Det är inte nu det avgörs
Chelsea må ha segrat i detta dubbelmöte med minsta möjliga marginal men den som tar en extra titt i almanackan ser att det precis blivit november och då är det bara avgörande matcher i Allsvenskan, inte i Champions League.
Stentuffa grupp A - med serieledarna i Spanien, England, Bulgarien samt Tyskland - går in i ett avgörande läge med två matcher kvar.
Chelsea | 10 |
Werder Bremen | 7 |
Barcelona | 5 |
Levski Sofia | 0 |
Trots att det höjs röster bland “The Blues” supportrar att man ska lägga sig i Bremen för att slippa Barcelona i slutspelet har Rijkaards mannar fortfarande allt i egna händer då man fortfarande har Werder Bremen kvar att möta på Camp Nou i den sista omgången 5 december. Det kommer förmodligen krävas seger både över Sofia och Bremen men då spelar det ingen roll hur många juniorer Mourinho skickar in mot Bremen, Barcelona är vidare och redo för nästa rond mot Chelsea.
Chelsea må vara ett svårforcerat lag men jag kan inte sluta tycka att de målen man gör mest är grötiga slumpmål, blandat med en hel del kvalitet förstås. Först har vi det för långa inlägget som Lampard misslyckas plocka ner och istället får chans-chippa mot bottre krysset. Det är ett fantastiskt mål men inget fantastiskt anfall och frågan är om det ens var meningen. 2-2 (i 93:e minuten!) kom till på en chanskross från Essien där ett mer aggressivt Barcelona hade hållit undan men istället fick Terry nicka in bollen till Drogba som forcerade in kvitteringen.
Hur mittfältet i Barcelona egentligen ska se ut har det diskuterats ganska friskt om och framförallt pivote-platsen har fått se nya innehavare nästan varje match: Edmílson, Motta och ibland Xavi. Jag tycker att vi i går fick klart för oss vem som bör vara förstavalet där. Brassarna Edmílson och Motta fick nästan en halvlek var (Edmílson bytte av Motta efter knappt en timmes spel) och den förstnämnde överglänste klart sin yngre konkurrent i mina ögon.
Framförallt är det hans blick för spelet och positionsspel som Motta saknar, något som förhoppningsvis kommer med åldern. Edmílson stod allt som oftast rätt placerad och samlade åt sig bollen från Chelsea. Båda brassarna är spelare som vill sköta sitt uppgift på ett snyggt och elegant sätt, Edmílson klarar det bäst medan Motta i går gjorde saker han inte kunde reda ut och det höll på att sluta riktigt farligt. Jag tycker vi såg en liknande skillnad mot Badalona där Edmílson också ersatte Motta. Efter sin knäskada och sega säsongsöppning verkar Edmílson närma sig förra årets form som gjorde honom till en av mina favoriter.
Mottas insatser den senaste tiden är lite oroväckande för det känns som att det är dags för det slutliga genombrottet snart. Han har ändå fått en hel del speltid den här säsongen så det kan han inte skylla på. Däremot är det sällan man ser någon i hans ålder dominera det defensiva mittfältet i storklubbarna, det krävs en väldig massa rutin som han förhoppningsvis fick en del igår. Det är bara att titta på andra storklubbar (Real Madrid: Emerson, Valencia: Albelda, Arsenal: Gilberto, Chelsea: Makelele osv.).
Domare Farinas krönte sin insats med att blåsa av matchen när matchuret stod på 95:17 trots att han hade signalerat för sex övertidsminuter, som kanske till och med borde varit sju efter målet och bytet (Ballack-Ferreira) som Mourinho gjorde på tilläggstid. Det fick den vanligtvis sansade Frank Rijkaard att storma ut på planen och även om han själv påstår att det var för att tacka domaren är det knappast någon vild gissning att han hade vissa klagomål på den långa tilläggstiden som sedan blåstes av minst en minut för tidigt.
Nu är det full förberedelse inför matchen den 5 december som gäller, den här säsongens viktigaste än så länge. Vi har allt i egna händer och besegrade Werder Bremen i fjol på Camp Nou utan Eto’o, Xavi eller Messi. Gabri gjorde till och med mål.
Sen kommer vi med nya tag redo för ett nytt slag. Och då är det avgörande.
Gustaf Norrefeldt2006-11-01 14:21:00