Krönika - Klubbkänslan, vart är den?
I dessa dagar där allt kretsar kring övergångar, lösa rykten, spelare som erbjuder sig till klubben via dessa ökända agenter, så funderar jag på något helt annat nämligen klubbkänslan. Häromdagen såg man Saviola i en Real Madrid tröja, Ayala verkar vara på väg till Zaragoza utan att ens tränat med Villareal, Aythami ville inte hjälpa klubben ur sin ekonomiska kris.
Vart har klubbkänslan tagit vägen? Finns den? Ibland så är man helt uppgiven, eller är man helt enkelt en gammal romantiker som tror på äkta kärlek, ska det egentligen vara så svårt att vara trogen en klubb under hela sin karriär eller åtminstone visa att man har starka band till en förening. Är det bara vi fans och supportrar som är kapabla till denna kärlek? Ska det vara så svårt att göra en Raúl, en Maldini, en Puyol, en Márquez? Jag tycker inte det, dagens fotboll handlar mycket om handlingar, inte bara klubbens handlingar (visserligen är dessa viktiga) men framförallt spelarens handlingar. Spelaren i dagens fotboll har en förmåga att lätt glömma vad en klubb har gjort för hans utveckling, glömma hur klubbarna och tränarna gett en spelare förtroende. Tänkte ta några exempel.
Exempel nr:1. Ni som har hängt med i Las Palmas silly season så här långt, vet att mycket har handlat om Ayhtami Artiles vara eller inte vara i klubben. Aythami kom till Las Palmas år 2002 från Arguineguin, Arguineguin är även känd för att spelare som Valerón och David Silva kommer härifrån. Arguineguin spelar för tillfället i Primera Regional här på ön, ungefär division 6-7 hemma i Sverige. Från detta lag kom alltså Ayhtami till Las Palmas b-lag. Drygt ett år efter detta så gjorde han debut för a-laget och här han stannat och fick även ett nytt fyraårskontrakt. I januari månad ville Las Palmas styrelse förnya Aythamis kontrakt då hans dåvarande kontrakt skulle gå ut sommaren 2008. Syftet med detta var att dels försöka hålla kvar Aythami ett år till i klubben, och dels att försöka få ut en bra övergångssumma för spelaren. Problemet var att man mötte en representant (som många andra så är det bara parasiter!) och en spelare som inte tänkte på samma banor. Det ville just utnyttja att han bara hade ett år kvar på kontraktet för att dra vidare för en billig summa. Skamligt! Igår gav Aythami , 22 år, en intervju till lokaltidningen La Provincia där han bl.a. sa följande: ”Ingen kan anklaga mig för något, jag har gett allt för den här klubben.” Detta stämmer säkert, men han verkar glömma rätt så snabbt vilken klubb som valde att satsa på en helt okänd spelare, och vem som gav honom ett liv som proffs i fotbollsvärlden!
Exempel nr.2: Marcos Márquez och Iriome. Den förstnämnde var en lovande spelare som kom från Sevillas egna led. Dock gick det inte så bra och hamnade tillslut i många Segunda ”B” lag tills Las Palmas och Juanito vågade satsa på anfallaren. Och som många vet så vann han skytteligan i Segunda ”A” förra säsongen, dessutom så är han en av lagets kaptener. I gårdagens AS så gav Márquez, 29 år, en stor intervju för tidningen. En intressant fråga han fick var följande:
Du hade flera anbud från andra klubbar från La Liga. Hade du aldrig tankar på att lämna klubben?
Jag står i skyldighet till klubben som vågade satsa på mig, och jag vill betala för denna förtroende jag har fått. Jag känner mig delaktig i kollektivet som kämpar för att höja sig kvalitetsmässigt, jag är lycklig över att bära den gula tröjan.
Ayhtami har nog en del att lära sig från Márquez utifrån dessa ord. Nu kanske några läsare inte tycker jämförelsen är legitimt då Márquez är 29 år och vår ”käre”* Aythami 21 år.
Men då ska jag sno några ord jag skrev i en föregående artikel om Iriome som är 20 år gammal. ”Iriome är en av Tenerifes få egna talanger som det har lyckats ta fram de senaste 20 åren. Han har gjort succé i år (är för närvarande med i Spaniens u-20 trupp som spelar VM i Kanada!) och klubbar som Chelsea och Liverpool har varit ute efter honom. Hans svar till detta intresse var att skriva på ett nytt 3 års-kontrakt med Tenerife och deklarerade ”är någon klubb intresserad av att köpa mig. Så får de förhandla med klubben. Jag har spelat här sen jag var 10 år gammal och självklart ska klubben få betalt för investeringen de gör i oss ungdomar.”
Här har vi klubbkänsla, något som saknas i stora delar av dagens fotboll . Tror många håller med mig om detta. Men det irriterar mig, finns så många exempel man kan ge, Kanoute bl.a. kom från några misslyckade år i England till Sevilla. Mannen öser in mål i två år och nu vill han ha mer lön och ett bättre kontrakt. Då undrar jag, satt Del Nido för två år sen med en pistol i handen och tvingade Kanoute att skriva på kontraktet? Det förtroendet Kanoute har fått av ledarstabben i Sevilla innan han kom är enligt mig ovärderligt. Man kan även nämna Chivu, Figo osv. Som sagt listan kan bli oändlig tyvärr, fotbollen idag genomsyras av alla egotrippade fotbollsspelare och deras agenter som bara är ute efter en sak; pengar! Skrämmande men sant.
Men jag tänkte avsluta med ett citat som gav mig en liten gnista hopp när jag läste intervjun. Tomás Guasch (en mycket bra journalist som jobbar för AS men även för Cadena Ser) ställde frågan:
Kan man fortfarande idag vara trogen mot sina klubbfärger?
Det kan man! Jag är en romantiker. En Sevillabo kan känna sig lika mycket anhängare till klubben eller mer än en kanarie.
Romantiker var ordet!
*ironi
Källa: www.as.com, www.laprovincia.es
