SvenskaFans rankar NHL – Central Division: 1. Nashville Predators

Nashville har än en gång skakat om truppen. Sist bar det till final – hur går det nu?

Nashville slirade till lite under den gångna säsongen. Visserligen vann man återigen Central Division – vilket alltid är en merit – men man spelade ihop 17 poäng färre än under säsongen 17/18. Divisionssegern till trots så kändes det aldrig riktigt som om Predators lyckades växla upp.

Det märktes också i slutspelet, där Dallas blev för svåra direkt i förstatrundan. Målskyttet kom aldrig riktigt igång och försöket att boosta upp laget inför trade deadline lyckades inte.

Wayne Simmonds blev ett stort misslyckande och skadade sig dessutom. Brian Boyle gjorde visserligen några mål och var väl aldrig den som förväntades lyfta laget, men även han fick skadeproblem. Slutligen gav man upp Kevin Fiala – vars slutliga genombrott vi fortfarande väntar på – för Mikael Granlund.

På sikt visar det sig kanske att Fiala blir den bättre spelaren, men i dagsläget ska Granlund vara steget före. Några vidare avtryck gjorde han däremot inte i Predators och man får nog konstatera att finländaren har lite press på sig inför den kommande säsongen.

Det blev alltså respass direkt i förstarundan. De flesta nyckelspelarna underpresterade och Rocco Grimaldi (3+0) var den enda forwarden som gjorde mer än två poäng. Det är inte svagt. Det är uselt.

Går vi tillbaka några år var Nashville det nya laget på uppgång. David Poile hade byggt ett slagkraftigt lag med gediget draftande och några finfina trades. Paradoxalt nog kom framgångarna först när trotjänaren David Trotz fick sparken efter 15 säsonger som coach. Peter Laviolette ersatte Trotz, bättrade direkt på poängskörden och Nashville blev sakta men säkert bättre och bättre.

Säsongen 16/17 kom så organisationens mest framgångsrika säsong. Tidigare hade man som bäst tagit sig till andrarundan, men nu gick slutspelsäventyret hela vägen till Stanley Cup-final. Väl där blev tyvärr Pittsburgh för svåra och det blev förlust med 2-4 i matcher. Men Nashville hade påbörjat något spännande. Man hade tagit det där klivet upp i toppskiktet och skulle vara en återkommande contender.

Spolar vi fram bandet två år så har man inte riktigt lyckats bygga vidare på den där finalplatsen.

17/18 gjorde Nashville visserligen sin bästa grundserie någonsin med 117 poäng – siffror som bara har överträffats i ligan vid fyra tillfällen under de senaste tio åren – men något långt slutspelsäventyr blev det inte. Winnipeg tog hem prestigeserien i andrarundan och Predators fick gå på sommarledigt.

Så är vi framme vid den gångna säsongen. Nashville skulle än en gång växla upp. Men man stapplade mest hela säsongen och fick aldrig upp farten på allvar. Spelet trilskades och några månader innan slutspelet såg det till och med riktigt dåligt ut. Skadeläget påverkade säkert och flera nyckelspelare missade en inte helt obetydlig mängd matcher. Alla var däremot tillgängliga till slutspelet – men ännu en gång blev slutspelet ett misslyckande när Dallas gick segrande ur förstarundan.

Nashville har alltså inte lyckats bygga vidare på Stanley Cup-finalen 2017 och Presidents Trophy-säsongen 17/18. Utvecklingen har snarare varit tvärtom och frågan måste ställas – har Peter Laviolette slutligen kramat ur allt han kan ur Predators? Det är ändå en krävande och påfrestande coach som tidigare i karriären har haft en tendens till att trötta ut sina lag.

Sex år med Laviolette är en lång tid och det är kanske ingen slump att Nashville peakade – i alla fall vad det ser ut som för tillfället – för några år sedan. Laviolettes jobb ryktades kunna ligga illa till i somras, men han fick nytt förtroende – utöver Joel Quenneville var det trots allt extremt få självklara uppgraderingar tillgängligt.

Laviolette blev alltså kvar – men Poile skakade ändå om omklädningsrummet. I jakten på cap space och Matt Duchene skickade han iväg PK Subban för i princip ingenting. Säga vad man vill om Subban – han är trots allt en vattendelare – men alla kan konstatera att omklädningsrummet förändras om han försvinner.

