Spelarkarusellen fortsätter…

Sedan uppflyttningen till Primera División har Atlético de Madrid saknat kontinuitet och spelaromsättningen de senaste åren kan nog förklara varför klubben aldrig lyckats ta en Europaplats.

Syftet med artikeln är enkel, nämligen att rabbla upp alla spelare som kommit och gått de senaste fem åren för att på så sätt kunna belysa hur lite tålamod Humle och Dumle haft sedan uppflyttningen. Det är viktigt att redan nu påpeka att jag har räknat in spelare från de egna leden som nyförvärv och att kriterierna för att räknas in som ett sådant är att man spelat åtminstone en match i Atléticotröjan. När det gäller spelare som har lämnat klubben har jag valt att ej ta hänsyn till ifall de har lånats ut, sålts eller lagt av med fotbollen. Alla spelare, som av en eller annan anledning ej fått förlängt kontrakt med klubben, hamnar under samma kategori, nämligen spelarförluster.

Efter att ha tagit steget upp till Primera División säsongen 01/02 fick följande trupp äran att försvara Atléticos färger säsongen 2002/2003:

Albertini
Armando
Aguilera
Carreras
Coloccini
Contra
Dani da Cruz
Emerson
Esteban
Correa
Torres
Burgos
García Calvo
Hibic
Stankovic
Otero
Javi Moreno
Jorge
José-Mari
Juanma
Luis García
Movilla
Nagore
Santi
Sergi

Atlético de Madrid gjorde en rätt hyfsad säsong som nykomling och hamnade till slut på en hedrande elfteplats, 9 poäng från en Uefacupplats. Styrelsen, med Humle och Dumle vid rodret, var dock av en annan åsikt och ansåg att ovanstående trupp, som bland annat tog en meriterande poäng på Santiago Bernabeú efter att Burgos räddat en straff med näsan (!) och Albertini placerat in kvitteringen på övertid, inte hade någon som helst framtid och därmed rensade man upp i leden. Albertini, Armando, Carreras, Coloccini, Dani da Cruz, Emerson, Esteban, Correa, Stankovic, Otero, José-Mari, Luis García och Nagore försvann från klubben och istället välkomnades följande spelare med öppna armar: Novo, Musampa, De los Santos, Ibagaza, Gabi, Gaspar, Lequi, Arizmendi, Nano, Nikolaidis, Olivera, Ortíz, Paunovic, Pinola, Rivas, Rodrigo, Romero, Sergio, Simeone och Toche. Inför säsongen 03/04 hade alltså 13 spelare försvunnit och 20 nya fick chansen att visa upp sig på försäsongsträningen.

Atlético de Madrid fick, förutom 13 nya spelare, Gregorio Manzano som ny tränare. Manzano gjorde sitt bästa för att skapa ett hyfsat lag av detta smörgåsbord av nya spelare och lyckades faktiskt ganska bra. På hemmaplan var man otroligt starka och hade det inte varit för det svaga bortaspelet hade laget tagit en Uefacupplats den säsongen. Laget låg faktiskt på en fjärdeplats efter 19 omgångar, men tappade, som vanligt, sitt spel under andra halvan av säsongen och till slut fick man nöja sig med en hedrande sjundeplats. Noterbart är att man faktiskt hamnade på exakt samma poäng som Sevilla, laget som till slut kom sexa i tabellen och som därmed fick möjligheten att visa upp sig i Europa. Supportrarna var nog, trots en missad möjlighet att spela ute i Europa, rätt nöjda med säsongen och laget. De flesta verkade övertygade om att laget mycket väl kunde vara med i toppstriden till nästkommande säsong om man bara skärpte till spelet på bortaplan. Tyvärr delade inte Humle och Dumle supportrarnas åsikt och stackars Gregorio Manzano fick sparken. Det var givetvis inte bara tränaren som fick gå… Styrelsen tyckte även att en och annan spelare kunde säljas eller lånas ut och under sommaren 2004 försvann följande 21 spelare: Arizmendi, Contra, De los Santos, Burgos, Gabi, Gaspar, Hibic, Javi Moreno, Juanma, Lequi, Movilla, Nikolaidis, Olivera, Ortíz, Pinola, Rivas, Rodrigo, Romero, Santi, Sergio och Toche.

