Pool och Barca: Akta er för el Madridismo
Reds och Culés: er värsta mardröm håller på att besannas. Den vita vålnaden har vaknat till liv. Och den är ute efter er.
Vad handlar el Madridismo om? För vissa är det synonymt med spektakulära värvningar, vackert spel och vunna pokaler. Inte för mig. För mig handlar el Madridismo om något helt annat. Det är en speciell kultur som omger en speciell klubb som heter Real Madrid. Under Galacticos-eran kände inte hard core-fansen igen sitt Madrid. Det var många miljarder på plan men inte mycket hjärta, ingen madridismo, förutom hos de egna spelarna.
Hur förklarar man el Madridismo då? El Madridismo har i Spanien alltid varit synonymt med det hårda, de hänsynslösa, de manliga. El Madridismo handlar om spelare som Hierro som med sin järnvilja kan flytta berg för att vinna. Om spelare som Raúl som aldrig ger upp trots att man ligger under och man är på tilläggstid. Har ni någon gång hört Real Madrid-publiken bua åt laget trots en stabil 2-0 seger? De buade inte åt underhållningsvärdet. De buade åt stjärnlirare på plan som inte gett sitt yttersta. Har ni någon gång hört Bernabéus trogna applådera laget efter en förlust? Det händer sällan, men om det finns elva spelare där nere som precis förlorat och gjort allt som fan i deras makt för att vinna, som har genomsvettiga vita tröjor och som gett blod, svett och tårar för laget, då kan man höra el Bernabéu applådera sitt lag. För det är vad el Madridismo handlar om. Att aldrig ge upp, att aldrig känna sig uträknade. Att aldrig vara barmhärtig, vi tar inga fångar. Tänk Sergio Ramos, tänk Fernando Hierro, tänk Raúl Spanska män med hår på bröstet (bildligt talat) - det är el Madridismo.
För två månader sedan förlorade Real Madrid mot Barcelona ïnför ett hånskrattande Camp Nou. "Barcelona hade säkrat ligan framför ögonen på de eviga antagonisterna, 12 poäng tar Real Madrid aldrig igen." Det var för två månader sedan och Madrid-hatarna slickade sig om munnen. Efter den matchen har Real Madrid inte vänt sig om utan hela tiden blickat framåt. Man har vunnit säkra segrar, man har vunnit tråkiga segrar, men det viktigaste är: man har vunnit! För två veckor sedan ledde Barcelona fortfarande ligan med 12 poäng, idag är avståndet nästan halverat. Fornsvacka, säger vissa. Javisst, men hur stor? Kommer man tappa fler poäng? Med en världsmålvakt som Valdés i mål är jag säker på det. Och så otroligt Messi-beroende att om argentinaren försvinner ur matchbilden så gör hela laget det också. Samtidigt fortsätter man i den vita huvudstadslaget att plocka seger efter seger.
"Spanska ligan är ett skämt, likaså den italienska. I början av mars kommer de engelska lagen än en gång bevisa sin Europadominans genom att ha fyra lag i kvartsfinalerna." Detta fick man höra efter åttondelslottningen - anglofilerna gnuggade sina händer i vällust. Efter det har Chelsea sparkat världsmästarcoachen Scolari, Arsenal har spelat bort sina chanser till CL nästa säsong och Liverpool har tappat en till synes säker serieledning till rivalerna från Manchester. De engelska topplagen (förutom möjligtvis Man Utd) mår inte bra. "Det kommer en dag då Troja skall falla" var ett ordspråk i den antika grekland då man talade om att inget imperium varar för evigt. Idag kan jag tala om för er att det kommer en dag då Premier League skall falla. Och mina damer och herrar, det kan vara nära nu.
Ikväll krossade Real Madrid de grönvita från Sevilla med siffror som hade räknats som utklassning i tennis. Och det är inte bara siffrorna som ger eko ute i Europa utan på sättet man vann. El Madridismo har vaknat till liv och reds och blaugranas runt om i världen vet om det. Något säger mig att det är en hel del människor på Merseyside och i Catalunya inte kommer att sova särskilt sött i natt. Och när de vita spökena väl krupit in under täcket på Benitez och Guardiola så vet vi inte hur det slutar. Men något säger mig att el Madrid kommer att vinna minst en stor pokal i sommar.