Nu har vi alltså ett Nashville vars status vi är lite osäkra på och som återigen kommer från omvälvande förändringar. Senast det hände – efter Shea Weber/PK Subban-traden sommaren 2016 – växlade Predators upp och gick till final. Får vi en liknande effekt den här gången eller fortsätter Nashville att stappla fram?

---

Målvakter:

Vi har väntat på generationsbytet mellan stolparna i Nashville, men det är fortfarande Pekka Rinne som abonnerar på startplatsen. Vezina-vinnaren från 17/18 börjar dock få snegla över axeln så smått och med en 36-årig starter är det bara naturligt att Nashville kanske snarare går mot en 1A/1B-lösning kommande säsong.

Vi såg tendenser till det redan under den gångna säsongen, där man allt oftare släppte fram Juuse Saros. Veteranen Rinne hade fortfarande förtroendet och blev också målvakten man gick in i slutspelet med.

Siffrorna var annars jämförbara. Rinne hade en Sv% på 92,9 och en dSv% på 0,78 i 5-on-5-spelet. Saros landade på en Sv% på 92,34 och en dSv% på 0,23. En betydande skillnad kan dock ses i HDSv%-siffrorna, där Rinne (85,77 – näst bäst bland ligans ordinarie målvakter) överglänser Saros (80,0).

Rinne har kunnat skaka till i slutspelet genom åren, men vi minns också matchserier där han har storspelat. Kanske är det bara den naturliga osäkerheten kring målvakter. Kanske är det talande för att han inte kan ta sitt lag hela vägen. Oavsett vilket är det i grunden en duktig målvakt som har ikonstatus i Nashville.

Det gör nog också att Saros kanske får vänta lite längre än vad han egentligen skulle behöva för att på allvar roffa åt sig rollen som starter. Men han känns helt klart som den naturliga ersättaren till sin landsman och det skulle inte förvåna om vi gradvis ser det skiftet över säsongen.

Backar:

Backbesättningen har varit Nashvilles stora tillgång de senaste åren. Den är fortfarande väldigt stark och en av ligans främsta – men frågan är om det snarare inte är så att det är forwardsbesättningen som stjäl fokus inför den här säsongen.

Lite slentrianmässigt har vi vant oss vid att Predators har en handfull högklassiga toppbackar – och trots att PK Subban tvingades bort är det fortfarande fallet.

Under slutet av den gångna säsongen klev nämligen Dante Fabbro in i laget efter några år på college. 21-åringen satte omgående sina avtryck, vilket inte är helt enkelt med tanke på konkurrensen. Nu visar man ett enormt förtroende för honom – efter bara tio matcher i grundserie och slutspel – när man dumpar iväg en spelare av Subbans kaliber och iskallt räknar med att Fabbro ersätter honom.

Fabbro, som gick i mittenskiktet av förstarundan 2016, är helt klart värd att satsa på, men det går inte att blunda för det faktum att Nashville gör något av en chansning. Nu är det givetvis en chansning man kan göra med tanke på de tre andra framträdande backarna, men vill det sig illa står Predators där med tre toppbackar istället för fyra.

Kanske är det en uppoffring man är redo att göra för att få den där extra boosten i forwardsbesättningen?

Traden av Subban borde i alla fall innebära att Fabbro befordras i försvarshierarkin och förmodligen går in jämte Mattias Ekholm. Om svensken klarar av att kombinera NHL-spel med föräldraskap – det verkar onekligen vara en fruktansvärt hård utmaning för välbärgade och priviligierade NHL-miljonärer – är han en skicklig tvåvägsback som borde vara en perfekt partner att spela in Fabbro jämte.

Förstaparet lär, precis som tidigare, bestå av Roman Josi och Ryan Ellis. Det är en duo som kompletterar varandra bra och om Fabbro utvecklas som förväntat har Nashville fortsatt två finfina par i topp-4.

Kapten Josi går annars in i en intressant situation. Han har bara ett år kvar på sitt kontrakt, där han har varit extremt underbetald i flera år. 29-åringen förtjänar helt klart i runda slängar en dubblering av sina $4 miljoner och det borde ligga i Predators att ha en lösning – antingen en förlängning eller en trade – på plats innan säsongen.

