Gästkrönika: Tack för allt
För två år sen trodde jag aldrig att det skulle sluta så här. Men idag med facit i hand kan vi konstatera att Ronaldinho har lämnat oss, eller ska man snarare säga att vi går skilda vägar?
Sommaren 2003, en helt vanlig sommar där fåglarna kvittarade och man kunde slå sig till ro efter en miserabel säsong 02/03. En beklämmande sjätte plats, hela 22 poäng efter ärkerivalen Real Madrid. Barcelona var nere i en väldigt tung period och det krävdes nytt blod i klubben för att få till en ny era som kunde vinna titlar till Katalonien. Jag krävde definitivt inget dream-team som under början av 90-talet utan snarare ett lag som i alla fall kunde visa inställning, stolthet, karaktär och framförallt kunna utmana ända in till det sista. Hade man fått dessa saker att falla på plats skulle det vara mer än tillfredsställande för mig i alla fall.
Så kom det, som en bomb. En av Brasiliens hetaste lirare under VM-guldet 2002 spekulerades det vilt om. Enligt ryktet avstod Real Madrid honom på grund av utseendet, Man UTD hade honom inom räckhåll och Barcelona tog upp kampen då Beckham köpet gick i kras. Jag minns att jag sommaren 2003 spelade FIFA med mina kompisar som var Man UTD fans. De hade lagt över Ronaldinho i Manchester och jag sa inte emot eftersom allt talade mot att han var på väg dit. Men så slog bomben ner, jag vaknade en morgon och wips var rubrikerna över hela fotbolls Europa: ” Ronaldinho klar för FC Barcelona”. Med ett stort leende på läpparna (inte alls olikt Ronnies) la jag över Ronaldinho till Barca på FIFA. Det var utan tvekan en lysande värvning. Det som gjorde det hela så himla bra var framförallt att han inte var en etablerad världsstjärna utan han hade snarare all potential till att bli en i Barca tröjan. Presentationen ägde rum, och ja den behöver jag inte gå in närmare på för den var magnifik.
Jag såg framemot att säsongen skulle dra igång. Ronnies första träningsmatch fick stora rubriker och Rijkaard sade: ” Det blev farligt fort han fick bollen”, vilket alla culés senare genom åren skulle få uppleva under stora tävlingsmatcher. Kanske fick mannen i fråga lite för stora förväntningar på sig till en början då hösten 03 inte alls gick som vi culés hade tänkt oss. Det var inte på något vis att Ronaldinho underprestera då han i stora drag drabbades av skador under hösten. Utan det var någonting som inte stämde, men samtidigt förstod man att Rijkaard måste få tid att bygga upp sitt lag. Och det visade sig vara värt att vänta och ha tålamod med Rijkaard och sitt nya lagbygge. För vem minns inte den fantastiska våren 04? Jag ska inte gå in allt för nära på allt som hände, utan jag tycker det räcker med att jag bara säger: 1-2, Santiago Bernabeu, Ronaldinhos magiska lobb passning fram till Xavi. Barcelona hade något väldigt stort på gång med Ronaldinho som huvudfigur.
Efter den fantastiska våren 2004 lyckades Barcelona gå om Real Madrid och knipa andra platsen i ligan. Detta medförde givetvis stora förväntningar på säsong 04/05 då det helt enkelt bara fanns 1 lag i Spanien. Ronaldinho fick vara skadefri under hösten vilket gjorde att han fick chansen att visa vilken storstjärna han var. Vem minns inte det fantastiska 2-1 målet mot Milan på Camp Nou? Eller den totala lekstugan i El Classico? En viss Michael Salgado lär med all sannolikhet försökt förträngt den kvällen. Ronaldinho blev tack vare sina sportsliga prestationer också utsedd till världens bästa fotbollsspelare och ja, det var inge tvekan om att det skulle vara han som skulle få priset efter alla de magiska kvällarna han bjöd oss på. I CL lyckades Ronaldinho förutom sitt fantastiska mål mot Milan göra ett ännu mer spektakulärt mål på Stamford Bridge mot Chelsea. Vem minns inte när han helt stillstående sköt bollen förbi en chanslös Petr Cech? Tråkigt nog lyckades Mourinho sudda bort Ronaldinhos leende (eller bör jag kalla det för fotbollens leende?) den kvällen. Champions League uttåget var givetvis väldigt tråkigt men vad gjorde det när Barcelona ångade på i ligan som för mig i alla fall var prioritering nummer ett 04/05. Det fantastiska radarparet Ronaldinho y Eto’o körde över allt och alla. Eller vem minns inte den fantastiska 0-2 vinsten på Mestalla? Ronnies 0-1 mål, yttersida, och bollen rakt upp i krysset *mums*. När sedan Samuel Eto’o matchen efter nickade in 1-1 mot Levante var La liga segern ett faktum och den nya ”Ronaldinho eran” hade tagit Barcelona till sin första stora titel på väldigt länge och den känslan var helt underbar. Tack Ronaldinho, Tack Barcelona.
