Inför El Clásico: Berättelsen om de två bröderna
När även Zidane köptes till klubben blev kärleken oändlig för den äldre pojken. Han köpte en Zidane-tröja nästan direkt efter att fransmannen blev klar. Hans yngre bror förstod inte vad grejen var med det laget och spelare som Zidane. Han var inte förtjust i det lag som hans bror tittade ofta på och de spelare som hans bror ofta imiterade.
För några år sedan fanns det ett par med ett litet barn som befann sig mitt i ett krig. De behövde komma bort därifrån, från allt oljud till något mer säkert. De behövde komma bort från kriget och försökte slå sig till ro någon annanstans. Fadern lämnade landet, åkte till Norden och Sverige för att på sikt se till att hans fru och hans enda barn skulle få komma även de till Sverige.
Efter några år hade även frugan och det lilla barnet fått klartecken att åka till Sverige. Pojken var väldigt nyfiken på vad Sverige var och han såg än mer fram emot att träffa sin pappa som hade varit borta från hans liv i ungefär tre år. När modern och pojken kom fram till Arlanda var den lilla pojken blott 3 år gammal och visste nästan inte vad en fotboll var.
Men tiden gick och den lilla pojken växte och växte. Under hans barndom brukade han och hans far spela mycket fotboll ute. Pappan blev glad så fort pojken kunde sparka till bollen. Pappans kärlek till fotboll smittade av sig till sonen. Detta gjorde att vid VM-98 var pojken tio år gammal och såg på sin idol för första gången, någonting som gjorde att han skulle brinna för fotboll. Det var fransmannen Zidane som pojken inte kunde sluta beundra och denne fransman skulle bli än mer speciell för pojken i framtiden.
Det var dock två år efter VM-98 som pojken hittade sitt lag. Han hade följt ett par spelare som var klädda i vitt under en turnering som visades på TV3. Det laget kom ända fram till finalen där de besegrade ett annat lag (Valencia) med 3-0. Pojken blev så glad, känslor som han inte hade tidigare växte fram. Åt spelare som han några månader tidigare inte visste mycket om. