Surt sa räven, och andra fabler
När Ramón Calderón valdes till president i Real Madrid, var det under ett sällan skådat ståhej. Expresidenten Florentino Perez hade skapat ett lag till hälften fyllt med storstjärnor, till hälften fyllt med egna produkter. Zidanes y Pavónes, kallade Floro nöjt själv sin egna idé. Los Galacticos var ett vidunder, ett fenomen så stort och framgångsrikt att man lyckades knyta till sig ett annat fenomen, Ronaldo själv. Tidigare hade fler spektakulära värvningar skett, den ena dyrare än den andra. Figo kom, Zidane kom, Beckham kom. Alla var de resultatet av en vision, att skapa världens framgångsrikaste lag genom att blanda storstjärnor med talanger från de egna leden. Jag tänker inte förringa det stora i denna tanke. Någonstans gick det snett, laget föll ihop som ett korthus, och Perez tvingades i januari förra året bort från sin post som president i världens genom tiderna mest titelrika klubb.
Sommaren 2006 var det alltså på nytt ett presidentval. De olika kandidaterna utlovade, som sig bör, den ena spektakulära värvningen efter den andra. I slutändan hade dock Ramón Calderón blivit den som fått flest antal röster. Löftena hade inte varit blygsamma; Ronaldo och Kaká ska spela tillsammans. Ramón själv anade nog inte hur rätt han skulle få. Januari kom, transferfönstret öppnade, och Ronaldo tog sitt pick och pack och flyttade österut till Milano, rakt in i rödsvarta Milan. Ronaldo och Kaká tillsammans, återförenade med ett mål, att vinna titlar.
Med ett något stukat löfte, inte helt olikt den situation som Barcelonas dito, Joan Laporta, hade hamnat i under sin första valkampanj (där Beckham hade utlovats, men där Ronaldinho istället blev resultatet), var Ramón praktiskt taget tvingad att agera. De riktigt spektakulära namnen var på något vis ouppnåbara. Man hade visserligen avslutat den gångna säsongen på ett imponerande sätt, och tryggat ligasegern, trots att det såg näst intill omöjligt ut halvvägs in i säsongen.
Sommaren 2001 flyttade en då 19-årig yngling från Buenos Aires till Katalonien. 168 centimeter kort, och endast 61 kilo tung, men med imponerande meriter i bagaget. Amerikas bäste spelare 1999, endast 18 år gammal, målskytt i debuten i River Plate som 16-åring, ligavinnare med samma klubb såväl 1999 som 2000. Hyllningarna lät inte vänta på sig.
I Barcelona skulle spelaren hamna i en klubb i blåsväder. Ett år tidigare hade lagkaptenen i Barça, Luis Figo – älskad av många, tagit det förbjudna steget och flyttat till Spaniens geografiska mittpunkt, Madrid, efter en något misslyckad förhandlingstaktik för att höja sin egen lön. Joan Gaspart, president i Barcelona, blev allt mer impopulär, något linjärt med tiden som titlarna uteblev. Fansen förväntade sig mer än att tvingas slåss för europacuspel år efter år. Saviola blev räddningen, om än tillfälligt. Javier Pedro Saviola, lyckades under sin första säsong göra 17 mål i ligan, ett mindre än lagkamraten Patrick Kluivert. Säsongen därpå blev det 13 stycken.
