Två legender leder armén till titeln
"Jag snackar om José Maria Gutiérrez och Raúl Gonzáles Blanco."
Alla omgångar som gått denna säsong har lämnat ett viktigt omen bakom sig. Vi går med stadiga och hederliga steg mot den guldfärgade staden, mot staden Eldorado och mot segerns förfinade salar. Längst fram i gröten av vinnare går det två legender som har stått upp de gånger som det har gått lite sämre och de har stått längst fram och fördelat alla hinder vi ställts inför. Jag snackar om José Maria Gutiérrez och Raúl Gonzáles Blanco. Som de har kämpat denna säsong. Och så som de har strött över vinnarmentaliteten över hela lagbygget. Guti har med sina oändliga assister bidraget till allt vad kreativitet innebär och Raúl har varit strikern som så många av oss alltid velat ha honom. Han har öst i mål, och varje mål gör oss bara säkrare för varje dag att Raúl är hjälten som kommer få alla oss Madridistas att gråta blod när han en gång för evigt väljer att lämna sporten. Det spelar ingen roll hur gammal Aragonés en må vara, eller hur genomvidrig stolthet han än tror att han har genom att helt sonika utan att röra en min fortsätter att peta Raúl och Guti ifrån Spaniens landslag. I vårat lag finns alltid Madrids hjältar med, och vi är många som förbarmar oss över de idioter som lika obarmhärtigt varje gång vägrar att inse det vi alla redan insett.
Det går inte att titta bort när man ställer fram statistiktavlan som ändå borde vara en viktig detalj att ägna ett öga på när man kollar hur bra det gått för spelarna i fråga nuvarande säsong. Raúl och Guti har tillsammans kanske gjort 35 poäng. Då räknar jag bara assisterna från Guti och målen ifrån Raúl. Det säger väl det mesta om våra två legender.
Jag drömmer om ett fullsmockat Madrid efter säsongens sista ljudsignal, jag drömmer om en ljusblå himmel som andligt vakar av Plaza Cibeles. Där firar unga som gamla, ensamma, rika och fattiga. Där förenar vi oss med varandra och delar samma ingjutna lycka. Vi hyllar två legender extra mycket. De har gjort det dem lovat och för det är vi dem evigt tacksamma. Bäst att passa på, om fem år finns ingen av dem på planen längre. Jag drömmer att Raúl och Guti står framför laget, och runt hela staden vimlar det av lyckliga själar. Stadens kändaste fyllon kan ställa sig bland dem andra och fira. Alla är likadana, känslan är en känsla som förstärks när ett samband tagit vid. Detta är säsongen då Real Madrid visat att de är ett lag som inte bara köper stora stjärnor utan som lever mycket på sina legender och sina spelare som man känner igen från låg ålder. Igenkänning skapar kärlek och nu när de står där högt över oss andra kan vi se en stolthet brusa upp hos oss, som dammet på golvet.
Idag kan vi vara stolta över vad Real Madrid har gjort. Våra legender som stått upp för vårt lag, som har knutit handen i rockfickan och svurit att göra det vi kräver av dem. Iker Casillas har gjort succé-räddning efter succé-räddning. Guti och Raúl har varit bättre än på ett bra tag. Man sålde alla som inte kunde bidra och köpte in spelare som har smält in i vårat spelsystem på ett häpnadsväckande sätt. Galacticos tiden är död men vi fans lever, våra legender lever, våra spelare lever. Vi Madridistas är riktigt stolta över denna titel som grävts fram av våra spelare. Vi snackar om solidaritet, ödmjukhet och lojalitet. Raúl, Guti och Casillas har lett laget mot ännu en titel och det är fantastiskt.
Ett hav har öppnat sig. En åker har öppnat sig. Och vi människor har nog öppnats allra mest. Vindputsen gräver upp grus och kvarlämnade löv på marken. Hjälten har talat och staden har balanserats. Glädjen har fått komma ut. Alla själar som blivit effektivt smörjda har fått koma ut ur sina iden och tillsammans går alla stolta som soldater uppåt mot stadens samlingspunkt. De går för att hylla hjältarna. Från alla möjliga håll kommer det fram rena själar. Alla dagar som de har nekat det verkliga och tagit ledigt ifrån livet. De gånger som man bestämt sig för att vara sjuk ifrån sitt arbete för att få se sina hjältar representera våran stolthet. Nu får vi tillbaka all uppoffring.
Som i en väldigt väl regisserad film kommer det fram nya människor från alla stadens små hålor och härmar de andra som går emot Santiago Bernabéu. På led, i stora mastodont led går alla likasinnade. Titeln är ju här, och nu samlas alla vi som känner en stolthet för det som vi alla älskar.
Vi är tacksamma, våran sommar blir fridfull. Vi får distans från alla kvalster och idioter som inte dragits med i den glädje som spridit sig in hos oss som går i vitt.
Denna barnsliga stolthet, dessa verkliga och intima känslor som sköljer över oss, som små mjuka knuffar. Man ryser, det är fantastiskt att rysa, och att rysa i en grupp är ännu bättre. Att veta att det man känner, det känner all andra också är i allra största grad ett tecken som bevisar att man är som alla andra.
Ställ er på led, böj era huvuden neråt. Ta emot glädje-medaljen. Ta emot lyckan som vi kan stödja oss emot. Vi är Real Madrid och fan vad vi ska vara stolta över det. Vi har Raúl, Guti och Casillas. Fan vad vi ska vara stolta över det. Lyssna på Real-hymnen, öppna fönstret, låt musiken skölja över alla som inte förstår sig på fotbollen. För dem som inte kan förstå att ens passion är ens liv. Alla dagar efter titeln är i grunden fina dagar. Vi vaknar och blir påminda om att solskenet representerar våra hjältars kämpatakter och deras uppoffringar. Vi kom ända fram vi förtjänar detta, Raúl och Guti förtjänar detta.