Men säsongen 04/05 blev inte den säsong man kommer minnas Ronaldinho allra mest, för säsongen därpå var han helt otroligt. Han vann återigen priset som världens bästa fotbollsspelare 2005 helt ohotad och jag undrar om det någonsin har varit så självklart och en sådan stor överlägsenhet när det gäller den utmärkelsen? För vem annars fanns det som man kunde jämföra Ronnie med? Men låt oss ta hela historien från början. Hösten 2005, ett Barcelona som hade enorma förväntningar på sig av både oss supportrar och jag tror även många andra klubbar förväntade sig ett intressant Barcelona med Ronaldinho i spetsen.
Ronaldinho då, han började säsongen väldigt knackigt i min mening och Riijkaard visade sitt missnöjde när han petade både Ronnie och Deco i några matcher. Men den petningen gav verkligen effekt måste jag säga. Ligan började lite halvknackigt, visst vår skyttekung Samuel Eto’o visade prov på sin kvalité direkt. Men faktum var att Barcelona på de 7 första matcherna endast lyckades vinna 3 av dem och Ronaldinho var inte alls sig lik. Och som jag nämnde här ovan gav petningen av Ronaldinho i seger matchen mot Real Betis en tankeställare för vår guldklimp från Brasilien. För sen brast det ut helt i Champions league och Ronaldinho dominerade med sitt eleganta och finess rika spel som var helt magiskt att få uppleva. I ligan började han förnedra motståndare efter motståndare och Barcelona vann match efter match. Jag minns framförallt matchen jag själv var på plats mot Real Sociedad hemma. Hela 5-0 till Blaugrana och mina vänner, jag har aldrig sett en spelare dominera så mycket som Ronaldinho gjorde den matchen. Fantastiska mål, fantastiska framspelningar, enastående dribblingsnummer. Han kunde kombinera finess, spelförståelse, effektivitet, kyla i ett ända svep. Något som man också märkte av Ronaldinho 05/06 var hans fantastiska fysik. Jag klagade lite på det säsongen innan att han kändes lite för klen men nu hade han en kombination av styrka, explosivitet, snabbhet, teknik och finess. Han var helt enkelt ”sjukt jävla bra”.
November 2005, Santiago Bernabeu. Ja, skriver man om Ronaldinho så måste väl denna prestation få ett eget stycke? Som någon skrev: ”Den 19:e november 2005, Real Madrid - Barcelona 0-3. Överkörning, utklassning, utspelning. Orden räcker inte till. Från början till slut bjuder Barcelona på fotbollsunderhållning när den är som allra bäst.” och Ronaldinho som huvudfigur. Ja jag behöver väl inte gå in närmare på målen för dem var som vi nog alla vet två helt fantastiska solo mål av Ronnie. Men det som man vill nämna är förnedringen av Real Madrid då deras egna supportrar ställer sig upp och applåderar för Ronaldinho. Magiskt!
