Gästkrönika: De brasilianska katalanerna - Hur Barça kom upp ur krisen, del 2
Fortsättning på del 1...
Laporta och Ronaldinho - början på en ny ”era”
Efter det att Gaspart hade kört klubbens skepp rakt ner i dyket med en femårig titeltorka så var det återigen dags för nytt presidentval i den katalanska huvudstaden. Denna gång var det framför allt två herrar som konkurrerade om vinsten, Joan Laporta och Lluis Bassat. Laporta tog däremot väldigt snabbt övertaget genom att officiellt gått ut och lovat fansen att han skulle köpa den engelska världsikonen David Beckham om han blev vald, vad jag tyckte om det här är dock en helt annan sak.
Laporta gick in i förhandlingar med David Beckhams dåvarande klubb Manchester United och kom till en överenskommelse som sade att Barcelona skulle ge ca 25 miljoner euro för engelsmannens namnteckning. Det hela verkade gå precis i Laportas planer, tills – Real Madrid blandade sig in i situationen. Real Madrid offentliggjorde deras intresse för engelsmannen när dom fick reda på Barcelonas intentioner av att köpa honom och gav Manchester United ett liknande bud som Laporta hade gett dem. Manchester United valde att acceptera både Barcelonas och Real Madrids bud, alltså var det nu upp till Beckham själv vart han ville gå. Han valde det senare alternativet, Real Madrid. Under precis samma tid så blev det klart att Laporta hade vunnit valet som president i klubben och hade därför vunnit valet utan att hålla det han lovade.
I och med att Beckham valde Real Madrid så verkade Laporta få en lika dålig start som Gaspart fick som president i Barcelona. Florentino Perez skrattade åt Barcelona och Laporta rakt i ansiktet och det verkade som att Florentino Perez hade makten att göra precis som han ville. Det började bli panikartat, men då hände en av de mest avgörande sakerna till varför vi idag är så framgångsrika som vi är. Laporta offentliggjorde att klubbens andra val som ”crack mundial” efter Beckham skulle vara att köpa brassen och spelgeniet Ronaldinho Gaucho från PSG (Paris Saint German).
Återigen försökte dock Real Madrid att stoppa affären genom att själva försöka köpa Ronaldinho, men denna gång stoppades Florentinos planer eftersom Real Madrid redan hade 3 stycken upptagna icke eu-platser i laget. Real Madrid föreslog då att Ronaldinho skulle fortsätta att spela ytterligare en säsong i PSG och köpa honom året efter när dom skulle få en fri icke eu-plats, men Ronaldinho hade inte det tålamodet.
Det riktiga kriget om vem som skulle få världens idag bästa spelare handlade istället främst mellan Barcelona och Manchester United. Idag vet vi alla vilket val brassen tog och jag tror knappast att någon av varken oss Barçafans eller Ronaldinho själv ångrar det. Vi fick världens bästa spelare, men det är i Barcelona som Ronaldinho har utvecklats till just detta (även om han fick sitt internationella genombrott under VM 2002). Vi har många att tacka för det, Laporta för all del men det ska verkligen inte glömmas att mannen bakom allt jobb var Sandro Rosell som är en mycket god vän till Ronaldinho. Så tack Laporta, tack Rosell och ja just det - thank you Becks and Florentino, I love you guys!
Dagen då Ronaldinho presenterades på Camp Nou besökte hela 25 000 fans i stadion för att se honom live för första gången på planen. Ronaldinho kom att bli starten till vad idag är sambafotboll med ’o jogo bonito’ när ”Brazilona” intar Camp Nou.
I och med Ronaldinhos ankomst till Barcelona så fick fansen tillbaka hoppet om titlar igen, han var frälsaren som skulle föra oss tillbaka där vi hör hemma – i toppen som ledare. Men trots att Ronaldinho var strålande redan från början i Barcelona med bl.a. ett redan klassiskt kanonmål mot Sevilla i hans första hemma match så gick inte resultaten våran väg. Förlusterna kom och vi hamnade allt mer och mer efter Valencia och Real Madrid i tabellen som tillskillnad mot oss spelade strålande. Det var därför som att verkligen strö salt i såren på oss när marängerna besegrade oss på Camp Nou med 1-2, det verkade vara som ett tecken.
