Gästkrönika: De brasilianska katalanerna - Hur Barça kom upp ur krisen, del 1
FC Barcelona 1997-2003 följt av 2004-2005 (snart 06). Jämför dessa båda generationer med varandra så finner man skillnader, men vad för skillnader? En av många skillnader finner man ifall man jämför två olika nationaliteter, Hollands Barcelona "det lilla Amsterdam" (Barcelona från och med 1997- 2003) med Brasiliens Barcelona "Brazilona" (dagens Barça). Ut med dom överbetalda och divaktiga holländarna och in med dom brasilianska sambamaskinerna. Detta är historien om FC Barcelona, laget som kom ut ur krisen och återtog platsen som nummer 1 i Spanien.
Van Gaal - ”starten” på det holländska Barcelona
Det är sommar 1997, styrelsen har precis gjort sig av med lagets tränare Bobby Robson och stora stjärna vid namn Ronaldo. Man kan säga att Ronaldo var anledningen till att jag vid 7 års ålder uppmärksammade Barcelona som klubb och blev Barçafan, han var min stora idol. Jag minns dagen som om det vore igår, jag hade aldrig i hela mitt liv gråtit så mycket som jag gjorde den dagen antagligen för att det var första gången i mitt liv som jag fick uppleva att bli psykiskt sårad. Gråta trodde jag innan denna dag att man bara gjorde när man ramlade med cykeln på marken och skrapade upp sitt ben, men denna smärta gjorde så mycket mer ont.
Under samma tid som mina ögon grät floder så ersatte man världens bästa spelare vid det tillfället med en annan brasse som även han senare kom att bli världens bästa spelare – Rivaldo. Tillsammans med honom kom en holländsk tränare vid namn Luis Van Gaal som hade haft stora framgångar med Ajax med bl.a. en Champions League-titel. Van Gaal hade en plan. ”Vi ska köpa in alla de holländska spelarna som jag samarbetade med i Ajax. Genom detta kommer vi att vinna alla titlar eftersom jag redan känner spelarna”. Sagt är lika med gjort och Van Gaal fick som han ville, in kom alla holländare till Katalonien och ”den holländska eran” började.
Van Gaal fick delvis rätt. Den spanska ligan vanns två gånger i rad under hans styre, först 1997/1998 och sedan 1998/1999. Men trots detta så var han en ständigt kritiserad man i pressen och hos folket. Barcelona är känt för att spela en anfallsinriktad och rolig fotboll för att underhålla publiken, men Van Gaal och Barcelona vann 1998 års titel genom att framför allt kontra in deras mål och detta uppskattades inte hos fansen. Detta var en av många orsaker till den ständiga kritiken som han fick ta emot. En annan orsak var att han hade bråkat med lagets stora stjärna Rivaldo och detta uppskattades verkligen inte av fansen. Genom detta så börjades det att ryktas om att Van Gaal inte klarar av att ha stora stjärnor i sitt lag eftersom han själv är den som vill bli uppmärksammad och att det skulle ha varit grundorsaken till det personliga bråket. Ifall detta stämmer eller inte vet bara Luis själv om men jag tvekar på att han någonsin skulle erkänna det.
Ifall Van Gaal var kritiserad innan så var den definitiva gränsen nådd när Van Gaal under sitt ”sista” år som Barçatränare (åtminstone än så länge) bara kom på en tredje plats i ligan och åkte ut mot Valencia i semifinalen i Champions League. Bortsett från detta så hade han även lyckats med att blanda sig själv i ett ”krig” mellan den spanska TV-kanalen Antena 3 och FC Barcelonas dåvarande president Nuñez. Den kontroversiella presidenten Nuñez var verkligen inte speciellt tacksam över detta och nu var det inte bara medierna som var emot Van Gaal utan även fansen, Rivaldo och klubbens president. Det fanns efter detta ingen överlevnadstaktik i Van Gaals huvud som räckte till längre och han sparkades ut ur klubben som dock blev ett ”hasta luego” istället för ett ”adios”. Orden var klara, ”ta din penna och anteckningsblock med dig till Holland!”. Van Gaal kickades ut ur klubben men det förändrade inte situationen för alla spelare som han hade köpt in till laget – holländarna stannade.
