Krönika: Nya vägar
Efter den fina inledningen på säsongen med fyra raka segrar, har det gått lite upp och ner för Barça. Förra veckans förluster, mot våra i särklass största rivaler, väckte en fråga vi länge har varit förskonad ifrån: Vad gör vi när brassens leende inte syns och katalanens hjärta inte slår.
Jag skrev, för ungefär en månad sedan, om den lysande inledningen av förra säsongens mästare. Resultatsiffrorna imponerade och det var vår bästa inledning på 40 år! Spelet gick i rätt riktning, efter den tveksamma försäsongen. Ett skadefritt Barça visade inga tecken på baksmälla, från fjolårets nio månader långa kalas. Att Capellos återkomst inte verkade ändra på den väl ingångna stigen, som ”los blancos” följt de senaste åren, gjorde inte säsongsinledningen sämre direkt. Jag avslutade min artikel med att påminna alla culés om att det var nu det skulle börja och att det var för tidigt att redan boka in sig på Athen-flyget, trots inledningen med fyra raka segrar (3-2, 3-0, 5-0, 3-0).
Sex matcher har spelats sedan dess och renderat i två segrar, två oavgjorda och två förluster. Visst, segrarna kom mot bra motstånd i form av Athletic och Sevilla. Mot ännu tuffare motstånd och i de resultatmässigt mycket viktigare matcherna mot Valencia och Werder, fick vi bara oavgjort. Förra veckan tog vi noll poäng av sex möjliga, mot det motstånd en culé sist av allt vill förlora emot. För att vara ärlig, trodde jag på förlust både mot Chelsea och mot Real och kände därför inte mycket besvikelse över resultaten i de bägge huvudstäderna. Det är fan kasst! Man ska slita sitt hår, efter sådana här matcher, skylla på domare, planer, regeringar och motståndarfans. Efter de här två klavertrampen, är det emellertid på vårt eget kära lag vi bör koncentrera våra analytiska krafter.
Det har känts som att det har varit upp till bevis för Rijkaards manskap inför de senaste matcherna. Seger har inte varit något krav, men så utraderade som vi blev i London och vår bekanta oförmåga att ändra en negativ matchutveckling är inte acceptabel. De flesta lagen vet på vilka få punkter de har chans att störa Barça och går ofta ifrån sitt grundspel när de möter oss. Topplagen har spelarna som, genom tydigt tilldelade sabotageorders, gör det möjligt att övervinna även ett bra spelande Barça. Ett Barça som in i det längsta försöker att följa den idé som Rijkaard så väl drillat in i spelarna. Deco kan säkerligen alla sina (och resten av lagets också, för den delen) löpvägar, bollfördelningsytor och uppgifter i defensiven, i sömnen. I den mer påtagliga verkligheten, gäller det att kunna ändra detta dresserade mönster. Ligger laget under med 1-0 mot Chelsea och man inte har haft ett skott på mål de senaste 20 minuterna, är det läge att dra fram jokern ur kavajärmen, Rijkaard. Då menar jag inte att ge Saviola 20 hopplösa minuter, i ett sedan länge sönderläst anfall. När Barça spelar som bäst, utnyttjas varenda lagdel mycket bra. Lika viktigt är det att hela laget är delaktiga, då vi önskar att ändra en matchutveckling. ”Plan B”, ”plan C” eller ”plan W”, som ska vara lika inarbetade som grundspelet, måste ta vid när spelet låser sig. Jag undrar om Rijkaards kavaj rymmer några sådana jokrar.
Rijkaards känsla för att komponera sitt lag med rätt spelare är oomtvistlig, men är det en släng av försiktighet som gör att han hellre anpassar laguppställningen än spelstilen, när det ska till en förändring? Det är klart att Giuly och Messi har helt olika spelsätt och att de får helt olika direktiv från kanten. Ingen skugga över Messi, men tron på att den enskilda spelaren kan förändra matchen kanske är för stor. Speciellt då motståndarens vänsterback studerat Messis dragningar på video i några veckor och vet precis sin uppgift, när han kommer in. För att ändra en matchbild, räcker det inte med att slänga in en oförutsägbar sydamerikan (inte mot dagens absoluta topplag, i alla fall), utan det krävs en ändring i hela spelsättet, vilket hela laget är väl förtroget med och som börjat vid ritbordet.
Barcelona har inte varit kasst och Ronaldinho har absolut inte varit kass, i de senaste två matcherna. Motståndet har sonika läst av vårat spel, vilket gjort att våra mest kreativa stjärnor närmast sett mediokra ut, mot disciplinerade och taktiskt skickliga försvarsmurar. Att vår Ronaldinho ska komma in i en match där han blivit frankerad av Boulahrouz från första stund och till och med bortdribblad av den samme, är höga krav även på den bäste. Viss kritik ska förstås riktas åt spelarna, vad det gäller inställningen, men de kan inte ta på sig hela ansvaret. Vi har klarat oss bra på spelares individuella skickligheter kombinerat med en imponerande lagmoral länge nu, men ibland tar det stopp på denna romantiska väg och då gäller det att ha andra vägar att ta sig fram på. Frågan är om vi har det.