Man ska trots allt aldrig utsätta sig för ett läge där en av storstjärnorna går in i en säsong som pending UFA. Vi kan nog förutsätta att en trade inte är aktuellt över huvud taget – en anledning till att man offrade Subban var för möjligheten att förlänga med Josi – så ett kontrakt borde bli klart inom de närmaste veckorna. Även om Josi inte har för avsikt att lämna om ett år kan osäkerheten över en utebliven förlängning sätta sina spår på isen.

Josi borde åldras med värdighet, men det ska också sägas att han går in i den där åldern kring 30-årsstrecket där det numera börjar bli känsligt att skriva långa förlängningar med spelare.

Ellis fick sin förlängning för ett år sedan och går nu in på det första året av det åttaårskontraktet. Även han var underbetald i många år, men är nu Nashvilles bäst betalda back på $6,25 miljoner per säsong. Likt Ekholm är han en stabil tvåvägsback som dessutom har börjat göra poäng på en mer respektabel nivå.

Kvaliteten droppar av bakom topp-4 – vilket i och för sig inte är det minsta konstigt med tanke på den höga klassen där – och tidigare har vi sett att Nashville har tvingats sära på sina topp-4-par för att balansera ut alla tre paren.

Predators hoppades att Dan Hamhuis skulle bidra med lite stabilitet i tredjeparet när den numera 36-åriga backen återvände till organisationen förra sommaren. Han var duglig under den gångna säsongen, fick tillfälligt kliva upp ett snäpp på grund av skadeläget och fick ansvar för Fabbro när ynglingen kliv in i NHL.

Den duon fungerade bra tillsammans, men när Fabbro nu väntas kliva in i topp-4 får Hamhuis förmodligen återgå till Yannick Weber, Matt Irwin eller nye Steven Santini. Hamhuis och Weber spelade en hel del tillsammans under den förra säsongen och schweizaren borde ha de bästa möjligheterna att ta platsen så här på förhand. 24-årige Santini har inte lyckats etablera sig fullt ut i NHL, men kanske vill Nashville i alla fall försöka krama ut något av värde från Subban-traden och ger honom förtroendet?

Forwards:

Efter flera år där försvaret har stått i fokus är det kanske snarare så att forwardsbesättningen är den mer intressanta lagdelen i Nashville. Den där fina spetsen – i form av en toppspelare i ligan – saknas fortfarande men kompenseras av fin bredd och flera spelare strax under det där toppskiktet.

Det finns fortfarande utrymme för att någon spelare ska ta klivet upp till den där stjärnstatusen – kanske kan det bli nyförvärvet Matt Duchene, spelaren som man alltså offrade PK Subban för att kunna peta in under lönetaket.

28-årige Duchene hade siktet inställt på Predators och den viljan gjorde nog också att Dave Poile kunde pressa ner priset lite. $8 miljoner i cap hit är givetvis betydande, men man kan nog också anta att en gammal klassisk budgivning skulle ha drivit upp priset. Nu får man Duchene för ett, på den här marknaden, klart överkomligt kontrakt.

Duchene är en fin center och Nashville har nu tillgång till två klart kompetenta topp-6-centrar i honom och Ryan Johansen. Frågan är dock om Duchene kan få det genomslaget som man förväntar sig om han inte får en roll i förstakedjan och i förstauppställningen i powerplay?

På förhand känns det i alla fall som att Nashvilles etablerade förstakedja får fortsatt förtroende. Johansen, Filip Forsberg och Viktor Arvidsson är trots allt samkörda och tryggheten i en välfungerande kedja – i synnerhet när andra kedjor ska spelas samman – lär säkerligen locka merparten av ligans coacher.

Johansen står och balanserar lite mellan att vara en riktigt fin toppcenter eller en duglig sådan. Mycket i hans spel imponerar och det är Johansen som är katalysatorn i förstakedjan. Men han har fortfarande inte producerat som en toppspelare väntas göra – och poängproduktion är trots allt av betydande vikt.

Hans 5-on-5-siffror håller fin klass. Med 40 poäng där var han Nashvilles främsta spelare under den gångna säsongen och en del av den stora klumpen strax bakom ligans toppskikt. I powerplay var det däremot inte mycket som fungerade. Med 16 poäng i den spelformen var han visserligen bäst i Nashville, men en bra bit från ligans toppskikt.