Till Barcelonas försvar kan det väll sägas att Ronaldinho var skadad och inte deltog i den matchen, visst ska man inte vara beroende utav en enda spelare. Men helt ärligt så var nog sanningen den att vid den tidpunkten så var vi totalt beroende av brassens prestationer. Efter halva säsongen var vi långt efter Real Madrid, då valde Laporta och Co att låna Edgar Davids från Juventus som skulle städa upp i korridoren efter alla offensivt skickliga spelare. Det var denna balans i laget mellan defensiv och offensiv som vi saknade.
När Davids kom så fann vi den viktiga balansen mellan försvar och anfall som vi tidigare saknat, och detta var en av grundorsakerna till vändningen. Dessutom bytte Rijkaard taktik från ett tidigare 4-5-1 system till ett mer offensivt 4-3-3 system. Detta gjorde att Xavi efter Davids ankomst till klubben fick mer frihet att enbart spela offensivt utan att oroa sig över defensiven, Xavi började efter detta att briljera så som vi alla vet att han kan göra. Efter det att Davids kom så började vi spela som ett lag och det hela verkade som en dröm när vi tog seger efter seger och dessutom spelade bländande snyggt spel. Åtminstone så var verkligen inte jag bortskämd med detta.
Barcelona återupphämtade sig radikalt efter en bedrövlig första halva av säsongen med strålande spel och bl.a. seger borta mot Real Madrid med 1-2 (alltså revansch), men lyckades dock aldrig med att vinna ligan utan hamnade på en 2:a plats efter Valencia som blev campeones. Trots att vi inte vann ligan den gången så kunde man äntligen glädje sig som culé genom att laget äntligen spelade som man vet att dom kan klara av. Längtan till nästa säsong var från min sida större än någonsin och mina förhoppningar på lagets nästa säsong var enorma.
Futbol Club Barcelona - La Liga-mästare 2004/2005
”Brazilona” - sambafotboll på Camp Nou och campeones
Laportas andra år som president innebar nu i och med Barças otroliga starka avslutning på föregående säsong att många såg laget som favoriter till ligaguldet för första gången på rätt länge. Många utav holländarna som Van Gaal hade fört in till klubben var fortfarande kvar, likaså var vissa av Gasparts ”idiotköp” kvar och nu väntades det komma en storstädning av hela laget under sommarens ”silly season”. Det så kallade nödvändiga generationsskiftet som jag pratade om i början skulle äntligen komma.
In kom spelare som Samuel Eto’o, Henrik Larsson, Emilson, Deco och Guily. Ut gick spelare som Kluivert, Cocu (som jag tycker var den enda holländaren som förtjänade spela ett år till med oss), Rieziger, Overmars m.m. Dessutom hade vi påbörjat med bra värvningar redan förra säsongen med spelare som Marquez som kom att bli otroligt viktig som defensiv mittfältare när alla andra skadade sig.
När säsongens första match skulle spelas så ställde Barcelona upp med i princip ett helt nytt lag, Xavi, Luis Enrique och Puyol var dom enda som hade spelat i laget under en längre period. Det fanns många pessimister som i förhand spekulerade i att Barcelona skulle behöva några månader på sig att komma upp till ett riktigt bra spel eftersom det skulle ta tid för spelarna att lära känna varandra och deras sätt att tänka som spelare. Det var därför till mångas förvåning över Barcelonas otroliga fina spel i inledningen, det såg ut som att man hade känt varandra i flera år och stämningen verkade vara bättre än någonsin tidigare. Barcelona imponerade redan från första matchen och match efter match gick man och tog relativt säkra vinster (med undantag i vissa matcher). Det var som ett rakt spår till guldet och helt ärligt så hotades aldrig Barça i ligan av någon utmanare.
