Dopning, pesetas och titlar
Hur långt är klubbarna beredda att gå för att nå ära och berömmelse? Rykten av oanad storlek har poppat upp och infekterat fotbolls-Europa. Vad hände med ärligheten och att vi är mer än en klubb?
Now, I have to go back to work on my State of the Union speech. And I worked on it until pretty late last night. But I want to say one thing to the American people. I want you to listen to me. I'm going to say this again. I did not have sexual relations with that woman, Miss Lewinsky. I never told anybody to lie, not a single time; never. These allegations are false. And I need to go back to work for the American people.
Orden är berömda, och användes dessutom flitigt av republikanerna i USA för några år sen. Dessa världskända meningar yttrades av den förre presidenten, William Jefferson Clinton, mer känd som Bill Clinton. Naturligtvis handlar det om skandalen med dennes sekreterare, Monica Samille Lewinsky, där otrohet gentemot hustrun Hillary var ett faktum. Likt anklagandet av William Jeffersons, slog nyheten om den spanska fotbollsdopningen ner som en bomb igår. De berörda klubbarna var dock snabba med att dementera uppgifterna, och samtidigt hota med rättsliga åtgärder mot källan.
Att politiker inte drar sig för att bara säga halva sanningen, det har vi vanligt folk vant oss vid sen länge. Likaså är vi i hela fotbolls-Europa kraftigt medvetna om att Italien dopar sig, liksom ryska kulstöterskor och hela den absurda världseliten inom cykling. För att inte tala om hur korrupta italienska domare och presidenter är. Men inte kan det väl vara så att den spanska fotbollen, och därmed även toppklubben Barcelona, skulle ingå i en skandal av sådan omfattning? Vi vill gärna tro det bästa om vårt lag, och även andras. Innan tanken ens har nått fram till främre delen av hjärnan, så går rysningar genom ryggraden och ut i lemmarna. Var har den franska tidningen Le Monde hittat uppgifterna om dopningsryktena? Jag önskar inte ens barcelonismons ärkefiende, Real Madrid, detta rykte, då det är något som drar ner samtliga spanska lag i en smutsig och illaluktande härva av misstroende och förakt. Allt som vi har arbetat för, Més que un club, proklamationerna för den spanska fotbollen som världens bästa liga, där tekniken och fotbollen får segra framför defensivt och taktiskt tänkande, rinner helt plötsligt ut i sanden. Barcelonas fantastiska säsong, som kröntes med såväl ligaguldet som den stora skinande Champions League-bucklan, kommer helt plötsligt att tappa allt sitt värde.
Detta är alltså något som under inga omständigheter får sopas under mattan. Det är dags att börja gräva, och då menar jag ett ordenligt grävande. Fram med stora grävskopan, handspaden, spackelskrapan och tandborsten. Här får ingenting döljas. Visar det sig att det faktiskt ligger mycket sanning i Le Mondes påståenden, och systematisk dopning har förekommit med ledningens vetskap, så kommer jag vara den förste att med såväl sorg i hjärtat över det egna fuskandet, som glädje i att rättvisan äntligen får segra, vilja lämna över bucklan till turneringens rättmätige vinnare, Arsenal.
Man ska dock komma ihåg, att spelarna inte behöver ha någon skuld i detta. Dessa är förbjudna att använda sig av några andra än klubbens egna läkare. Saker kan ha skett utan deras vetskap. Men vad händer om ledningen använder Dr. Fuentes metoder? Även om denne inte är anställd, så kan han användas på konsultbasis. Skulle även detta ha skett, så behöver det faktiskt inte heller betyda, att dopning har förekommit. Att denne läkare är inblandad i en förundersökning gällande dopningsbrott inom - hör och häpna - cykelsporten, är på intet sätt något bevis för att otillåtna medel har använts i andra sammanhang.
Cash is king, eller vad säger du, Luis?
Detta är och förblir en angelägenhet för hela fotbollsvärlden, och framför allt för Spanien, för att kunna bevara trovärdigheten för den iberiska halvön. Med gårdagens franska scoop i bakhuvudet, så inser man hur lätt benen kan komma att slås undan på en själv. Den känsla av övertygelse av oskuld som tidigare infunnit sig likt ett stort mod hos en nybliven soldat, är nu mer lik en halvsårad dito i ett krigshärjat område. Vad händer nu? Med dagens massiva ekonomiska situationer, som stora turneringar som Champions League medför (Arsenal räknade med upp emot 500 miljoner tack vare avancemanget från gruppspelet), så kommer detta tyvärr medföra en kraftig balansgång för storklubbarna. Medel som idag är tillåtna, och som inte klassas som dopning, men som ändå ligger på gränsen, kommer utnyttjas för att nå största möjliga framgång. Mammon har spridit sig, och är inte längre endast ett abstrakt monster hämtat från Bibeln, utan det är en verklighet. Cash is king, som Luis Figo hade sagt.
Fram med sanningen
Det enda jag kan hoppas på i nuet, är att samtliga utpekade spanska klubbar, Barcelona, Real Madrid, Valencia och Real Betis, tillsammans med såväl förbund och övriga instanser, gör allt för att reda ut om detta är en tragisk sanning, eller om det bara var ett bra scoop för att sälja extra lösnummer av den annars välrenommerade franska tabloiden Le Monde.
Risken är att så mycket mer än bara trovärdigheten för fotbollen i allmänhet, och den spanska i synnerhet, rasar.