Krönika: Vi kan inte begära en bättre president
Det ska bli presidentval. Måhända inte av den typ som nyss utspelades i Madrid, men ändock ett presidentval. Tre griniga medlemmar (vi kan nog anta att dessa tillhör den minoritet som är missnöjd med presidentens arbete i klubben) hittade ett kryphål. Laporta inledde nämligen sin mandatperiod åtta dagar för tidigt, vilket i akademisk mening innebär ett presidentår för tidigt. Laporta har följdaktligen nu suttit sina fyra första år och ett nytt val ska hållas. När? I höst.
Den här artikeln ämnar dock inte spekulera i vem som går vinnande ur valet, för det förtjänar ingen uppmärksamhet i dagsläget. Om ingenting mirakulöst inträffar de kommande månaderna kommer Laporta stå som vinnare lika säkert som att Roberto Carlos känner sig hemma i benpressen. Nej, det känns sannerligen mer aktuellt med en tillbakablick och en analys i hur de första ”fyra” åren har utvecklat sig för president Joan Laporta.
Tillträdandet
Ni minns det. Laporta och hans samling av unga, hungriga och framförallt kompetenta kollegor lovade mycket. Beckham är mycket i det här fallet och ett stort namn drar till sig uppmärksamhet, naturligtvis. Även om alla knappast var överrens om att Beckham var mannen att rädda ett sjunkande skepp, så var Laportas övriga delar av kampanjen desto mer övertygande. FCB är allt i Barcelona. En symbol, tillflykt och ett förflutet för många, mer än en klubb för lika många. Det som gjorde att Laporta gick vinnande ur valet var att han lovade att ta tillvara på detta. Barcelona skulle återigen bli folkets lag, barcelonismon skulle stärkas och den katalanska tillhörigheten skulle förtydligas. Vinnande argument skulle det visa sig då Laporta vann valet med förkrossande siffror.
För oss som bor i ett land där detta egentligen kvittar (för min egen del handlar det snarare om att vilja känna tillhörighet till klubben på samma sätt som katalanerna, än att jag faktiskt gör det) var det en svettig upplevelse dagarna efter valet. Laporta hade ju lovat Beckham, kanske den sista man jag skulle vilja se i Barcelonas färger! Vi kan bara tacka gudarna för att den pengastinne valde den klubb han ansåg lämpade sig bäst för hans behov.
Det var naturligtvis en tung situation för Laporta. Hans främsta massmediala vallöfte gick om intet och nu skulle det krävas en ordentlig ersättning. Sandro Rosell visste hur. Med sina starka kontakter genom sitt arbete med Nike kunde Rosell övertyga Ronaldinho om att Barcelona var klubben att spela i. Laporta kunde knappast klaga, han lovade ett affischnamn och gav ett affischnamn. Att det blev brassen och inte engelsmannen, ja jag tror i ärlighetens namn inte att Laporta visste vilket tur han hade.
Den första sommaren – den första chansen att övertyga
Det var en hel del att stå i. Laporta tog över en trupp där spelarna var fruktansvärt överbetalda, underpresterande och generellt sett ganska ointressanta för den stora massan. Bort med Gaspart’s material och in med nytt. Ingen klagade. De enda rop som hördes kom när Radomir Antic tvingades att lämna. Serben hade räddat laget från katastrof tidigare säsong och lyckades till slut landa laget på en sjätteplats och fortsatt spel i Europa. Bland de andra som fick lämna såg vi spelare som Frank De Boer, Geovanni, Rochembach, Riquelme, Mendieta, Alfonso osv. In kom istället Luis Garcia, Van Brockhorst, Quaresma, Marquez och inte minst Ronaldinho. En världstjärna, en backtalang, ett av Portugals största löften samt en återvändande katalan som skulle komma att göra succé. Rüstü väljer jag att inte nämna mer än jag just gjorde.
Jag vill minnas att jag var lyrisk. Det här var något helt nytt. Där Gaspart hade värvat ointressant och dyrt, värvade Laporta intressant och uppseendeväckande billigt. Tre miljoner euro för Rafael Marquez smakar mumma i munnen en dag som denna. Vi hade dessutom fått en spelare med potential att charma, sälja och vinna i form av Ronaldinho. Det här kunde bli något!
Fronten formas
Laporta lovade även ökad insyn i klubben för medlemmarna. Det höll han, minst sagt. De flesta av den här sidans stambesökare har säkert sett dokumentären ”FC Barcelona – spelet bakom fotbollen”, och precis som jag häpnade ni säkert över hur långt in i klubben dokumentärfilmarna fick komma. Bland annat får vi ta del av ett styrelsemöte på hemlig ort, där delar av styrelsen förklarar att de känner sig åsidosatta till förmån för de män som kommit att få uppmärksamheten, något som kanske inte låter som ett blodbad men som överraskande nog (enligt undertecknad d v s) exponerades för allmänheten. Intressant på flera sätt och i övrigt en dokumentär som varmt rekommenderas.
