Gästkrönika: Frank Rijkaards tid i Barcelona
När Ronaldinho låtsas få bollen i ryggen stannar försvararna i Racing upp under delar av en sekund vilket är tillräckligt för att friställa Giuly, och han kan sedan enkelt rulla in bollen. Jag kommer på mig själv med att skratta högt.
Fotbollssupporters som hävdar att all fotboll är lika rolig vet inte vad de pratar om, eller så har de aldrig sett riktigt underhållande fotboll. I korthet kan man väl säga att kul fotboll är den som bygger på egen lust och kreativitet för att göra mål istället för låsta positioner och utnyttjande av motståndarnas misstag.
Under sommaren 2003 väljs en ny klubbledning i FC Barcelona. Journalisterna kommer att jaga den nya klubbpresidenten Joan Laporta med frågan om han föredrar titlar framför en anfallsinriktad och underhållande fotboll. Endast vid en intervju gör han ett val och svarar att om han måste välja det ena före det andra så är underhållningen något viktigare än vunna titlar.
Till ny tränare utses Frank Rijkaard.
Under hösten 2003 spelar laget katastrofalt dåligt. En majoritet av klubbens supporters önskar efter hemmaförlusten mot Real Madrid se den nya tränaren sparkas. Det har dittills varit få saker som kan sägas varit underhållande. Men Ronaldinhos fart, teknik och fantasi vilken ges fritt spelrum av Rijkaard samt tränarens laguttagningar där ex Cocu och Reiziger väljs som mittbackar framför Marques får dock ses som underhållande men på väldigt olika sätt och framförallt med olika resultat som följd.
Under våren görs en uppryckning. Laget spelar en anfallsinriktad fotboll med högt passningstempo och stor rörlighet.
Man slutar på en andra plats i ligan och åker ur UEFA-cupen mot Celtic i den fjärde omgången.
Mediabilden av Rijkaard är att han är lugn och försöker skapa kontinuitet i en klubb som haft stor spelaromsättning, där spelare och tränare har haft känslorna utanför klubbtröjan och löst konflikter i tidningarna.
Säsongen 2004/05 blir en enda lång och skön fotbollsorgie. Ronaldinho får nya lekkamrater i Deco och Eto´o.
Taktiskt använder sig Frank av en 4-1-2-2-1-uppställning där ytterbackar, mittfältare och anfallare tillsammans löper upp ytor på sista tredjedelen av motståndarnas planhalva. Laget ser också till att försvara sig som en enhet med en hög aggressiv press på bollhållaren, varför många mål görs efter kontringsattacker.
Vi vinner ligan och förlorar mot Chelsea i 8-delsfinal av CL.
Säsongen därpå blir ännu mer segerrik. Den 17 maj 2006 kommer att bli historisk för Barcelonasupporters. ”Henke” har endast varit på planen i några minuter när han förlänger en passning ifrån Iniesta till Eto’o. Eto’o lurar sedan Arsenals målvakt Almunia att göra en sidledsförflyttning och när målvakten har vikten på för honom ”fel” ben placeras bollen i mål. Strax därpå lyckas den ständigt offensivt löpande Belletti forcera in bollen i mål. Laget vinner inte bara CL utan även ligan.
Spelet är något mindre fartfyllt och anfallsinriktat. Många culés uppskattar dock att laget kan variera spelsystemet efter motstånd och matchresultat då man fortfarande har ett grundspel som bygger på en offensiv anfallsfotboll. Själv ser jag en tränare som har mod att våga spela offensivt samtidigt som han har förstånd att inte skoja med motståndarna hela tiden, vilket kan sägas ha varit ett resultatmässigt problem under delar av klubbens historia. Under hans ledning har flera av lagets stjärnor tillåtits att växa genom den frihet och det ansvar som Frank givit dem.
Säsongen 2006/07 utlovas att bli än mer segerrik av klubbpresident Laporta och tränare Rijkaard då man anser sig ha förstärkt laget på viktiga positioner under sommaren.
Spelet visar sig dock ha blivit krampaktigt stillastående och fantasilöst. Spelarna saknar motivation vilket inte är något som tränaren lyckas återskapa. Mitt under säsongen bestämmer sig därför Rijkaard för att ändra spelsystem vilket gör spelarna än mer vilsna, även de byten som görs under pågående matcher förstärker denna vilsenhet hos spelarna. Ett bråk bryter ut mellan två av lagets så kallade ”cracks” och Rijkaard uttalar sig om konflikten i tidningarna. Vi förlorar mot ett på papperet betydligt svagare men i huvudet och hjärtat starkare Liverpool i CL-åttondelsfinal och i ligan tappar vi ligasegern till Real Madrid med bara några få omgångar kvar.
Tidigare säsongs tendens har stärkts under innevarande säsong, vi spelar varken särskilt underhållande eller vinner de avgörande matcherna. Ingen tidigare Barcelonatränare har gjort så dåliga resultat mot Real Madrid på Camp Nou som Frank. De tränare som vår ”Mister” har hämtat stora delar av sin tränarfilosofi ifrån, Rinus Michels och Johan Cruyff behandlas nu på ett svekfullt sätt genom lagets sätt att uppträda på planen. Kan man inte åstadkomma såväl resultat som fartfylld och fantasirik fotboll med det här laget så klarar man inte det med något lag i hela världen. Nu är det inte enbart Frank som äger problemet utan de spelare som Rijkaard tidigare byggt upp stora delar av sitt spel kring har börjat svikta såsom Puyol, Deco och Ronaldinho. När dessutom Eto’os och Messis säsonger trasas sönder på grund av skador blir det än svårare.
Vinnare är inget man bara blir utan det är något man är genom ett medvetet sätt att handla.
Jag är fortfarande glad och stolt över att vi har en tränare som vågar stå upp för anfallsfotbollen. Rijkaard och Laporta verkar vara överens om att det viktigaste medlet att nå verkliga framgångar är genom att verka för en god fotbollsunderhållning eftersom det inte enbart är ett fotbollslags vinster eller förluster som gör ett lag till vinnare utan framförallt hur man vinner och förlorar.
Tränarens styrka; att verka för kontinuitet med stor individuell frihet, inom ramen för spelsystemet, är inte längre odelat positivt utan nu behövs också inslag av flexibilitet och nytänkande samt någon som kan peka med hela handen för att få spelare på rätt spår igen. Spelarna har ett eget ansvar men det samlade ansvaret för lagets framgångar har tränaren. Tyvärr har Rijkaard under en längre tid saknat både nya idéer och personliga egenskaper att motivera spelarna att prestera såväl en attraktiv fotboll som goda resultat. Med tanke på att Frank förfogar över det kanske starkaste Barcelonalaget någonsin är tre titlar på fyra år inte jättebra utan bara godkänt i mina ögon. Såväl spelet som resultaten behöver därför snabbt komma att ändras. Ett fortsatt krampaktigt spel med tre titlar på fem! år är inte längre godkänt och acceptabelt utan underkänt.
Skratten, lusten och glädjen som man som culé är bortskämd med har ersatts av frustration och ilska.
Våren kommer att utvisa om Rijkaard är rätt man för att skapa nödvändiga förändringar.
Med förhoppningar om ett bättre 2008
