Gästkrönika: Skyldigheten att vinna vs. Skyldigheten att underhålla
"FC Barcelona har alltid identifierats som en klubb där man inte bara värderar att vinna utan även ligger en stor vikt i HUR man vinner. Att spela defensivt, slå långbollar och vinna med 1-0 hör inte hemma på Camp Nou."
I takt med att fotbollen har upphört att vara en ren och oskuldfull lek och istället blivit en lukrativ business, där allt numera handlar om pengar, har lagen, tränarna och spelarna en enorm press hängandes över sig att vinna till varje pris. Dagens moderna fotboll har blivit mycket mer fysisk, mer taktisk och även snabbare, där det inte längre finns varken tid eller utrymme att dribbla. Spelarna ska inte underhålla, de ska vinna. Publiken vill inte bli underhållna, de vill se titlar. I detta avseende skiljer sig fotbollen inte särskilt mycket jämfört med samhället i allmänhet där det alltid är vinnarna som hyllas och skriver historien, medan förlorarna lämnas ensamma i någon övergiven hörna och glöms bort.
Vinnarna skriver (nästan) alltid historien
Det här talesättet, att vinnarna alltid skriver historien, är ett talesätt som jag känner mig tvungen att säga emot. Jag hävdar att det finns flera exempel i fotbollens historia där det inte alltid är laget med trofén i handen, utan laget som visat upp den roligaste fotbollen som lämnat ett djupare intryck, i såväl historieböckerna som i supportrarnas hjärtan. När folk pratar om VM 1954 är nästan ingen som nämner det västtyska laget som tog guldet, istället är det Ferenc Puskas och hans Ungern som alla talar om. Detta ungerska landslag som spelade ut sina motståndare på gränsen till förnedring (fråga själv England) var ett av de bästa lagen någonsin och i Puskas hade man en general som aldrig vek sig ner.
Västtyskland vann återigen VM-guld 20 år senare, men trots att man hade spelare som Beckenbauer i laget stal Holland och Johann Cruyff föreställningen. Med sitt revolutionerande totalfotbollssystem häpnande man hela världen och trots att det tyska stålet var för starka i finalen var det Cruyffs lag som kom att ha störst påverkan på fotbollsvärlden. Både ur ett fotbollstänkande perspektiv, men i synnerhet ur ett estetiskt perspektiv.
VM ’82 i Spanien brukar oftast vara ansett som en av de absolut bästa turneringarna någonsin. Mycket p.g.a. det brasilianska laget som visade upp den sista upplagan av sambafotboll när Zico, Socrates och Falcao hade storshow i match efter match. Men fotbollsödet hånlog de rakt upp i ansiktet och man åkte ut mot Italien, ett landslag vars spel stod i kontrast mot allt det som Brasilien stod för. Sällan har en förlust varit så oförtjänt som den som Brasilien drabbades av när Rossi satte punkt för deras fortsatta deltagande. Men trots att de inte vann VM är det många brasilianare som än idag nämner det landslaget som deras bästa någonsin (och det säger en hel del). Deras sätt att spela förtrollade och charmade hela världen som tog de till sina hjärtan där de för evigt lever kvar. Och hjärtat bryr sig inte om vilket lag som vinner titlar, den bryr sig om vem som spelar vackrast.
Tiki-taka
Spola fram till idag och vi ser två lag i spanska ligan med två helt olika fotbollsfilosofier. Ett lag som vinner övertygande med ett spel som får supportrarna att drömma tillbaks till Dream Team dagarna och ett lag som vinner knappt med ett spel som får supportrarna att somna av tristess. FC Barcelona har alltid identifierats som en klubb där man inte bara värderar att vinna utan även ligger en stor vikt i HUR man vinner. Att spela defensivt, slå långbollar och vinna med 1-0 hör inte hemma på Camp Nou. Trots att han vann tre titlar fick Bobby Robson sparken efter en säsong, eftersom man ansåg att laget spelsätt var för tråkigt. Bara en sådan sak liksom.
Real Madrid är idag däremot mer intresserad av att vinna till varje pris än att bjuda på stor underhållning. Laget spelar långt ifrån övertygande, har en mer defensiv än offensiv prägel på matcherna och mellan gäspningarna brukar man passa på att göra mål och sedan försvara ledningen med sina liv som insats. Så här det dock inte alltid varit i huvudstadslaget. Från Di Stéfanos dagar till Galácticoeran kan man hitta flera exempel på när Madrid faktiskt SPELADE fotboll. Säg vad man vill om los Galácticos, men jag kan nästan garantera att det inte finns någon culé som kan med handen på hjärtat säga att det laget inte var underhållande att titta på.
Kviborg skrev följande i en artikel: ”Vill man som publik ha 100 % underhållning så får man gå på bio eller cirkus. Just nu vinner Real Madrid och det är de som i slutändan bör räknas.” Jag ställer mig frågandes till detta. Kan inte fotbollen även vara en viss form av underhållning som man kan njuta av? Att vinna till varje pris utan någon som helst skönhet, ligger det någon stolthet i det? Vad är fotbollen egentligen utan klacksparkar, dribblingar och kreativitet? Kan fotbollen rentav existera utan dessa element? 1994 förlorade Real Madrid en ligamatch mot Sporting de Gijón. Men Madridspelarna hade spelat så pass bra och entusiastiskt, att lagets tränare Jorge Valdano hyllade de efteråt i omklädningsrummet: ”När man spelar på det där sättet är det tillåtet att förlora.” Undra om Kviborg hade ansett det?
Tolka mig inte fel nu, det finns en massa andra elementära ingredienser inom fotbollen, men för min del var det den spontana och otyglade kreativiteten och skönheten i spelet som fick mig att bli fotbollsintresserad i första början. Det var Barcelonas orubbliga offensiva filosofi som fick mig att bli culé. Mycket p.g.a. att Barcelona hyllas idag runt om i fotbollsvärlden är just tack vare sitt anfallsglada spel, inte bara för att de vinner. I skrivande stund ståtar laget med ett målsnitt på nästan tre mål/match. För att hitta något liknande i historien är man tvungen att gå tillbaks till 60-talet, en tid då de flesta lagen spelade med fem anfallare, då internet var långt ifrån det globala kommunikationsfenomenet som det är idag och då dinosaurierna fortfarande levde.
Min poäng är att man inte behöver vinna för att bli ihågkommen inom fotbollen och att man samtidigt kan vinna genom att spela offensivt. Trots att Real Madrid har vunnit två raka ligaguld har man inte varit i närheten av det globala erkännandet som man fick under Galáctico tiden eller som Rijkaards Barcelona fick. Anledningen är simpel, de spelar för tråkigt. Men tydligen (och dessvärre) finns det människor som bara tänker och bryr sig om att vinna. Det är denna mentalitet som har fört fotbollen in i en negativ, tråkig och grå spiral där titlar och troféer är det enda som räknas. Så ser normen ut idag inom fotbollen. Så ser receptet ut för framgång. Men trots det, finns det än idag ett handfull av lag kvar som envist håller fast vid den konstnärliga fotbollen och därmed trotsar alla odds och bjuder upp till dans medan de stelbenta, gråhåriga taktikerna med en pärm och penna i handen, står och skakar på huvudet. Och var än i världen de här lagen finns kommer jag vara där, vid sidan om och mana på dem och tillsammans kommer vi visa upp långfingret åt alla de som anser att vinna är enbart det viktigaste.