Nya Atléticospelare blev Antonio López, Braulio, Colsa, Cuellar, Gronkjaer, Velasco, Leo Franco, Luccin, Molinero, Nuñez, Pablo, Perea, Raúl Medina, Salva, Sosa och Zahinos. Sammanlagt hade klubben alltså införskaffat sig 16 nyförvärv och nu var Humle och Dumle övertygade om att de hade värvat klokt. Cesar Ferrando, killen som gärna drack en eller två öl med sina spelare när han tränade Albacete, fick styrelsens förtroende att leda laget mot toppskiktet. Ferrando sågs engagerat vifta hejvilt med händerna vid sidan av planen fram till februari månad då han fick beskedet att han kunde åka tillbaka till Albacete och pimpla bira. Efter det beskedet stod han bara som en staty vid sidan av planen och såg ut att längta bort. Med en oengagerad tränare valde även laget att ta ut sin semester några månader tidigare än väntat och den ena förlusten efter den andra inkasserades i slutet av säsongen. Atlético slutade elva och nu var även supportrarna missnöjda med säsongen och laget. Humle och Dumle visste vad som gällde och drog ännu en gång fram piskan för att sålla bland pöbeln. Novo, Aguilera, Cuellar, Gronkjaer, Jorge, Musampa, Nano, Nuñez, Paunovic, Raúl Medina, Salva, Sergi, Simeone och Sosa fick beskedet att de kunde söka lyckan någon annanstans. För att täppa till ovanstående spelarförluster värvades 16 spelare inför säsongen 05/06: Antonio Moreno, Arizmendi, Falcon, Gabi, Galletti, Kezman, Manu del Moral, Maxi, Mario Suárez, Marqués, Petrov, Roberto, Rufino, Sicilia, Valera och Vara.

Carlos Bianchi fick ta över Ferrandos jobb, men efter att ha inlett ligan på ett bedrövligt sätt, och med Zahinos på plan (!), fick Humle och Dumle nog av tränaren redan efter några månader. Tränaren som tidigare hade beskrivits som ett geni av Humle och Dumle ansågs nu vara en fullkomligt inkompetent tränare som borde ha fått sin tränarlicens indraget redan på 80-talet. Styrelsen gjorde sig av med eländet till tränare och valde att plocka upp ett oprövat kort från de egna leden, nämligen Pepe Murcia. Pepe, denne karismatiske och positive herre, gjorde ett beundransvärt jobb för att vara en så kallad gröngöling, men fick trots sitt idoga arbete det trista beskedet att styrelsen hade noll förtroende för honom och att man desperat letade efter en ny tränare som kunde leda laget på ett adekvat sätt. Pepe tappade givetvis motivationen och så gjorde även spelarna. Laget hamnade till slut på en tiondeplats, hela 12 poäng från en Uefacupplats och detta var givetvis något Humle och Dumle hade svårt att acceptera.

Stackars Pepe Murcia var dock inte ensam om att få lämna klubben efter säsongen 05/06 och Antonio Moreno, Arizmendi, Braulio, Colsa, Falcon, García Calvo, Ibagaza, Velasco, Kezman, Manu del Moral, Mario Suárez, Molinero, Roberto, Sicilia, Vara och Zahinos fick även dem beskedet att det var slutspelat i Atlético de Madrid för deras del. 16 spelare försvann och 13 nya välkomnades till klubben inför säsongen 06/07. Costinha, Maniche, Agüero, Cuellar, Eller, Jacobo, Jurado, Mista, Pernía, Pollo, Seitaridis, Ze Castro och Victor Bravo fick kontrakt med klubben och nu hoppades Humle och Dumle på att man skapat ett riktigt slagkraftigt lag som kunde utplåna sidenanfallets bedrifter på 40-talet. Javier Aguirre kontrakterades som ny tränare för Atlético de Madrid och nu verkade alla problem vara ur världen, tänkte nog Humle och Dumle.

