Brian Burke: Idealisten
Under sommaren har vi kunnat följa Ilja Kovaltjuk och NHL- klubbarnas jakt efter hans underskrift. New Jersey vann budgivningen och borde om rättvisa råder få igenom kontraktet genom arbitrationsdomstolen. Chicago Blackhawks kontrakt med Marian Hossa används flitigt som exempel på att NHL redan godkänt liknande uppgörelser.
När dammet sedan har lagt sig och eftersom Ilja's kontrakt borde vara giltigt (eller med små ändringar göras giltigt) kommer detta påverka den del av NHL som i alla fall intresserar mig, förutom vad som händer på isen - trejder och free agent perioden. Långa kontrakt vill ingen byta till sig, det är en alldeles för stor risk. Långa kontrakt betyder att toppspelarna aldrig når free agent status och kommer därmed heller aldrig ut på öppna marknaden och sommarens silly season reduceras till off- season rätt och slätt.
Därför håller jag Brian Burke – som av princip inte skriver pensionskontrakt eller kontrakt som är framtunga (hög lön de första åren och låg lön de sista) för att göra lönetaksträffen hanterbar även för spelare som kräver årslöner på sex miljoner och uppåt – som min hjälte. Kollektivavtalet som skrevs efter den senaste lockouten, utformades för att göra skillnaden mellan rika och fattiga lag mindre på isen. Lönetak och lönegolv skulle jämna ut ligan. Det har den gjort. Det har kollektivavtalet gjort riktigt bra. Lönetaket har gjort att rika lag som Toronto inte längre kan roffa åt sig alla spelare de vill ha den 1:a juli.
Ken Holland (Detroit) var först att hitta kryphålet i kollektivavtalet när Zetterberg skrev sitt pensionskontrakt. Andra lag med djupa fickor har följt efter. Det gör att dessa lag kan ha en faktisk lönekostnad på 75 miljoner men en lönetaksträff på 57. Hur ska lag som NY Islanders eller Phoenix Coyotes kunna tävla på lika villkor?
Brian Burke står för den idealistiska linjen. Den linje som inte bara vill, utan också följer andemeningen i kollektivavtalet.
Brian Burke är min hjälte.
När nästa kollektivavtal ska skrivas (i sommar om inte spelarfacket väljer att förlänga nuvarande avtal ett år) hoppas jag att spelarfacket inte sätter sig på tvären då ägarna vill avskaffa pensionskontrakten. För varken ägarna eller deras General Managers vill ha de här kontrakten, de har blivit ett nödvändigt ont för att locka till sig och behålla spelare samtidigt som lagen ska balansera mellan lönetak och lönegolv. Kan kollektivavtalet innehålla någon begränsning av hur långa kontrakt man får skriva vore det en klar förbättring. Exempelvis: det första kontraktet för maximalt vara på tre år – precis som nu. Sedan får man skriva på kontrakt som maximalt sträcker sig fem eller sex år tills spelaren har fyllt 32 (alltså hinner en spelare högst skriva två sådana kontrakt). Därefter får kontrakt enbart skrivas på två år i taget.
Skulle dessa ändringar göras, skapas förutsättningar för en mer dynamisk silly- season. Då fler kontrakt måste skrivas om och klubbarna vågar byta spelare då de inte riskerar att sitta med en dålig investering i 10 år. New Jersey tar en enorm risk i att skriva ett kontrakt med Ilja Kovaltjuk i 17 år. Vad händer om de skär sig mellan parterna efter fem år? Ilja sitter fast i tolv år och Devils ägare betalar stora pengar till en missnöjd spelare som ingen annan klubb vågar byta till sig, samtidigt har Devils låst löneutrymme på 6 miljoner dollar.
Vem är nöjd i det scenariot?
Ilja? –nej.
Devils ägare? –nej.
Devils GM? –nej.
Spelarens agent? –troligtvis.
Brian Burke är en intelligent idealist som inte sätter Toronto i den situationen.
Brian Burke är min hjälte.
Är Brian Burke min hjälte efter grundserien är avslutad?