Som ovan nämnt (och som alltid) är det en skara som har synts och nämnts mer i medierna än andra. Först och främst har vi naturligtvis president Joan Laporta, tillsammans med hans (dåvarande) högra hand Sandro Rosell. Alla ekonomiska frågor går via Ferran Soriano medan gamle storspelaren Txiki Begiristian har uppdraget att förneka/bekräfta alla rykten i sin roll som sportchef. Vid början av varje transferfönster rapporteras det om möten angående eventuella värvningar, det handlar då om möten mellan Laporta, Txiki och Rijkaard. Det är följaktligen dessa som de skumläsande främst kommer att associera med Barcelonas styrelse.
Jag har redan antytt det, och många känner säkert till ”bråket” mellan Laporta och hans nära vän Sandro Rosell. Rosell menade på att legenden Johan Cruyff hade för stort inflytande på Laporta och dennes beslut. Laporta i sin tur ansåg att Rosell hade stora problem samarbeta i motvind och var för drastisk i sina beslut. Rosell ska enligt Laporta ha motarbetat Rijkaards och Txiki’s arbete. Schismen och separationen var ett faktum, sommaren 2005 lämnade Rosell båten. Han följde den pågående trenden bland avhoppande storheter och släppte ganska snart en bok. Vi får läsa avslöjanden om hur Rijkaard var emot värvningen av Ronaldinho, om hur Rosell ville sparka Rijkaard till förmån för Luis Felipe Scolari och hur Johan Cruyff smög in sina åsikter.
Jag klämmer in ett par rader subjektivitet. Jag var en av många som stod på Rosells sida i det här läget och var även jag bekymrad över Cruyff’s överdrivna inflytande. Han är trots allt inte mer än vilken krönikör som helst numera och bör inte ha något inflytande alls från sin nuvarande position. Att Rosell motarbetade Rijkaard och Txiki tvivlar jag inte en sekund på. Rosell har stått för värvningar som Ronaldinho, Deco, Edmilson, Sylvinho m.fl medan Laporta/Txiki fram tills den här sommaren har legat bakom värvningar som Van Bommel, Maxi, Ezquerro, Rüstü m.fl. Jag har själv tvivlat på Txiki’s fotbollskunnande och har således inga problem alls att föreställa mig att Rosell gjort detsamma. Jag skulle hymla om jag sa att jag inte önskade Rosell tillbaka, och det står jag för trots Zambrottas ankomst.
Var står vi nu?
Jag har utelämnat resultat och Silly Season (med undantag för den första sommaren) av den enkla anledningen att jag tror ni har hyfsad koll på det redan. Istället känns det mer aktuellt att granska Laportas övriga löften, de som verkligen fick honom vald:
- Större insyn i klubben
- Marknadsföra Barcelonismon
- Knyta samman Katalonien med Barcelona
Här blir det högsta betyg för Laporta, verkligen. Laporta har inte bara retat upp politiker runt om i landet genom att veckla ut en gigantisk karta med alla delar som ”tillhör” Katalonien, han har även placerat den katalanska flaggan på tröjorna, gett ut en dokumentär om styrelsens arbete och visat var klubbens ideologi ligger genom att från och med denna säsong spela med UNICEF’s logga på tröjorna och skänka 8% av inkomsterna till samma organisation. Han har skakat hand med Nelson Mandela och ställt upp i flera välgörenhetsmatcher per år. Madridistas kallar det slicka röv med omvärlden, jag kallar det för Barcelonismo.
Värvningen av Eto’o symboliserar bara detta ytterliggare. Nåja, inte värvningen i sig utan vad personen i fråga har gjort för klubben och världen. Eto’o är sedan en tid tillbaka UNICEF-ambassadör och hans arbete mot rasism känner ni redan till. Kamerunaren är en hårt utsatt förebild i den spanska ligan, men kämpar hårdhjärtat på. Madridistas kallar honom apa, för mig är han en hjälte.
Laportas arbete utanför det sportsliga är än så länge prickfritt. Det sportsliga å sin sida lämnar vissa detaljer att önska, men ingen är perfekt och vi kan knappast begära en bättre president. Hösten val är bara en formalitet som måste genomföras och Laporta kommer att stå som segrare, utan tvivel. Laportas svaghet ligger hos Txiki. Om alla rykten som gått stämmer (jag vill påstå att det ligger viss sanning i de flesta, de spanska tidningarna har varit pricksäkra) har Van Nistelrooy, Forlan och Vieira ryktats till klubben, medan en spelare som Daniel Alvés ansetts vara överflödig. Löjligt. Nu slutade till lyckligt ändå till slut. Zambrotta var den bästa spelare klubben kunde värva i sommar, och Gudjohnsen kan mycket väl lyckas som Henkes ersättare. Vi får hoppas att Laporta o Co fortsätter på den inslagna vägen även de kommande fyra åren.
ps. Jag vill poängtera att jag inte på något vis drar alla Madridanhängare över en och samma kam.