Krönika: Det sjukaste jag sett
"Jag orkar inte mer!"
Gårdagens match på Santiago Bernabéu fick Capello-vändningarna 2007 att framstå som en trött matinéfilm på Tv3. Sällan har en sådan otrolig avslutning skådats i Madrid. Sällan har ett lag vart så uträknad som Real Madrid när Casquero står där vid straffpunkten.
Första halvlek var ett sömnpiller, publiken ropade mest på Arjen Robben och spelare som van der Vaart och Guti såg allmänt ointresserade ut. Men publiken fick som de ville, ut med Rafa och in med Arjen. I brist på bättre alternativ fick även Guti, vår älskade Guti, stanna kvar.
En enorm press sattes upp från början efter paus, men när Robben kliver av skadad och den psykiskt instabile Drenthe går in så känns det ändå svårt. Få anade nog att fotbollshistoria skulle skrivas bara ett litet tag framöver.
1-2 är ridå i mina ögon, det är bara sju minuter kvar och jag förbarmar mig över gudarnas vrede hemma i TV-soffan. Getafe hade knappt nuddat bollen i andra halvlek och så kontrar man in vad som många trodde skulle bli vinstmålet. Att man dessutom indirekt skulle skjuta ligaguldet till Barcelona kändes bara för mycket.
Jag såg blicken på Marcelo, jag såg uppgivenheten hos Guti och Iker. Jag såg publiken sakta gå hem i den svala Madrid-kvällen. Jag själv hade nog givit upp, tankarna låg någonstans våren 2007 – men kunde det verkligen ske igen? Kunde verkligen Real Madrid, totalt uträknade och utan Robben vända detta?
Tycka vad man vill om Guti, jag älskar honom som den son eller dotter jag kanske får om tio år. Hans frispark är ren och skör magi, Stojkovic fattar inte vad som händer men bollen den susar upp i målburens högra kryss, minuter kvar.
Nu blir det galet, hysteriskt tokigt. Pepe får tidernas frispel efter en lätt hand på axeln ramlar Getafe-spelaren som att en långtradare precis massakrerat hans arma kropp. Men portugisen nöjer sig inte med en lätt knuff, två brutala sparkar på den liggande spelaren delas ut och det är först på reprisen man ser Pepes helt horribla handlingar, vad sysslar människan med?
Man ska inte leka Totti såvida man inte är just Francesco Totti, fråga Casquero. Iker, helgonet Iker, räddar straffen lekande lätt och iscensätter ett anfall direkt som Real Madrid nästan skapar en livsfarlig målchans på.
En minut kvar, alla framåt (jag var så förvirrad och uppspelt hemma att jag såg en liten tjock figur ropa ”mot Sherwood-skogen!”) – mot Getafes straffområde.
Vad är det som händer!? Matchens sista spark, jag ser en projektil leta sig fram till nätmaskorna. Jag ser publiken som knappt tror det är sant, alla som lämnat arenan tidigare måste ha hört jublet eka genom Madrids gator och torg. Jag själv börjar inse att det står 3-2, likt en mentalpatient med brist på lugnande hoppar jag omkring inne i lägenheten som en utsvulten apa – jag kunde inte tro det, Real Madrid hade gjort det igen, det omöjliga.
Bara för stunden var vi alla världsmästare.
Tack för underhållningen Real Madrid men jag vet inte hur länge till jag orkar.