Joan Gaspart har kallats "Real Madrids bäste president genom tiderna".
Joan Gaspart - starten på storkrisen
Det nya milleniumet 2000 hade nu kommit och det var dags för nytt presidentval i klubben. I Barcelona så är det medlemmarna (fansen) som bestämmer genom att rösta vem som ska bli den nya presidenten i klubben för fyra år framåt. Man röstar mellan en massa kandidater där kandidaterna till posten ”mutar” och lockar fansen genom att lova ut massa saker bl.a. en massa spelare. Stor favorit till att vinna presidentvalet var Joan Gaspart och han sågs ofta som den förra presidenten Nuñez’s ”högra hand”. Precis som väntat så vann han också presidentvalet och detta kom att bli en av de mörkaste dagarna inom FC Barcelonas historia.
Samtidigt som Gaspart kandidaterade till presidentposten i Barcelona så var det nämligen även nytt presidentval i huvudstaden Madrid där de största fienderna och ärkerivalerna Real Madrid håller till. Gasparts motsvarighet hette Florentino Perez och han kom att bli Gasparts (och även vår – fansens) värsta mardröm under hans tid som president. Mitt under de båda presidentvalen hos FC Barcelona och Real Madrid så hade Florentino Perez personligt tagit kontakt med en av Barças största stjärnor – Luis Figo. I mötet mellan Perez och Figo lyckades Perez med att förhandla fram ett ”förkontrakt” med portugisen som innebar att han skulle byta till ärkerivalerna ifall Florentino Perez vann valet där Figo självklart skulle få en bättre lön.
Figo såg detta som en perfekt chans att utnyttja det hela för att få ett bättre kontrakt hos Barcelona och förklarade för Barcelonas nyvalde president Gaspart att han hade gjort sig förtjänt av en bättre lön. Gaspart köpte dock inte Figos historia och gav honom aldrig ett nytt kontrakt, detta innebar att Figo till allas förvåning helt plötsligt bar vitt istället för blårött. Jag kunde verkligen inte tro mina ögon när jag såg honom på presskonferensen med en helt vit tröja, det sved verkligen. Lika snabbt som det gick till när Figo bytte lag, lika snabbt gick det till när vår kärlek till portugisen förvandlades till brinnande hat. Samma sekund som när Figo stod på presskonferensen i Madrid och gjorde övergången offentlig genom att hålla den vita Realtröjan, stod Barçafansen på gatorna i Barcelona och brände upp alla Barcelonatröjorna med hans namn på med nummer 7 och sjöng ”Judas, hijo de puta”.
Samtidigt gjorde jag mitt bästa med att visa mitt missnöje genom att försöka ta en bläckpenna och skriva över hans autograf på min Barçaboll. Dock blev jag stoppad och eftersom den bollen för mig är den saken jag värdesätter mest av allt jag äger så är jag otroligt tacksam för det idag, det hade verkligen förstört hela bollen där det även finns äkta autografer från Luis Enrique, Ronaldo, Stoichkov osv.
I vilket fall som helst så hade nu Real Madrids president Florentino Perez gjort en av historiens mest uppmärksammade och kontroversiella spelarköp till sitt lag och fått ett enormt övertag gentemot Barcelonas president Gaspart. Gaspart blev nu pressad att ingripa och göra någonting åt situationen och mitt i allt så köpte den nya Barçapresidenten en massa spelare utan att bry sig om varken pris eller kvalitén på spelarna.
För att ersätta Figo köpte Gaspart en annan holländare som spelade i Arsenal – Overmars. Trots att Overmars har rekordet i klubbens historia som ”den dyraste spelaren man någonsin köpt” så lyckades Overmars aldrig riktigt bli den stora efterträdare till Figo som alla hoppades på och blev istället ett riktigt fiaskoköp, delvis på grund av alla skador som han drabbades av. Och det skulle komma många fler fiaskoköp från Gasparts sida. Han handlade in helt fel material till truppen och gjorde det dessutom genom att sätta klubbens ekonomiska resurser i styr. Snart var vi inte bara underlägsna Real Madrid spelmässigt utan även ekonomiskt.
