Krönika: Minnen från hösten
Barcelona har rivstartat säsongen på ett sätt som aldrig tidigare skådats. Man leder ligan i överlägsen stil och bokstavligt talat kör över allt motstånd. Det finns mängder av händelser som etsat sig fast på näthinnan. En del glöms bort medan andra kommer stanna där förevigt.
En islännings revansch
Den tidigare bespottade Eidur Gudjohnsen har vaknat till liv efter två säsongers dvala. Jag är otroligt imponerad. Gudjohnsen kom som Henkes arvtagare. Han kom från en ordinarie plats i Chelseas startelva. Han fick sina chanser men hamnade till slut på Barcelonas bänk och där blev han fast i två säsonger. Men så plötsligt händer det som aldrig händer när man skrapar en trisslott. Den riktige Gudjohnsen börja komma ut ur sin grotta där han befunnit sig under två års tid. Guardiola placerar, likt en fadersgestalt, islänningen i startelvan istället framför spelare som Keita och Yaya Toure. Själv framstår jag som ett frågetecken. Eidur gör ett flertal bra insatser under hösten men det bestående minnet är 3-2 målet mot Betis. Gudjohnsen bankar sig för bröstet. Slår på klubbmärket och visar för alla att han är att räkna med. Oförglömligt.
Busquets who?
Sergio Busquets. En spelare som jag inte visste mycket mer om än att han spelade en del matcher för Barça Atlètic (Barcelona B) förra säsongen. Visst han kunde väl få vara med på försäsongen men mycket mer än så kunde jag knappast ana att han skulle spela. Till andra matchen i ligan gamblar Guardiola och slänger in Busquets från start. Qué pasa? En viktig match och en jävla junior får spela. Nu står saker och ting inte rätt till i Barcelona. Matchen slutade 1-1 och går inte till historien som någon mäktig insats från Barcelonas sida. Matchen kommer dock att gå till historien som Busquets genombrott i Barcelonas tröja. Ett minne som jag tar med mig. Busquets kan bli en viktig stöttesten i Barcelonas framtid och jag glädjer mig väldigt över att ha fått bevittnat hans genombrott.
Utskåpningen av Atlético
Säsongen hade börjat sådär och nu vankades det stormatch. Segrarna hade visserligen börjat infinna sig men det magiska spelet hade uteblivit. Nu väntade match mot Madrid. Visserligen lightversionen men ändå. Atlético är ett av de stora lagen i Spanien och matcherna när en viss Fernando Torres spelade glömmer inte en culé i första taget. Jag bänkade mig i soffan med några kompisar. Slog på matchen och öppnade en öl. Första klunken är bara halvvägs ner i strupen då Márquez nickar in ettan. Precis innan klunken når sin destination slår Eto’o in tvåan på straff. När slutligen dropparna trillar rätt i magen skickar Messi in trean. En magisk start på en helt magisk afton. Barcelona var tillbaka. Spelet, resultatet och atmosfären. Allting var på topp. Detta kan ha varit en match som har betytt mycket för lagets spel. Förlust eller poängtapp här och jag tvivlar på att saker och ting hade sett ut som de gör idag.
El Clásico
Vad har egentligen inte sagts och skrivits om matchen? Man har i Madrid varit nöjda över att endast ha förlorat med 2-0 mot Barcelona. Detta är det bästa betyget som Barcelona egentligen kan få. När värsta antagonisten nöjer sig med en, på resultattavlan, smickrande förlust så är inte allt som det brukar. När man talar om att Madrid är tillbaka efter att ha blivit totalt utspelade av Barcelona förstår ni vilken skillnad det är lagen emellan just nu. Och hur bra känns inte det?
En sömnig fransman vaknar till liv
Skit! Transferfönstret stängde och vi hade inte värvat en vettig vänsterytter. Kan inte Gai eller Jeffren spela där redan i år? För inte kan Henry spela där. Han är helt slut som fotbollsspelare. Oj vad fel många med mig fick. Visst Henry började lika slött och oinspirerat som föregående säsong. Men så började det sega loket från Paris att ånga igång. Sen mot Valencia så tuffade det på som aldrig förr. Hattrick! Tremålsskytten Henry följde upp insatsen mot Valencia genom att skoja med Salgado i El Clásico. Avslutningsvis passade han på att avgöra årets sista ligamatch mot Villarreal. Måhända att Henry inte är mannen vi ska räkna med i framtiden. Ur ett lite kortare perspektiv ser framtiden dock ljus ut på vänsterkanten. Om Henry fortsätter att spela som han gör för tillfället tillfogas ytterligare en dimension i Barcelonas anfallsspel.
Barcelonas ryggrad
Säga vad man vill om Barcelona men utan försvarsgiganten Puyol, spelgeniet Xavi och magikern Messi hade vi inte varit där vi är idag. Det är fundamentalt för varje fotbollslag att ha en världsspelare i varje lagdel. Vi börjar där bak. Det är möjligt att Puyol inte är världens bästa försvarare men när han tar på sig Barcelonatröjan växer han och blir planens kejsare. Puyol lever mycket på sin inställning. Sin inställning för Barcelona. Utan denna hade Barcelonas försvarsspel varit ett par klasser svagare. På mitten hittar vi del två av tre i Barcelonas ryggrad. Xavi, Europas bästa mittfältare. Dirigenten har varit helt magisk i år och det är tveksamt om han någonsin har varit bättre. Sist och minst men kanske viktigast. Lionel Messi. När Messi spelar på sin högsta nivå finns det absolut ingen spelare i världen som kan matcha honom. Man behöver väl knappast säga hur tacksam man är över att få ha en sådan spelare i laget?
Den allvarlige Pep byter skepnad
Den otroligt ödmjuke Pep Guardiola har fått laget från Barcelona att vakna till liv. Spelarna kämpar och sliter oavbrutet i 95 minuter och mannen bakom detta är han som står vid sidlinjen. När Guardiola skrotade träningsoverallen till förmån för kostymen vände Barcelonas trend. Guardiola tog med detta kanske också över rollen som nummer ett både på och utanför planen. Men det bestående minnet från Guardiola kommer från El Clásico. I 83 minuter hade han bitit på naglarna, vankat av och an samt skrikit på spelarna. Från ingenstans kommer äntligen 1-0 målet genom Samuel Eto’o. Guardiolas bittra uppsyn förändras och han skiner upp likt ett litet barn som nyss fått en klubba hos tandläkaren. Då log även jag. Ett magiskt ögonblick.