Nu var powerplay ett stort problem för Nashville. Faktum är att man var sämst i ligan på 12,9 procent – den tredje sämsta noteringen i ligan över de senaste tio åren. Med tanke på vilka spelare man har tillgång till är det smått absurt. Johansen snittade högst istid (03:03) i numerärt överläge och var helt klart en del av problemet där.

Ska han ha ett anseende som en av ligans främsta centrar behöver han också producera som en toppspelare.

Forsberg och Arvidsson flankerar honom effektivt, men var också två av de största svikarna i slutspelet. Trion är annars en av ligans mer framträdande kedjor och de båda svenskarna kommer från respektive karriärs bästa målsnitt. Om förstakedjan – både som en enhet och spelarna individuellt – kan ta det där sista steget kan den bli extremt obehaglig för motståndarna.

Det kommer säkert experimenteras med de fyra toppspelarna – i synnerhet om Nashvilles form inte ser så bra ut – men förstakedjan lär som sagt inleda säsongen intakt. Då kan vi nog konstatera att Duchene får Mikael Granlund vid sin sida.

Finländaren kom till Nashville i utbyte mot Kevin Fiala i samband med trade deadline, när David Poile såg chansen att utnyttja sin gamla adept Paul Fenton. Fiala har inte lyckats nå upp till sin potential och har fått lite kritik för sin attityd och för tvåvägsspelet. Granlund var ett stort misslyckande efter traden, men borde vara en uppgradering och hans mångsidighet gör honom säkert uppskattad av coachstaben.

I normala fall huserar Granlund till höger, men för att få ihop helheten med kedjekonstellationerna kan han nog behöva ta klivet över till vänster och släppa fram Craig Smith till höger om Duchene. 30-åringen är en nyttig middle-6-winger som brukar vara god för ett 20-tal mål.

Efter att ha gått för det i några år har talangbanken inte direkt ett överflöd av sexiga namn. Utöver Dante Fabbro är det nog bara Eeli Tolvanen som är välkänd för gemene man och finländarens status är högst oklar.

20-åringen imponerade stort hemma i Jokerit och i de olika finska landslagen, men flytten till Nordamerika har inte varit smärtfri. Han har fått testa på NHL, utan någon egentligen framgång, och inte övertygat fullt ut i AHL. Skulle Tolvanen – en utpräglad målskytt – tokdominera under training camp kan han kanske få en NHL-plats, gå in jämte Duchene och se till att Granlund stannar kvar på högersidan.

Sannolikt får dock Tolvanen inleda säsongen i AHL, där han kanske måste växla upp innan nästa NHL-chans kommer.

Kyle Turris anslöt under säsongen 17/18 och skötte sig väl under debutsäsongen, men den gångna säsongen var ett stort misslyckande. 23 poäng på 55 matcher var en missräkning och Predators kan nog tänka sig att bli av med hans $6 miljoner stora cap hit. Det är nog i och för sig lättare sagt än gjort och i dagsläget har man nog inget annat val än att försöka spela honom i form igen.

Något liknande kan sägas om Nick Bonino, även om han inte har gjort bort sig lika mycket som Turris. Skulle den duon – som rimligtvis centrar de båda bottom-6-kedjorna – nå nivåerna man har i sig har Nashville en mycket fin centeruppsättning.

Auston Watson är långt ifrån en sympatisk person, men en tillgång på isen – och då skyddas man givetvis av organisationen, vad man än har gjort vid sidan om rinken. Vi kan nog räkna med att han håller en ordinarie plats.

För några år sedan skrev Calle Järnkrok ett långt och billigt kontrakt, vilket kändes som ett udda beslut. I somras gjorde Colton Sissons samma sak. Sissons är en nyttig rollspelare som kan kliva in lite överallt i kedjehierarkin. Han bidrar med secondary scoring och kan relativt ofta dyka upp med viktiga mål. Det är en spelare man gärna har i sin forwardsbesättning och knappt $3 miljoner för honom är inte alls farligt. Problematiken ligger givetvis i att kontraktet sträcker sig över sju år.

