Devils börjar vakna till liv - Del I
New Jersey Devils är vid blotta anblicken en samling strykpojkar som bara kan drömma om att komma till slutspel. Men så lät expertutlåtandena för drygt ett år sedan också. Då fanns många frågetecken om den svaga truppen utan offensiv punch, en ny coach utan NHL-erfarenhet i John Hynes, Ray Sheros dagsform efter att ha fått sparken från Penguins, en fullkomligt urlakad talangpool samt den ovisshet som Lou Lamoriello lämnat efter sig.
Inte började det särskilt bra heller. Säsongspremiären förlorades klart mot Winnipeg Jets med 1-3 och efter det ställdes man mot blivande grundseriegiganterna Washington Capitals. Givetvis blev det förlust även där och mot slutet av matchen såg varenda hardcore-supporters värsta farhåga ut att besannas - detta blir en fiasko-säsong.
För vid ställningen 2-2 avgjorde Ovechkin med ett riktigt highlight-mål när han grundlurade nyförvärvet John Moore och sprättade upp den i krysset. Men det skulle bli värre. Med tre minuter kvar stod det 4-2 och Hynes valde att plocka Keith Kinkaid när Caps hade PP. Washington kunde föra in pucken i offensiv zon, och det såg rent utsagt komiskt ut, när virriga Devils-spelare försökte försvara det öppna målet.
Efter denna inledning var huvudbryderierna såklart ännu värre men 40 omgångar senare var faktiskt New Jersey Devils med i slutspelsracet. Mycket tack vare att en av ligans bästa målvakter, Cory Schneider, visade att han kan ratta vilket försvar som helst, samt riktigt fin utdelning för alla billiga kontrakt man chansat med.
Kyle Palmieri sköt 30 mål vilket slutändan belönades med ett femårskontrakt värt 4,65 miljoner dollar per säsong samt en World Cup-plats. Vagabonden Lee Stempniak ”hittade hem” och hann med att göra 41 poäng på 63 matcher innan Boston Bruins lastade upp två draftval strax innan trade deadline. David Schlemko gjorde sin poängmässigt bästa säsong någonsin och John Moore repade sig rejält efter den där åkturen som Ovechkin bjöd på.
Också det gamla gardet visade att de duger. Framför allt Michael Cammalleri som efter 30 matcher hade skrapat ihop 11+19 och låg topp tio i NHL:s totala poängliga. Adam Henrique hittade sina sedvanliga hot-streaks med något tätare intervall och även han kunde till slut titulera sig trettiomålskytt. Travis Zajac gjorde sina vana trogen grovjobbet i det tysta och fastän han inte kommer bli den stjärna man först trodde fyller han en viktig funktion. Adam Larsson frodades i takt med ansvaret och speltiden han aldrig fick under Peter De Boer och bildade tillsammans med Andy Greene ett av ligans mest ouppskattade backpar.
Även ungdomarna slungandes in i hetluften och helt utan förväntningar visade Reid Boucher (8+11) att han åtminstone kan skjuta. Virvelvinden Joseph Blandisi (5+12) får ändå betecknas som det största utropstecknet på den fronten men sin snabba skridskoåkning, sitt konstmål mot Flyers och dessutom ett par riktigt dåliga svandyk. Till sist fick också Pavel Zacha chansen och två assist i sin hittills enda NHL-match säger kanske inte så mycket, men hans slutspel med Sarnia Sting (6+7 på 7 matcher) gick inte av för hackor.
Nu räckte det såklart inte till slutspel för Devils. Cammalleri spelar sällan en hel säsong och hans skada i slutet av januari sköt laget i sank. Dödsstöten kom ändå när Cory Schneider gick sönder på vårkanten men då var möjligheterna till slutspel ändå redan halvvägs till horisonten. Blickar man tillbaka på säsongen får man ändå säga att den var klart över förväntan. Många frågetecken rätades ut och man kunde nästan känna tillförsikt för första gången sedan 11 juni 2012.
Det var då Steve Bernier tog matchstraff på Rob Scuderi. Efter 10 minuter i match sex. I en Stanley Cup-final där man till slut hade knäckt koden till Kings tunga maskineri och var på väg att vända hela serien. Efter det vet alla vad som hände. Martin Brodeur började att vackla, Zach Parise stack till Minnesota och när sedan Ilya Kovalchuk flyttade hem fanns inget kvar. Därmed påbörjades också ”the dark ages”.
New Jersey Devils största problem under förra säsongen var oförmågan att skapa tillräckligt många chanser. Målskyttet blev lidande och 2.22 mål/match var sämst i hela ligan och 24,4 skott på mål per match var också en bottennotering. Både PP (19.9%), PK (83%) samt insläppta mål/match (2,46) var dock topp tio i ligan och statistiken talade sitt tydliga språk. Devils måste bli farligare under sommaren. Något som fick Ray Shero att greppa sin telefon och ringa ett samtal till Peter Chiarelli.
* Detta är min första text på Svenska Fans och mitt namn är Zebastian Hagberg. Gammal i gemet och har följt New Jersey Devils sedan i mitten av 90-talet. Tre Stanley Cups har gett många positiva minnen och trots att jag är utflyttad närking ska jag försöka undvika det negativa. Har just nu Malmö under mina fötter och väljer alltid ishockey före fotboll. Far till två tjejer vars namn visar att jag är obotlig musiknörd.
