Krönika: Eto'o tillbaka och kärleken till fotboll
Det var för tre månader sen det hände. Det har känts som tre magra år. Fan, vad välkommen vår käre Eto’o är tillbaka i laget.
Den förödande sensommarkvällen mot Inter i Trofeo Joan Gamper, känns så avlägsen. Eto’o hann bara visa upp sig några få minuter i början av den andra halvleken, innan han var tvungen att utgå på grund av en skada som till en början inte kändes allt för allvarlig. Men så småningom, blev rapporterna allt mörkare och det är idag 98 dagar sedan vi såg vårt kamerunska lejon på topp.
Rijkaard slapp att tampas med problemet, som var en populär snackis under upptrappningen av säsongen och som undertecknad beskrev som ”den omöjliga ekvationen”. Problemet att handskas med fyra absoluta toppanfallare och en anfallslinje bestående av endast tre platser. Idag känns det problemet lika aktuellt som en försäljning av Iniesta. På grund av skador och underprestationer har det, på senare tid, bara varit Messi, som fått startat i anfallet av de fyra toppkandidaterna. Messi och hans nya lekkamrat Iniesta kan inte på något sätt beskyllas för Barcelonas tveksamma ligaspel. Tvärtom. Men att matcha en yngling som Bojan, som man gjort den senaste tiden, tror jag varken är bra för pojken själv eller laget. Jag tror att det är viktigt att Barcelona får bukt med anfallsproblemen i de kommande matcherna, om man ska hänga på framgångståget från Madrid.
Jag vet inte om Eto’o är lösningen på vårat stundtals låsta anfallsspel. Jag tror väl egentligen inte det. Men, beroende på hur han nu kommer tillbaka från skadan, tror jag att han kan tillföra en hel del av den styrka och glöd, som ofta saknats. Inte minst, kommer hans inställning säkert att vara till nytta under så kallade måstematcher på bortaplan. När vi inte har haft publiken i ryggen, har det ibland, sett ut som att det bara har varit Puyol som verkligen velat vinna matchen. Med Eto’o tillbaka har vi ett till ego i truppen som är för stolt för att endast vända hem med en delad pott från José Zorilla-stadion. Med Deco tillbaka har vi en vinnarskalle i varje lagdel, vilket borde kunna tända laget.
Vi ska dock inte förvänta oss några stordåd från Sammy, med en gång. Men när en spelare av Eto’os karaktär återvänder till ett lag, som av och till inte verkar tro på sin egen förmåga (för Barcelona utan Eto’o har förmåga), kan det bli en nyttig injektion för hela laget. Bara vetskapen om att en spelare, som har varit så pass viktig tidigare under Barças framgångsperioder, är tillbaka på riktigt i omklädningsrummet och på planen, kan vara nog så avgörande för Blaugranas övriga spelare. Vi kan bara hoppas. Samtidigt får vi hoppas på att Eto’o får igång sitt vassa målskytte innan han lämnar oss igen för Afrika. Men, som nämnts, ska vi nog inte lägga allt för stor tro i någon större Eto’o-effekt och i längden behövs det troligtvis andra åtgärder för att återfå den status vi hade för några år sedan. Men låt oss i alla fall vara lite positiva för ögonblicket. Tro på vårat lag och att vi får igång maskinen till den 23:e. Då välkomnar vi Madrid till Camp Nou. Är det bara jag som inte vill ha en vit Jul i år?
***
Sen en sak till…
Igår kväll var jag och tittade på hockey. Vi hade tydligen ett av Sveriges bästa hockeylag här i Linköping. Jag hade inte varit på en match sedan vi låg i allsvenskan. Men matchen igår, tror jag, fick mig att börja älska en sport på riktigt. På riktigt, alltså. Jag stressade hem efter matchen för att hinna se den sista halvtimmen av Milan-Celtic. Och ja, jag älskar fotbollen.
Jag har nyligen fått veta att man måste vara ifrån och uppleva något annat än det man verkligen gillar, för att komma till insikt med om man älskar det. Jag har alltid varit den distanserade baktalaren av hockey och bara intresserat mig för fotboll, men igår gav jag alltså det förstnämna en chans. Under 65 min (effektiv tid) kom jag bara fram till en viktig insikt. Att jag verkligen älskar fotboll och varför. De flesta intresserar sig på något sätt av fotboll. Men nästan lika många har sina funderingar och invändningar mot spelet. De menar att den gamla goda fotbollen är på väg att försvinna, all heder på väg bort och det rena spelet på väg att urvattnas. Det må så vara, men jag är varken moraltant eller var med på “den gamla goda tiden”. Jag är bara ung och kär.
- Jag älskar hur ett Derby kan tillämpa spelförstörelse och maskning, för att få till ett kryss mot ett desperat anfallande Arsenal.
- Jag älskar hur ett halvt Roma kan springa fram till domaren och diskutera vartannat domslut.
- Jag älskar diskussionerna om bollen var över linjen, eller inte.
- Kalla mig omanlig och osportslig, men jag älskar hur Ronaldo kör “döende svanen” i utkanten av straffområdet, för att han vet att det är större chans att det blir mål från elvameterspunkten.
- Jag älskar hur Inzaghi tofflar in ett öppet mål efter smörpass från Kaká, för att sedan jubla sig ut till hörnflaggan, stirra rakt in i kameran och skrika till mig i tv-soffan att “jag är bäst i världen!”
- Jag älskar misstankarna om att Chelsea skulle ha misskött sin gräsmatta, för att de tagit emot ett skönspelande Barcelona.
Låt mig vara ung och kär, för det är det här som jag älskar och det får jag uppleva när jag följer dagens fotboll. Jag tror inte att jag hittar denna kärlek någon annanstans. Visst, igår hade jag chansen att vinna olika sponsorprodukter vid varje avblåsning och, om jag ville, dansa mig svettig till “Let me entertain you” tillsammans med alldeles för stora magar under alldeles för stora hockeytröjor. Lagom entertaining. Jag fick inte ro förrän jag kom hem och möttes av Inzaghis nakna glädje, nere vid hörnflaggan på San Siro. Efter ett mål som, tävlingsmässigt, inte betydde någonting. Men tack Inzaghi, för mig betydde det jag såg mer än alla de där tio målen och det där “viktiga” suddenmålet, tidigare under kvällen.
