Ny transferpolicy
Silly Season börjar närma sig upploppet och som alltid avlöser tranfserryktena varandra. Spekulationer om spelarflykt från krisdrabbade italienska klubbar, blandas med tidningars ”nyheter” om Abramovitjs stjärnjakt. Även Barcelona nämns, föga överraskande, som många spelares kommande hemadress. Till en början verkade det som att transferstaben, för andra året i rad, hade tagit ut semestern samtidigt som spelarna. Då, sextio mil nordöst om Barcelona skedde något mycket intressant. I Turin förändrade Txiki och kompani hela Barcelonas, tidigare så tydliga, värvningslinje.
”Förstärk ytterbacksplatserna!” ”Är Valdés tillräckligt bra?” ”Vi måste ha ett bättre komplement till mittlåset!” Så här lät det för ett år sedan, när culés diskuterade den tämligen passiva värvningsfilosofi som ledningen förde, med tanke på klubbens ambitioner. Ett år och två tunga titlar senare tog samma debatt, med samma argument, vid efter att ha tystads ner lite under det framgångsrika spelåret.
Jag tror att det var många med mig, som kände på sig att Eidur Gud-johnsen (ännu en allround) skulle förbli vår enda stora värvning den här sommaren. Jag var inte alls orolig för att det skulle vara för blygsamt, med tanke på att det följde Barças värvningsstrategi fullt ut. Det var först när Thuram och Zambrotta hämtades, som jag, om inte oroades, fick lite veck i pannan. Sen när Vieira ryktas som nästa anländande stjärna, kan man inte bara se igenom det faktum att Barcelona har bytt stil på transfermarknaden. Det kan mycket väl bli succéförvärv, men det finns heller ingen garanti för detta. Jag trodde faktiskt inte att vi skulle köpa fångsten från ett sjunkande skepp.
Hur har det sett ut?
Sommaren 04 rensades det frisk i truppen och resultatet var närmast chockerande. Att laget med så många nya namn, snabbt skulle bli en samspelt segermaskin var det få som trodde. Anledningen till varför nya spelare lyckas i den blåröda tröjan är emellertid ganska enkel. När ledningen söker förstärkningar till truppen, försöker de att få ihop ett lag som kan prestera bästa möjliga resultat på planen. Innan en ny spelare knyts till klubben, försäkrar de sig om att han verkligen vill spela och ge allt för laget. Det spelar ingen roll att ledningen tycker om en spelare hur mycket som helst, om inte känslorna är ömsesidiga. Att värva på det här sättet har både sina för- och nackdelar. Fördelarna är givna. Långa, ”billiga” kontrakt med höga utköpsklausuler kan lättare skrivas. Den viktiga relationen till fansen underlättas och självklart även andan inom lagat. Allt detta uppenbarar sig när spelarna går ut på planen och laget vinner.
Det kan låta som en självklarhet att leta nya spelare på det här sättet, men det finns nackdelar också. Eller snarare att det kan vara mer fördelaktigt att värva på ett annat sätt. Först måste man inse att tiden då fotboll enbart handlade om att göra flest mål på en fotbollsplan, hör hemma i en epok som är äldre än Reals senaste titel. Att värva en spelare idag är i många fall lika med att skaffa en profil och ett ansikte utåt för hela klubben. Det finns flera exempel på hur spelare hämtats in till en klubb i syfte att agera levande reklampelare, istället för att jobba för seger på planen. Jag vet inte hur många ”Mr T-shirts” som har importerats till Europa de senaste åren. En slipad klubb kan alltså gå ut och värvar en, i sammanhanget, ”sämre” spelare ifrån en mindre fotbollsnation, som får hela sitt land att älska hans nya klubb.
Ett annat påtagligt exempel är hur Ronaldinho ratades av Real när han spelade i PSG, till stor del på grund av hans utseende och avsaknaden av stjärnglans, som han på den tiden inte besatt (idag har han i alla fall ändrat lite på det sistnämnda). David Beckham personifierade på ett mycket bättre sätt ”den kungliga klubben”. Jag håller idag Beckham som en av Reals bästa värvningar och det beror nästan uteslutande på vad han betytt för klubben utanför planen.
Alla utom Joan Laporta insåg att David Beckham inte var en spelare för Barcelona, speciellt inte efter hans uttalande om klubben. Som tur är, fick inte den nyvalde Laporta hit sin guldgosse och bröt därmed sitt vallöfte. Tack vare Sandro ”Saknar Dig Så” Rosell knöts istället Ronaldinho till klubben. Han visade, med hjärta och en hyfsad högerfot, vad han kunde på planen och med det kom också stjärnstatusen utanför planen.
Hur ser det ut nu?
Under en tid har alltså Barça inte inriktat sig på att värva redan utblommade stjärnor, utan istället sökt spelare som varit i ett perfekt skede av sin karriär (i kombination med bra omgivning), därför har spelaren kunnat växa in klubben och nått sin ”peak” på det sättet. Juve-duon (kanske trion) har minst sagt redan bevisat vad de går för och alla vet att de är riktiga klasspelare. Jag väntar därför med spänning på de inledande månaderna av säsongen och hur det här kan påverka laget. Thuram känns som säsongens Albertini (undantaget bland senaste årens värvningar). Jag, som de flesta culés tror på en lyckad säsong med minst en titel, men vi kan inte begära att laget går ut och håller nollan varje match och vinner trippeln bara på grund av förstärkningarna från Italien. Efter rensningen 04 har vi skaffat en trupp och funnit en tydlig spelstil som vi tror på. I det läget kan ett köp av en fel spelare skada mer än vad en lyckad värvning gör nytta.