Kanske utgör det inget hinder alls för Predators. Kanske blir det en nagel i ögat om några år – sju år kan trots allt vara en lång karriär för många rollspelare. Oavsett vilket lär lönetaket stiga och göra ett potentiellt problem mindre och mindre.

Spelare som Rocco Grimaldi, Miikka Salomäki och Frederick Gaudreau lär säkerligen rotera in och ut från laguppställningen under en lång säsong, men lär lämna begränsade avtryck. På väntelistan hittar vi även talanger som college-spelarna Patrick Harper och Grant Mismash.

---

Tre styrkor:

Forwardsbredden

Nashville har tillgång till många duktiga forwards och är inte beroende av att någon enskild spelare måste driva laget. Vill det sig väl kan dessutom Matt Duchene, Ryan Johansen, Filip Forsberg och Viktor Arvidsson alla kliva upp på elitnivå.

Målvaktsduon

Nashville står välrustade med Pekka Rinne och Juuse Saros. Om den ena börjar skaka ska den andra definitivt kunna stabilisera upp målvaktsspelet.

Backspetsen

Roman Josi, Ryan Ellis och Mattias Ekholm är en fantastisk trio som kan bli ännu bättre med Dante Fabbro. Backspetsen är fortfarande en extrem tillgång trots PK Subban-traden.

Tre svagheter:

Har Peter Laviolette bränt ut truppen?

Peter Laviolette är en personlig favorit och vida ansedd som en toppcoach i ligan, men han kan vara påfrestande och är kanske inte en coach man har i allt för många år. Det finns en överhängande risk att han har bränt ut truppen.

Har Duchene spetsen i sig?

Får man ut max av Matt Duchene om man inte spelar honom som förstacenter och i förstauppställningen i powerplay? Potentialen är uppenbar, men riskerna är inte obefintliga.

Vad händer om Fabbro inte är redo?

Det mesta tyder på att Dante Fabbro kommer göra avtryck direkt, men vad händer om så inte blir fallet? Vi har tidigare sett Nashville få problem när försvarsdjupet börjar utarmas.

---

Preliminär laguppställning:

Filip Forsberg – Ryan Johansen – Viktor Arvidsson
Mikael Granlund – Matt Duchene – Craig Smith
Colton Sissons – Kyle Turris – Austin Watson
Calle Järnkrok – Nick Bonino – Rocco Grimaldi

Roman Josi – Ryan Ellis
Mattias Ekholm – Dante Fabbro
Dan Hamhuis – Yannick Weber

Pekka Rinne (Juuse Saros)

---

Säsongens poängkung: Filip Forsberg

En frisk Filip Forsberg bör ligga bäst till att ta hem Nashvilles interna poängliga, men det brukar vara tight mellan honom, Ryan Johansen och Viktor Arvidsson. Nu lär nog även Matt Duchene vilja blanda sig i där.

Säsongens viktigaste spelare: Roman Josi

Roman Josi har högst tak i försvaret och får ytterligare lite offensivt ansvar nu när PK Subban har lämnat.

Säsongens unga spelare: Dante Fabbro

Allt annat än ett ansvarsfullt tvåvägsspel skulle förvåna. Dante Fabbro är väl värd att följa. Att Nashville var redo att ge bort PK Subban säger det mesto om vilket förtroende man känner för Fabbro.

Säsongens doldis: Colton Sissons

Kanske har Colton Sissons tagit sig förbi doldis-stämpeln? Men längre ner i hierarkin är det han som står ut.

Säsongens besvikelse: Eeli Tolvanen

Det var en extrem hype kring Eeli Tolvanen när han lämnade KHL för Nashville – en hype han inte kunde leva upp till. Det börjar komma floppvibbar, även om det givetvis är på tok för tidigt att skriva av 20-åringen.

---

Redaktionens rankning:

Central Division:

1. Nashville Predators
2. Colorado Avalanche
3. St. Louis Blues
4. Dallas Stars
5. Winnipeg Jets
6. Chicago Blackhawks
7. Minnesota Wild

---

NHL:s 31 lag presenteras i form av en rankning inom de fyra divisionerna. Samtliga skribenter fick ranka divisionerna, som sedan summerades till en gemensam rankning för hela redaktionen.

Vill du skriva om Nashville Predators på SvenskaFans? Hör av dig till hockeyredaktören Niclas Viberg på niclas.viberg@svenskafans.com.