Laget var inte längre beroende av en enda spelare (Ronaldinho), utan nu visade Xavi den otroliga kapacitet som många visste att han hade, Eto’o dundrade in mål match efter match och 9:an som vi hade sökt efter så länge verkade ha kommit, Deco visade sin vinnarinställning och bidrog med otroligt bra spel både defensivt och offensivt. Dessutom började försvaret fungera igen, självklart är Puyol viktig i försvaret och alla vet vad han betyder för oss, men mycket beröm ska mexikanaren Marquez ha som gick upp som defensiv mittfältare när det var behov av det och spelade strålande. I målet stod/står Victor Valdes. Vi har haft svårigheter med att hitta en målvakt som förtjänar att bära tröjan, jag tror att alla håller med mig när jag säger att i honom så har vi inga anledningar till att leta vidare.
Många långtidsskador hade oturligt drabbat många av lagets spelare (Edmilson, Gabri, Motta, Sylvinho och Henrik Larsson). Trots detta så verkades det inte som att spelet och stämningen i laget påverkades. Tillslut kunde även Samuel Eto’o genom hans ”vinnande” mål öppna den present som så många av oss vänta på i så många år – ligaguldet. Matchen mot Levante på bortaplan slutade 1-1 och ord kan inte ens beskriva den glädje som jag och andra fans upplevde. En dubbelpresent blev det dock inte eftersom vi mycket oturligt och orättvist slogs ut av Chelsea i 8- delsfinalen i Champions League.
Revansch är ordet på många av Barçafansens läppar och jag är inte sen att upprepa ordet. Första fasen av Champions League i år är avklarad och vi gjorde det med bravur. Fem segrar och en oavgjord ger inga som helst tvivel på vilka det var som dominerade gruppen. Historien kan komma att upprepa sig eftersom man kan lottas emot Chelsea återigen i samma tidiga skede. Revansch, ja det var ordet på mina läppar, men jag vill att det ska smaka riktigt söt och svida riktigt illa för Chelsea så därför vill jag ta den revanschen i finalen, men det är bara min personliga åsikt.
Barcelona är nu mitt inne på säsongen som ledare tillsammans med Osasuna där det bjuds på Sambafotboll med Ronaldinho som ledare varje helg. Vi har dessutom förnedrat Real Madrid totalt på deras egna hemmaarena Santiago Bernabeu med resultatet 0-3. Det lite ironiska är dessutom att siffrorna inte speglade matchen – det kunde ha gjorts betydligt fler mål än vad vi lyckades göra. Att vi vann var självklart otroligt skönt, men med tanke på det sättet som vi förnedrade ”los madridistas” med så blev det underbart. Publikens hyllningar säger väl allt?!
Jämför då den holländska generationen med dagens lite mer brasilianska generation (även om det inte är lika överdrivet med brasilianare idag i Barça som det var med holländare under Van Gaal som tränare). Bara för att ta ett exempel då. Idag spelar vi som Brasilien och vinner på det. Förr i tiden spelade vi som Holland och precis som det holländska landslaget (med all respekt för dom) så vann vi ingenting. Skillnaden mellan fiasko och titlar ligger i detta. Även om det självklart finns bidragande orsaker till varför det blivit så här. Dessa orsaker är Laporta, Ronaldinho m.fl. och jag tackar dom alla, ja just det – gracias Florentino. Det kan tålas att sägas igen.
”Brazilona” kommer säkerligen att bli ett lag som många fans nämner och pratar om och hyllar på samma sätt som vi idag hyllar Cruyffs ”Dream Team”. Om vi blir lika framgångsrika eller tom mer än det laget kan bara framtiden säga, men mitt hjärta mår för tillfället otroligt bra. En ny era, en brasiliansk era har börjat och det enda som fattas är att man ska värva brasilianska fans till Camp Nou, tjejerna får gärna även dom hänga på det mår vi ändå bara bra av, med tanke på vad dom kan göra mitt under matcherna!
Visca el Barça!