Reseberättelse: El Clásico
Klockan är 21:00 och jag har bänkat mig på Camp Nou. Det är bara en timme kvar tills Cantalejo blåser igång matchen och en viss nervositet infinner sig. Cirka 35 minuter innan matchstart springer Real Madrids målvaktstränare in på planen. Visslingarna och buropen visste inga gränser. Det var då jag förstod att det här skulle bli mer än en minnesvärd kväll!
Att någon gång åka till Camp Nou och se på ett El Clásico har alltid varit min dröm. Jag skulle egentligen ha åkt förra året men då var Julafton för nära. Istället fick det bli denna klassiker, en på förhand väldigt speciell klassiker. Aldrig har Real varit så nederlagstippade som de var nu. Många culés drömde om en ny klassisk 5-0 match medans andra lite blygsamt tänkte att det ”bara” blir 3-0. Det skulle visa sig att siffrorna inte blev så stora som vi trott men ack så klassiskt det blev till slut...
Jag sitter på Arlanda med en kall öl i handen och det är ungefär en timme kvar tills planet lyfter. På bordet intill mig sitter ett gäng grabbar som också ska till Barcelona för att se på klassikern. De är lika segersäkra som jag är, den stora frågan är bara hur mycket vi vinner med. Efter några groggar och öl på planet så är vi framme i Barcelona och första känslan är att man äntligen är hemma. Vi hugger tag i första bästa taxi som kör oss till hotellet. Efter det beger vi oss ut för att hitta något tilltugg och något att dricka. Något som var väldigt oväntat var att maten var fantastisk god överallt, för att inte tala om ölen. Det dröjde inte länge innan vi stötte på problem. I Barcelona ser alla gator likadana ut så hemvägen blev betydligt längre. När vi så efter femtioelva minuter hittade hotellet var det sängen direkt som gällde. Imorgon är det en stor dag och känslan var exakt likadan som när man som liten gick och la sig och visste att när man vaknade så var det Julafton.
Lördagen började med frukost för att sen bege sig mot Camp Nou. I matchbiljetten ingick nämligen en rundtur på den jättelika arenan där man bland annat fick se bänken, sitta på presidenternas läktarplatser samt gå runt i museet. Rundvandringen avslutades med ett besök i Barcelonas souvenirshop som hade det mesta. Nu var det bara några timmar kvar till matchen och man ville bara dra fram klockan till 22:00.
Ett Barcelona i storform på Camp Nou ska inte gå att slå och när jag såg de preliminära laguppställningarna så vädrade jag marängslakt. Marängernas backlinje liknade mest en hönsgård med Spaniens bästa målvakt i spetsen. På mittfältet två talanglösa holländare, en okänd argentinare/italienare som antagligen inte skulle platsa i Brommapojkarna och som grädde på moset ”dirigenten” Guti som under en match slår bort fler bollar än undertecknad skulle göra. I anfallet en argentinare som tydligen ska vara bättre än Messí för att han gjorde fyra mål i en match samt Raúl vars bäst före datum gick ut på stenåldern.
När man slängde en blick på vårt älskade Barcelonas laguppställning vart man betydligt lugnare. Högerkanten med Alvés och Messí brukar mest likna en E4 på matcherna och frågan var hur Ramos, som gör allt för att inte bli svettig, skulle klara den uppgiften. Vi har en bättre målvakt, en bättre avslutare och för att göra en lång historia kort så har inte Real en spelare som skulle gå in i vår startelva.
Med ungefär två timmar kvar till matchstart var det dags att bege sig mot Collblanc för att sen gå upp mot Camp Nou och bevittna Barcelona visa världen en gång för alla vilken som är Spaniens fotbollsstad nummer ett. Vi trodde att vi skulle vara där lagom i tid och missa den största rushen men ack så fel vi hade. När vi kommer fram mot Camp Nou är det fullsmockat överallt. Det står flera, flera tusen människor på gatorna och man kände nästan för dem som satt i sina bilar och skulle fram. Det var totalt omöjligt. Med cirka en timme och trettio minuter till match så slogs portarna till Camp Nou upp och det var minst sagt trångt. Väl inne på arenan började det regna mer och mer och med cirka 35 minuter kvar kommer Reals målvaktstränare in. Vid det här laget var Camp Nou bara fylld till hälften, ändå var buropen och visslingarna så starka att det nästan gjorde ont i öronen. Mäktigt!
Om det var mäktigt att höra buropen i början så är det omöjligt att beskriva med ord hur det kändes när vår vackra hymn drog igång. Kanske blev Madridspelarna hypnotiserade av vår hymn, det tog runt en kvart innan Ramos fick sina maränger att förstå att matchen är igång. Bollinnehavet var också skrämmande stort. Det måste vara förnedrande att som Madrista veta om att man bara hade bollen 30 procent av tiden. Att Barcelona har mycket boll på Camp Nou är något vi culés är vana vid men att Real Madrid skulle parkera spelarbussen i straffområdet hade jag inte väntat mig. Capello fick som bekant sparken av Madrids ledning då dem ansåg att det var för tråkig fotboll och när dennes fotbollstänk framstår som offensivt i jämförelse med Ramos taktik så säger det en del. Det var bara en tidsfråga innan vårt ledningsmål skulle komma och jag kan garantera er att hela Camp Nou bokfört 1-0 i förväg när vi tilldelades straff i 70:e minuten. Av någon anledning hade jag en dålig känsla när Eto’o la upp bollen. Casillas gjorde mycket riktigt sin första räddning för säsongen och nu kändes det rejält nattsvart. Skulle man få lämna Camp Nou efter att ha sett ett Real i kris nolla ens älskade Barcelona?
När allt var som dystrast kom så det förlösande 1-0 målet. Xavi slår en briljant hörna där Puyol vinner nickduellen med 100-0 och hönsgården i Madrid gör sig påmind när Eto’o helt ensam framför Iker trycker in bollen med låret och fantastiska glädjescener utspelar sig. Man får nästan en tår i ögat när man ser Puyol fira som att det var han som gjort målet genom att slänga sig med magen på gräset och armarna ut i luften. Att beskåda Puyol live är helt fantastisk. Att killen är en kämpe vet alla men när man ser han från läktaren från så pass nära håll som jag gjorde (rad ett satt jag på) så är han mer än en fighter. Puyol går inte in 110 procent i varje närkamp, han går in med 250 procent! När så Messí fullbordade segern gjorde han det dessutom på det bästa av alla sätt. En iskall lobb över Casillas som var o köpte korv på läktaren. Cannavaro tyckte inte att det räckte med en lobb utan passade på att braka in i stolpen i ett sista desperat försök att få bort bollen. Det slutade istället med att båren kom in med full fart. Ett klassiskt mål som vi culés sent kommer glömma.
De sista minuterna var en enda stor skönsång. Vår hymn fick hela Camp Nou att gunga och ramsan ”Madrid, cabrón, saluda el campeón” hördes ända till Madrid. En treårig svit var bruten och regnet störde mig inte det minsta. Det hade fått regna hur mycket som helst en dag som denna, kvällen hade ändå blivit minnesvärd. Om någon sitter där hemma och tvekar på ifall dem ska gå på ett El Clásico så sluta tveka. Denna match gav mersmak, själv har jag redan bokat in nästa års match på Camp Nou.
El Clásico på Camp Nou, en match alla culés måste uppleva!