Shall we dance?
Varning! Skribenten till denna krönika har nyss upplevt den viktigaste matchen i en culés liv. Barça-tröjan är genomblöt av svett och tårar, halsen är förstörd från allt skrikande och firande och ordet ”objektiv” har slängts ut genom fönstret!
Inför el Clásico var optimismen på topp hos blaugrana lägret. Många av oss drömde om en ”manita” (5-0) eller andra liknande siffror. Hos Madrid var man desto mer diskretare i sin tippning. Många var nöjda med en poäng, medan några modiga själar vågade tro på en vinst. Känslan man får nu efter matchen är att det fanns bara ett lag på banan. Ett lag som vågade hålla i bollen. Ett lag som försökte vara konstruktiv. Barcelona fick kanske inte loss sitt naturliga spel under matchen (särskilt då under andra halvleken), men tappade aldrig tron på sig själva och malde på ända in i det sista. Barcelona bjöd upp till dans, men lämnades utan någon danspartner. Real Madrid visade inga intentioner på att spela fotboll under hela matchen. Istället gjorde man sitt yttersta för att se till att hindra Barcelona från att göra det. Juande Ramos hade tydligen gett sina spelare klara direktiv på hur man skulle lyckas med det; kapa Messi så fort som möjligt och så hårt som möjligt. Sagt och gjort. Den lille argentinaren fick ta emot mer stryk idag än i någon annan match under hösten. Medina Cantalejo hjälpte knappast till. La Pulga fick tre rejäla kapningar och stämplingar i hälsenorna och utan att domaren visade något kort till de vita. Och detta innan vi ens hade spelat 15 minuter! För sex år sen på Camp Nou var ett grishuvud den stora protagonisten, idag var det spelarna i de vita tröjorna som var de riktiga svinen.
Man hoppades på att Barcelona skulle visa upp sin berömda tiki taca spel, men tyvärr så blev det inte så. Men man visade en krigarinställning och en vilja man inte sett på länge. Och ingen annan spelare personifierade den inställningen och den viljan mer lagkaptenen Puyol. Det var hans vilja och beslutsamhet som ledde till 1-0 målet som Eto'o petade in. Efter det var matchen avgjord. Madrid var ett slaget lag och utan någon tid kvar att ändra på matchbilden. Messis mål var den definitiva spiken i kistan. Vi fick kanske inte se någon underbar fotboll, men vi vann och lämnar Real Madrid 12 poäng bakom oss och det är det viktigaste. Vi har nu 15-1 i målskillnad mot fyra av våra fem toppkonkurrenter (Villareal är det enda laget kvar och möta) och segrarna har varit obestridliga. Ligan är dock långt ifrån avgjord, men det är klar fördel azulgrana. Ligan är i våra händer!
Comment tu t'appelle?!
Eto'o förtjänar några sista berömmande ord. Det var inte kameruanens bästa match. Han hade svårt att slita sig loss i mitten och fick ofta söka sig ut mot kanterna för att få bollkontakt. Han missade även straffen, som jag är övertygad om att han bad om att få slå trots att Messi är den ordinarie straffskytten. Trots det var han på rätt plats i rätt tillfälle. En tå från Eto'o räckte för att göra det förlösande 1-0 målet som nästan höll på glida Barça ur händerna. Men lejonet svek inte när det verkligen gällde. Som så många gånger förr var det han som såg till att öppna målskyttet.
Jag avslutar denna krönika på samma sätt som Ghazzas avslutade sin egen briljanta krönika "Minns el Pasillo": ” Men framförallt vill jag höra lejonet ryta, högt och länge!”
Och som han gjorde det!