Gästkrönika: ”Correr es de cobardes”
-När börjar man springa och ha fysik? -Aldrig. Här i Barcelona säger vi att springa är för fegisar.
Så lät det när Björn Nordling intervjuade Albert Benaiges, överhuvudet för La Masia, under ett reportage för fotbollskväll tidigare i höstas. En väldigt intressant synvinkel på fotbollen tycker jag då i princip 90 % av en match (på individuell spelarnivå) består av att springa utan boll. En fotbollsspelare har i genomsnitt bollen vid sina fötter under en match i blotta 35-40 sekunder (!). Kan detta uttalande då ligga till grund för Barcelonas stora problem i dagens läge?
Det är allmänt känt att lag som Barcelona, Ajax, Sporting Lissabon o.s.v. som producerar egna talanger i masstal har en genomtänkt plan av att låta all taktik och grundspel i juniorlag efterlikna det A-laget använder. Detta till största del för att få spelare som eventuellt tas upp att acklimatisera sig lättare, den nya tränaren behöver då inte fylla spelarens huvud med onödig taktik (kanske krånlig i ung ålder), man justerar bara små saker.
Hur ser det då ut i dagens Barcelona som inträder planen på Camp Nou? Jo, såhär: En massa bollirande runt och runt mellan försvar och defensivt mittfält i runt 10-14 passningar tills någon äntligen transporterar bollen förbi det defensiva mittfältet, ”den första attack fasen”. Nu har vi äntligen bollen på de kreativa mittfältarnas fötter (Deco/Iniesta/Xavi), vad händer då? En massa annat bollirande mellan dessa tills bollen (i värsta fall) skickas ned tillbaka till försvararna. Jag har plågat mig själv (eller nåja, funderat på det) länge nu varför detta sker. Och här står mannen i bildrutan framför mig och svarar på det, i en enkel mening (de bästa svaren brukar levereras med en kort förklarning), ”att springa är för fegisar”.
I ett fysik inriktad land som detta vars försäsong håller på i 3 månader innan ligastart så verkar det ännu sjukare. Ska man alltså springa så lite som möjligt? Hell no! Sverige har en tendens att överdriva de fysiska delarna inom fotbollen enligt mig, men i Barcelona så verkar motsatsen dominera. Jag, ett stort fan av den ”Cruijjfianska skolan”, står någonstans i mitten ställd till allt detta. Fysiken krävs endast för att öppna upp ytor för andra, bredda spelet och spela med en furiös intensitet. Att göra 600 sit-upps (överdrivet?) i ett träningspass är överflöd så det skriker om det. Men att inte bredda något spel alls, att inte ta en djupledslöpning åt något håll är deprimerande.
Messi är i dagsläget världens utan tvekan (enligt mig) bästa spelare, men det finns en hake: han är det med boll. Utan boll suger han för att säga sanningen. Som tur är för detta lag så gör han så magiska saker med boll att detta hela tiden överskuggas. Han breddar aldrig något extremt mot kompakta handbolls försvar, han håller sig mer ute på sin kant bara för att finnas där och sedan ständigt söka sig –sakta men säkert- inåt för att få röra lite boll. Han tar aldrig någon löpning bakom en back eller bakom de pressande mittfältarna i motståndarlaget då Iniesta te x ska leverera bollen vidare i ”den första attack fasen”. Han ska alltid möta Zambrotta då denna kommer med bollen från backlinjen. Messi är ett prakt exempel på señor Benaiges fotbollsskola.
Ta en jämförelse är ni snälla med dagens Barcelona kontra det som spelade under säsongen 05/06. Vad är den stora förändringen som gjorde oss så framgångsrika då jämfört med nu? Mitt svar: Van Bommel, Giuly och Henrik Larsson. En ständigt löpandes mittfältare, en ständigt breddandes anfallare och en Henke kort och gott, vars spelstil knappast behöver någon närmare förklarning. Van Bommel löpte ständigt i djupled i ”den första attack fasen” detta ledde till att Deco/Iniesta enkelt kunde hitta honom och bjuda på ett rakare och snabbare spel. Giuly breddade som ingen annan och gav Deco/Iniesta en enklare väg till att dyrka upp ett handbollsförsvar. Våra små musketörer (Xavi/Deco/Iniesta) behövde nu inte slå en magisk, genialisk djupledsboll som krävde milimeter precision. De kunde nu enkelt förflytta försvaret åt sidan och lura ut ytterbacken på Giuly, som nästan alltid slickade sidlinjen, Giuly kunde sedan i sin tur bara lägga tillbaka bollen på ett tillslag och ge den djupledslöpande mittfältaren (vanligtvis Van Bommel) en fri gata mot mål. Det Henke gjorde vet varenda människa som bott i detta land. Han löpte konstant för sig själv men främst för sina medspelare och blandade allt detta för det mesta med en ljuvlig första thouch. Detta ledde till ett snabbt spel med ett riktigt drag på kanterna där Belletti och Van Bronckhorst kunde storma fram. Oftast så sög Van Bommels och Giulys bollbehandling, jag ignorerar dock detta då jag försöker bevisa en allmän teori till hur det borde fungera spelmässigt.
Vad är då meningen med denna krönika kan ni undra efter att ha läst mig svammla på om Messis dåliga sidor och det som ligger i det förflutna? Jo, det är nämligen så att jag ständigt ser culés hylla vår talang produktion samtidigt som de klankar ned på Gudjohnsens bollbehandling. Det jag vill säga är att en startelva bestående av ca 7 La Masia spelare inte är något gott, och att det gäller för oss att inrikta oss på att finna spelare med andra ”dimensioner”. La Masia talanger är inte dåliga, tvärtom kanske de bästa i fotbollsvärlden och Albert gör ett hejdundrandes jobb i att lära grabbarna fotbollens tekniska grunder och det essentiella i fotbollen-passningsspelet. Men ett lag kan inte bestå av 7 olika starters med nästan samma egenskap. Stoltheten kan för det mesta stiga oss åt huvudet, canteran kan för det mesta stiga oss åt huvudet. Vi borde (vill nästan säga måste) hitta spelare med en ny egenskap att föra med sig, en galning med hästlungor som aldrig slutar galoppera där framme, en dvärg med halvtaskig bollmottagning som älskar att gömma sig ute på kanten- är kanske det vi behöver. Inte en ny tränare, inte en värving av Cesc Fabregas –som är en underbar spelare- men en La Masia spelare likväl. Vi måste ändra spelet till det Barca alltid haft (även under ”den mörka eran” skulle jag villja säga, om än i mindre mån), ett snabbt, intensivt passningspel med en massa löpningar. Eller så kan vi skita i att värva och bara skola om våra canteranos i denna aspekt.
Ett citat följer mig som Rambla skrev under hösten, som kanske skulle kunna symbolisera poängen med denna krönika:
Edmilson: ” Jag minns matchen mot Milan, när vi vann med 1-0 efter ett mål av Giuly, som var markerad av Serginho. Under hela matchen, gjorde Giuly 50 eller 60 ruscher på 60m och var nästan död i slutet av matchen”
Detta behövs idag!
