Krönika: Den utan röd tråd
Åtta spelare från canteran finns på plats på Stade de France på onsdag.

Krönika: Den utan röd tråd

Blur och Think Tank. Cole och Cesc.

Jag är väl knappast ensam om att ha ett gäng halvluddiga tankar som svävar runt i min egen fotboll så här dagarna före finalen? Ändå kunde jag inte komma på något konkret uppslag till vad som skulle kunna bli en krönika. Om det beror på att tankarna faktiskt var ”halvluddiga” och utan tillräcklig substans eller om det beror på något annat, ja det låter jag vara osagt, men det är väl ändå påfallande konstigt att varje gång jag nämner Barcelona och Champions League final i samma mening så blir allt lite blur. Luddigt helt enkelt. Liksom resultatet, den här krönikan.

För första gången på mycket länge känner jag att fotbollen har segrat. Jag har mycket till övers för Arsenal, de spelar en rolig fotboll i en tråkig liga och vore det inte för den så fruktansvärt irriterande kameravinkeln på Highbury hade jag säkert följt de mer än vad kanalutbudet tillåter. Det är inte omöjligt att det blir ändring på just detta till nästa år.
En final mellan Barcelona och Arsenal känns på alla håll, kanter, sätt och vis som en bra utgång av en bra upplaga av Champions League. Gris-pool mot Milan var en spännande match helt befriad från glänsande teknik och knappast de två lagen som neutrala fotbollsälskare skulle vilja se i final. Porto mot Monaco var inte ens intressant på förhand. Juventus mot Milan, ja de charmade sig knappast igenom turneringen i alla fall. All heder åt dessa lag, men i år blir det en helt annan grej.

I bästa fall spelar ”vi” som den fotboll som gjort att laget alltid nämns i samma mening som ”fantastiskt” och ”underhållande”. I näst bästa fall spelar vi som vi gjort mot både Milan och Chelsea, det vill säga elegant, taktiskt och oslagbart. I tredje och fjärde bästa fall gör vi samma sak, men förlorar.

Gårdagens Liga Europa hade äran att få total uppmärksamhet från min sida under sista tio minuterna. Från de minuterna kommer jag ihåg en (en!) sak som nämndes. Jens Fjällström förklarade lugnt och pedagogiskt att Ronaldinho behöver vinna något riktigt stort för att av nämnd expert anses som en av de största genom tiderna. Detta följdes upp av ett klargörande: han har en stor chans att göra det i år, nämligen i VM. Min spontana följdfråga, som jag (lugnt och pedagogiskt) bad TV:n att föra vidare till Jens, var naturligtvis: har han inte chansen att vinna något riktigt stort på onsdag? Om Barcelona vinner på onsdag har ”Dinho” vunnit allt. Spanska ligan, Champions League och inte minst VM. Varför Fjellström (som jag annars anser är mycket kompetent som expertkommentator) viftade bort hans tidigare VM-guld med anledning av att han inte var så ”tongivande”, ja det vet bara han själv, men han får knappast medhåll från min sida.

Andrés Iniesta belönades idag för sitt fina spel med en plats i VM-truppen. Tillsammans med Cesc. Tillsammans med Xavi. Lustigt nog är alla tre bland de främsta tvåvägsspelarna i världen, spelgenier, tekniska under och icke att förglömma, fostrade i Barcelonas egen ungdomsakademi. Faktum är att det blomstrar mer än någonsin på La Masia. Det dröjer nog inte särskilt länge innan namn som Fran Merida (stjäls av Gunners?), Bojan Krkic och Giovanni dos Santos börjar eka i omklädningsrummen. Det är imponerande och det är också en av anledningarna till att vi står dr vi står idag. Utan alla lokala förmågor skulle inte mystiken kring FCB, känslan av klubbtillhörighet och förmodligen inte heller lagandan, vara lika påtaglig. När truppen springer in på Stade de France på onsdag gör man det med inte mindre än fyra egna ”produkter” i startelvan och lika många på bänken. Arsenal gör detsamma med som bäst två engelsman i startelvan. Endast Ashley Cole kommer från de egna leden vilket innebär att man har lika många spelare från sin egen ungdomsakademi startelvan, som från La Masia. Anmärkningsvärt, i båda fallen. 


Helt utan substans och röd tråd.

Claes Sonde2006-05-15 17:30:00

Fler artiklar om Barcelona