Åren gick och under Gasparts styre som president kom vi aldrig i närheten av Real Madrid vilket naturligtvis sved. Inte ens när man lottades mot dom i en semifinal i Champions League mot dom så klarade man av bedriften att gå vidare, dessutom vann dom på våran hemmaplan med 0-2. Att de sedan dessutom går och vinner hela turneringen gjorde inte saken bättre, om jag någon gång har gråtit så har det varit speciellt denna kväll. Jag är inte en person som brukar visa mig ”svag” genom att gråta men när det kommer till fotboll får man faktiskt lov att göra det, det var helt enkelt tuffa tider.
Gaspart tog under sitt sista år som president till ett drastiskt försök till att försöka vinna igen genom att återanställa den förra detta tränaren Luis Van Gaal som blev sparkad av den före presidenten. Detta sågs av väldigt många (även mig själv) vara ett mycket kontroversiellt beslut då holländaren i och med hans kick av klubben sa några mindre väl valda ord om både Barcelona som klubb och stad. Argumentet till hans återankomst var att han var den sista tränaren som hade lyckats med att vinna titlar med Barcelona och att man därför hade förtroende för honom.
Van Gaal anlände och relationen till lagets stora stjärna Rivaldo hade inte direkt blivit bättre sen senast. Rivaldo hade varit lite ”kylig” av sig i sitt sista år som spelare i Barcelona men gjorde sedan ett strålande VM-slutspel vilket förde upp hoppet hos fansen igen angående honom. Det hoppet släcktes dock lika snabbt som den kom när Rivaldo meddelade att han inte tänkte spela för klubben med Van Gaal som tränare. Rivaldo hade dessutom en väldigt hög lön så klubben valde att släppa Rivaldo på en free transfer till Milan. Istället köpte man in den argentinske spelare Juan roman Riquelme som skulle bli den nya stjärnan, men vad händer? Precis som med Rivaldo så blir relationen mellan Van Gaal och Riquelme otroligt dålig och ”den nya stjärnan” sattes ständigt på bänken av tränaren. Riquelme fick otroligt lite speltid pga. att han enligt Van Gaal tog allt för lite defensivt ansvar och blommade därför aldrig riktigt ut i Barça. Ryktena om att Van Gaal inte klarade av att ha storstjärnor i sitt lag blev nu allt mer pålitliga för folket, men som jag sa, jag tror aldrig att Van Gaal kommer att erkänna detta även ifall det stämmer.
Hur som helst så lyckades inte heller Van Gaal att vinna titlar med klubben och det var nu som Gaspart (efter kravet från fansen) valde att göra det bästa han någonsin gjort som president för laget. Han sade upp sin post som president och in kom en tillfällig efterträdare vid namn Eric Reyna. Van Gaal blev på nytt sparkad av klubben och in kom en tillfällig lösning i form av Radomir Antic. Antic lyckades faktiskt dra upp Barcelona rejält i tabellen men det var alltför sent för att lyckas ta en kvalplats till Champions League och man hamnade på en 6:e plats i ligan. Men om man tänker på vilka förutsättningar som Antic hade när han kom så måste det anses att han gjorde mer än ett godkänt jobb och kanske var det lite orättvist när man sedan sparkade honom.
Gaspart är enligt mig, och säkerligen väldigt många Barcelonafans, den mest misslyckade president som klubben någonsin haft i lagets historia. Hans insatser som president bidrog starkt till att klubben kom in en sexårig kris utan titlar (trots att han bara medverkade i fyra av de åren som president) där tränare sparkades ut ständigt vilket självklart inte kan gynna spelarna och laget. Nytt presidentval skulle nu hållas direkt till sommaren, ett mycket efterlängtat sådant.
» Del 2