Säsongen 06/07 slutade tyvärr i ett praktfiasko efter att man tappat den Uefacupplats som man hade prenumererat på större delen av säsongen. Villareal, 'el submarino amarillo', hade nämligen avslutat säsongen på ett magnifikt sätt och lyckades peta ned 'los rojiblancos' till en sjundeplats, tillika en så kallad Intertotoplats.

Redan i februari månad lovades supportrarna att truppen skulle vara, oavsett utgången av seriespelet, nästintill intakt till nästkommande säsong. Styrelsen menade på att man bara behövde värva en eller två spelare och poängterade att det klubben och laget behövde var lite kontinuitet. Med facit i hand kan vi bara konstatera att herrarna brutit löftet då vi i skrivande stund är uppe i sju nyförvärv (jag har räknat ej räknat med Braulio då han återvänt till klubben efter att ha varit utlånad till Salamanca) och nu talas det även om att klubben även skall göra ett åttonde och sista spelarinköp. Spelare som har försvunnit är Martin Petrov och Fernando Torres, killen som verkligen poängterade att laget behövde arbetsro och kontinuitet, men vi vet även om att två spelare till kommer att försvinna i och med inköpet av den före dette Benficaspelaren Simao.

Summa summarum: Sedan säsongen 2002/2003 har 65 spelare lämnat klubben (och två till är alltså på väg bort) och 72 har erbjudits ett kontrakt med klubben. Med detta i åtanke kan man kanske förstå varför vi aldrig lyckas ta en Europaplats… En klubb behöver stabilitet och trygghet. En klubb behöver en fast grund att stå på, något Humle och Dumle säkert ansett att klubben har haft då man lyckats behålla Fernando Torres i klubben, i alla fall fram till i år. Nu har den fasta grunden förvisats till de brittiska öarna och för att lägga plåster på såren satsar styrelsen ännu en gång på nya spelarinköp och hoppas på att supportrarna snabbt glömmer bort pojken, klubbens skulder och det faktum att Calderón kommer att rivas inom en snar framtid. Jag kan dock hålla med de som anser att klubben värvat bra spelare och jag kan förstå att många är positiva till de förändringar som har gjorts inför nästkommande säsong, men jag är av den åsikten att vi skulle ha behållit den trupp som nästan knep en Uefacupplats, med ett och annat undantag förstås (Mista!). Jag anser att det hade räckt med att värva en eller två spelare. En av dessa spelare har faktiskt hamnat i klubben, nämligen Diego Forlán. Den andre spelaren som jag ville se i den rödvitrandiga tröjan var Riquelme. Nu reagerar kanske någon och tycker att Riquelme är en spelare som drar ned på tempot, men med tanke på hur omständigt vårt mittfält spelat på senare år med alla dessa sidledspassningar skulle Riquelme inte ha haft några som helst problem med tempot , det är i alla fall en sak som är säkert...

Jaja, nu har sju spelate värvats och givetvis ökar förväntningarna på det här laget, precis som med tidigare upplagor. Tyvärr har det dock visat sig att vi inte kan värva oss fram till framgångar så länge vi inte tar tag i de problem som finns inom Calderóns väggar. Ett av de problem som Atlético de Madrid har är att man, förutom de enorma skulderna, inte lyckats skapa en frizon där tränaren tillsammans med sina spelare har fått den arbetsro och kontinuitet som behövts för att nå de högt uppsatta målen. Jag hoppas innerligt att detta lag lyckas väl, men för att så skall bli fallet måste ändringar även ske inom styrelsen. Spelarna och tränaren måste känna sig omtyckta och uppbackade av styrelsen. Så länge detta inte är fallet kan vi nog glömma en Europaplats. Det räcker med att titta på de senaste årens spelaromsättning för att förstå vad jag menar...

www.lfp.es