målvakterna

Förvisso är åldermannen Mike Smith borta men ersättaren Cam Talbot är också ett frågetecken. Succén David Rittich är förvisso mer erfaren och tros vara redo att bli etta på riktigt men det är i dagsläget inget man kan ta för givet.

Mentaliteten

Inte i grundserien då utan slutspelet. Väldigt få kom upp i någon standard alls. Det här laget måste förstå vad som gäller när det drar ihop sig. Ta inte framgång för givet!

---

Preliminär laguppställning:

Gaudreau – Monahan – Lindholm
Tkachuk (Frolik) – Backlund – Bennett
Mangiapane – Ryan – Lucic
Dube – Jankowski – Frolik (Czarnik)
Quine, Czarnik

Giordano – Andersson
Hanifin – Hamonic
Brodie – Stone
Kylington

Rittich (Talbot)

Andra notabla spelare: Yelesin, Froese, Kirkland, Gawdin, Philips, Ruzicka

---

Säsongens poängkung: Johnny Gaudreau

Likt Jarome Iginla före honom och likt Theo Fleury före det så har Flames även nu en given poängkung och det är Johnny ”Hockey” Gaudreau. Det finns ingen som är i närheten av att kunna ”slå” Gaudreau i poängracet. Det enda som kan hindra den lille amerikanen från att vinna den interna poängligan är skador.

Säsongens viktigaste spelare: David Rittich

Burväktaren, lagets sista utpost, är viktig i alla lag. För Flames är det allra viktigaste kanske att man rätar ut frågetecknet och får en solid sista utpost, en man litar på i vått och torrt. Laget mår helt enkelt inte bra av osäkerheten runt målvakterna. Nu är det emellertid goda chanser att ”Big Save Dave” faktiskt är svaret man letat efter.

Säsongens unga spelare: Dillon Dube

Det skulle varit Juuso Valimaki men han gick sönder under sommaren och missar en stor del av säsongen så därför faller valet på Dillon Dube. Dube prövade på spel i NHL redan förra säsongen men vägde då uppenbarligen lite lätt. Ett år äldre och efter lite skolning i AHL – där Dube var makalös – är såklart förväntningarna stora.

Säsongens doldis: Andrew Mangiapane

Valet faller på det lilla krutpaketet från Bolton, Ontario. Det tidigare sjätterundsvalet från 2015 tog stora kliv under förra säsongen och är en viktigare spelare än vad man kan tro. Var kanske lagets bästa forward sista tredjedelen av säsongen och en av få som höjde sig i slutspelet. Outtröttlig i sitt jagande, slitande och rivande. Har klar joker-potential!

Säsongens besvikelse: Michael Frolik eller TJ Brodie

Den eller de som blir kvar helt enkelt, ja så hårt är det. Båda skulle bort, delvis för att frigöra löneutrymme men även då de inte tycks ingå i Bill Peters planer. Någon hade kanske velat se Milan Lucic här men vem har någon som helst förväntning på honom? Besvikelsen är inte personlig utan mer av ett misslyckande från Flames sida.

---

Redaktionens rankning:

Pacific Division:

1. Calgary Flames
2. San José Sharks
3. Vegas Golden Knights
4. Arizona Coyotes
5. Vancouver Canucks
6. Edmonton Oilers
7. Anaheim Ducks
8. Los Angeles Kings

---

NHL:s 31 lag presenteras i form av en rankning inom de fyra divisionerna. Samtliga skribenter fick ranka divisionerna, som sedan summerades till en gemensam rankning för hela redaktionen.

Vill du skriva om Calgary Flames på SvenskaFans? Hör av dig till hockeyredaktören Niclas Viberg på niclas.viberg@svenskafans.com.