Säsongen var långt ifrån slut, och Ronaldinho, ja han hade väldigt mycket mer att bjuda oss fans på. Det är nästan som att man vill gå igenom match för match men då tidsramen inte räcker till avstår jag från det. Fjorton raka segrar och en Ronaldinho som i stort sett var helt magisk varje match. I Champions league körde man över allt och alla i gruppspelet och i åttondelen vankades det en ”favorit i repris”. Barcelona ställdes mot Chelsea igen, den ända skillnaden var att Barca fick börja på borta plan denna gång vilket är en stor fördel enligt mig. Vem minns då inte matchen på Stamford? Chelsea – Barcelona 1-2. Ronaldinho var självklart en av huvudfigurerna och efter att Chelsea hade tagit ledning med 1-0 tog han tag i saken ännu en gång. Först slår han en perfekt frispark som, via försvarare, touchas in i en båge bakom Cech. Även i Barcelonas 1-2 mål är det Ronaldinho som sätter fart på en perfekt Barca kontring som senare slutar med att Eto’o nickar in 1-2 till Barca. Barcelona hade nu ena foten i kvartsfinalen. Men det var givetvis ändå väldigt nervöst inför returen på Camp Nou. Men vem glömmer matchinledningen i den matchen? En viktig match och det första Ronnies gör är att klacka fram Messi till ett friläge. Bara att klacka i ett sådant spänt läge säger en hel del om vilket självförtroende killen hade då. Men vi alla minns ändå hur han elegant tack vare sin snabbhet, styrka och teknik forcerade in 1-0, och stackars Terry som såg ut som en P12a i den duellen. Respekt mina vänner. Barcelona fortsatte sitt segertåg i CL och slog därefter ut Benfica och Ronaldinho, ja han var återigen bland de bästa. Nästa steg i CL för Barcelona och Ronaldinho var AC Milan. Men innan dess passade Ronnie och Barca på att göra slut på ligan och Barcelonas andra guld på två år. Segern var i stort sett klar när Ronaldinho elegant på halvvolley dunkade upp bollen i nättaket mot Cadíz. Men det var inte förens matchen efter i borta mötet mot Celta Vigo som man teoretiskt hade vunnit ligan. Och åter igen, Tack Ronaldinho för Barcelonas andra liga guld, TACK.
Segerfesten var ett faktum, men Ronaldinho saknade fortfarande en titel på sitt konto nämligen en UEFA Champions League titel. Nu hade Barcelona och Dinho chansen att ta sig hela vägen till finalen. I det här finalmötet blev det bara ett mål, Guilys stenhårda halv volley som var otagbart för Dida i Milan målet. Men det är inte målet man pratar om så här efter hand, utan framspelningen av El Mago. Man brukar tala om det fantastiska spelsinnet han visar där, att han ens ser ett sådant alternativ är helt magiskt. Men det jag älskade mest i den sekvensen var framförallt hur han i förstaläget höll bort Gattuso så enkelt så denne till och med ramlade. Ja, stor och stark Terry? Gattuso? Nej, svaret har visat sig vara Ronaldinho. CL finalen var väl kanske inte en av Dinhos absolut bästa matcher, man han var inte heller dålig på något vis. Han var helt enkelt lite mer mänsklig den matchen och var ändå tack vare sitt fina spel en stor faktor bakom vinsten mot Arsenal i finalen. Vem minns inte den fantastiska djupledspassningen som friställde Eto’o som i sin tur blev fälld av Lehman? I alla fall, CL guld och liga guld något Ronaldinho givetvis bidrog enormt till. Ronaldinho en stor del av det nya ”dream-teamet”.
De två senaste säsongerna vill jag inte gå in på, även om Ronaldinho vid närmare eftertanke säsongen 2006/2007 gjorde en bra säsong, inte lika magisk som de tidigare två, men rent statistiskt var det ju ändå hans bästa. Vem minns inte det fantastsiska numret mot Bilbao hemma? Eller frisparken som grundlurade Werder Bremen muren? Eller varför inte cykelsparken mot Villarreal?
Vad var då poängen med hela min berättelse? Jo, det var att vi ska få en tillbaka blick på vad Ronaldinho och Barcelona lyckades uppnå tillsammans. Vad de har gjort för varandra, och vad de har gjort för oss culés. Inte för att jag tror att någon inte kommer ihåg alla dessa stunder, men en tillbakablick så här är i mitt tycke aldrig fel nu när vi aldrig kommer få se han i Barca tröjan. Nu är det klart att vår El Mago kommer lämna, och jag tycker att vi en stund som denna glömmer det senaste året och till viss del de tecken han gav redan för 2 år sedan. Utan vi bör komma ihåg han som mannen som fick Barca tillbaka i den absoluta toppen. Visst känns det tungt att Barcelona och Ronaldinho måste gå skilda vägar nu, för vem hade ärligt talat trott det för två år sedan? Ingen, och nej inte ens du Rosell.
Jag vill bara avsluta med ett stort TACK till Ronnie och jag kommer aldrig glömma det du har gjort för mig, för Barca och alla andra culés. Ingen kommer någonsin glömma det du har gjort. Det du gjorde var inte bara för Barcelona och dess supportrar, utan för fotbollens supportrar.