När sen sex säsonger utan titlar hade gått, tvingades även Gaspart bort från sin position. Under sommaren valdes Laporta rakt in i styrelserummet som ordförande. Med sig hade han en drös av välutbildade, framgångsrika, unga män, redo att åter föra FC Barcelona tillbaka till finrummet. Holländske Frank Rijkaard fick huvudansvaret för tränarsysslan. Redan under sitt första år, lyckades han, trots en skrämmande svag höst, att föra Barcelona till en andraplats i ligan. Ett problem återfanns dock, argentinaren, som kommit tre år tidigare, ingick inte i tränarens planer. Resultatet blev utlåning, först en säsong i franska ligan och Monaco, därefter ett år i Sevilla. Gång på gång blev människan rådd att söka sig en ny arbetsgivare. Lönen var hög, vilket kaninen som han kallades, var mycket nöjd med. Ingen av de andra intressenterna var särskilt intresserade av att betala dessa dyra pengar. Efter att under säsongen 06/07 i det närmaste fått skavsår i rectum på Camp Nous sköna avbytarstolar, förklarade Saviola för världspressen, att klubben inte ville behålla honom. Fantastisk slutledningsförmåga, tänkte sportchefen i Barcelona, Txiki Beguiristain. Smart grabb, sa Frank Rijkaard. Laporta själv sa ingenting, han gjorde istället klart med Thierry Henry och bildade därmed Los 4 fantasticos.
I huvudstaden hände det grejer. Italienske tränaren Fabio Capello, som likt Mose lett klubben rakt ut ur den titelöken, som präglat Real Madrid de senaste åren, fick sparken. Geniknölarna hos Calderón och sportchefen Mijatovic gnuggades säkerligen hårt. Annorlunda taktik, tänkte övriga världen. Beckham, som faktiskt vaknat till liv under våren, fick presenter, blommor och choklad från Calderón själv, som nu förstått misstaget i att släppa fotbollsvärldens snyggaste spelare till Hollywood. Övertalningsförsöken hjälpte föga. David tackade för sig och flyttade västerut till varma Kalifornien. Paradox, tänkte David och undrade lite över hur det ordet egentligen stavades, med tanke på att flytten faktiskt gick från det något helvetiska Santiago Bernabéu till Los Angeles, änglarnas stad.
Längst ner i Bernabéus kulvertar, i den mörka krypta som kallas presidentens kontor, insåg Ramón Calderón att något var tvunget att hända. När tränaren sparkats, guldkalven Beckham flyttat västerut, och Ronaldo och Kaká faktiskt spelar tillsammans, återstod egentligen bara enda lösning.
-Jag har det, skrek Calderón så högt att Mijatovic, som nästan somnat in i den sköna plyschfåtöljen, höll på att ramla av.
Puyol hade fått ett erbjudande om dubbel lön tidigare, men avböjt. Eto’o hade tydligt visat sitt missnöje genom att sjunga en sång om otrevliga centralspanjorer efter den första ligatiteln med Blaugrana. Efter att ha gått igenom hela truppen återstod så två spelare, Oleguer Presas och Javier Pedro Saviola. Med tanke på den hutlöst nationalistiska ådra som fanns i anarkisten Oleguer, så var det ett närmast omöjligt uppdrag. Saviola var dock fri från sitt kontrakt, och kunde gå gratis.
Den 13 juli 2007 tillkännagav så Ramón Calderón sitt nyförvärv, Javier Saviola. Huvudpersonen själv var överlycklig; Jag har alltid velat komma hit.
***
Real Madrids nye tränare heter Bernd Schuster. Bernd Schuster är medlem i FC Barcelona. Kan det bli roligare?
Krulltotten Gabriel Milito är klar för Barcelona. Kan bli svårt för kommentatorerna att se skillnad på honom och Puyol.
Jag har tvättat diverse otrevliga strumpor och kalsonger åt en god vän idag. Varför utsätter jag mig för denna förnedring?
Ja, det kan bli roligare, Bernd Schuster vägrar att gå ur Barcelona utan väljer att stå kvar som medlem.
SMHI lovade sol och 25 grader idag. Det är gråmulet och 18 grader.
En stor svensk kvällstidning påstår sig veta att Milan har lagt ett bud på svindlande 1,5 miljarder för att få över Ronaldinho. Milans president, Silvio Berlusconi, bedyrar samtidigt, att Ronaldinho inte kommer lämna Barcelona överhuvudtaget. Det är fantastiska källor i Sveriges kvällspress.
Saviola är inte i närheten av platsa på Barcelonas bänk nästa säsong, och går istället till Real Madrid. Säger det mest om argentinarens naiva inställning, eller om vilken klubb som har det bästa anfallet för tillfället?