FC Barcelona - UD Almería 5-0
Barcelona plockade fram ångvälten och körde över Almería. Därefter backade man tillbaka och körde över dem igen. Det sägs att en fotbollsmatch är 90 minuter lång, men den här var över efter 20.
Den alltid lika oförutsägbare Guardiola presenterade en oförutsägbart, förutsägbar startelva som med undantag av Alves på högerbacken kunde vara direkt hämtad från Rijkaard-eran. Något som fick undertecknad att känna en viss oro, då Henry på vänsterkanten och Iniesta på mittfältet är ett resursslöseri, som kan bli kostsamt mot ett så pass bra lag som Almería.
Första halvlek
Efter en tyst minut till minne av trotjänaren Ricardo Maxench som avled tidigare i veckan, blåstes matchen igång och det var högt tempo från första sekund. Almería ställde visserligen upp med en 4-5-1 uppställning, men visade ändå indikationer på att försöka gå till anfall när man väl fick bollen. Något som är ganska ovanligt bland de lag som gästar Camp Nou.
Fem minuter in i matchen slår Messi en totalt misslyckad hörna som Almería rensar bort. Yaya fångar bollen och slår en väl avvägd långboll mot Xavi som gjort en fin djupledslöpning in i straffområdet. En rödvit försvarare hinner emellan, men inte bättre än att Eto’o kan slå in returen på volley. Ännu en drömstart för Barça och det skulle bli bättre. Med självförtroende och kampvilja fullkomligt sprutande ur öronen på hemmaspelarna, jagade och pressade man över hela planen och det måste ha varit en mardröm för spelarna i polkagrisfärgat. Det kom alltså inte som någon överraskning när Henry satte tvåan i den 13 minuten. Messi tog in bollen från kanten, hittade Iniesta som rundade målvakten. Inspelet gick till en försvarare, men ännu ett exempel på oförmåga att få bort bollen, gav den tillbaka till Messi vars misslyckade skott träffade Henry som styrde in bollen i öppet mål. Ett turligt mål kan tyckas, men framför allt, resultatet av den höga intensiteten från hemmalagets sida.
Om tvåan var turlig så var trean dess raka motsats. Ett mål som består av flera fina prestationer och det är lätt att stirra sig blind på Iniestas fenomenala genomskärare, men jag vill framhålla Xavis djupledslöpning. Det är i den skillnaden ligger mellan det Barcelona som förra säsongen stod och handbollsrullande från sida till sida, jämfört med årets upplaga som dödar matcher innan de hunnit börja. Fri med målvakten väljer Xavi osjälviskt att passa och Eto’o hade inte kunnat missa om han så försökte. Kort därefter var det dags att fullborda Samus hattrick. Messi tog sig ner till kortlinjen och hittade lejonet som med ryggen mot mål lyckades klacka in bollen på andra försöket. Alvaro Negredo tröttnade på förnedringen och efter en sinnessjuk satsning i tacklingen på Márquez fick han det röda och kunde gå och duscha.
Efter en lite vilsen inledning, så märks det att Dani Alves börjar komma in i laget. Gårdagens match var hans bästa hittills och vad passade bättre än att kröna den med ett frisparksmål från 35 meter? Ett stenhårt wobblande skott som namnen Alves i motståndarmålet ändå kanske borde ha tagit. 5-0 var i underkant när domaren hade den dåliga smaken att blåsa av årets bästa halvlek.
Andra halvlek
Om första halvan var en hejdundrande fest, så hade den andra mer karaktären av dagen efter. Precis som i matcherna mot Atlético och Basel kändes det som att man ville bespara sina motståndare den värsta förnedringen och även om man skapade en del möjligheter bjöds det få minnesvärda ögonblick. I den 57 minuten fick Yaya gå av planen, ackompanjerad av publikens stående ovationer. Guardiola tog tillfället i akt att matchträna 3-4-3 när han satte in Hleb på Iniestas position som i sin tur fick ta Yayas. Att Alves nu helt lämnade försvaret, fick egentligen inte större följder än att backlinjen centrerades. Senare kom Bojan in för Henry och Sánchez fick ytterligare några A-lagsminuter i benen när han ersatte Alves. När Perez Burull förklarade matchen avslutad, så var det nog med viss lättnad för samtliga aktörer.
Summering
Glöm München! Den verkliga Oktoberfesten äger rum i Barcelona. 19-2 och fem segrar är ett makalöst facit på vad som såg ut som ett småknepigt schema. Det är inget snack om att Josep Guardiola har något stort på gång och nu måste väl ändå de mest hårdnackade tvivlarna ge med sig. Hans nästintill socialistiska filosofi, där alla verkar behandlas lika och namn och status har en underordnad betydelse, har skapat ett väldigt starkt kollektiv, där alla känner sig delaktiga och vill ta ansvar. Även Laporta, Txiki och den övriga ledningen skall ha beröm för sitt modiga val av tränare.
Att plocka ut enskilda spelare som utmärkte sig igår, är ingen lätt uppgift för det var bra rakt över. Men igår, precis som övriga säsongen måste jag framhålla Andres Iniesta. Han är väl egentligen bara ett hyfsat målsinne ifrån att vara den kompletta spelaren. Pivote, mittfältare eller ytter, det spelar ingen roll var man sätter honom för hans snabbhet, ständiga löpande och hårda arbete gör alltid nytta för laget. Och då har jag inte ens kommit till vad han kan göra med bollen…
Jag är väl medveten om att jag kanske seglat iväg lite i den här matchrapporten, men det är svårt att låta bli efter den evighetslånga ökenvandring vi har bakom oss. Vi har inte vunnit någonting än, men när jag ser Gurdiolas truliga min eller hans skrikande vid 5-0 så vet jag att varken han eller spelarna kommer att ta ut någonting i förskott. Och med fortsatt hårt arbete, så är jag övertygad att den oförlösta potential som tidigare funnits i den här truppen kommer ta oss till serieseger.
Visca el Barça!
FC Barcelona: Víctor Váldes; Dani Alves (Víctor Sánchez, min.73), Puyol, Márquez, Abidal; Xavi, Toure (Hleb, min.57), Iniesta; Messi, Eto'o och Henry (Bojan, min.65).
Almería: Diego Alves; Bruno, Guilherme (Ortiz, min.85), Pellerano, García; Soriano, Julio Álvarez, Juanma Ortiz (Natalio, min.79), Corona; Crusat (Mané, min.46) och Negredo.
Mål: 1-0, min.5: Eto'o. 2-0, min.13: Henry. 3-0, min.20: Eto'o. 4-0, min.24: Eto'o. 5-0, min.36: Alves.
Domare: Pérez Burrull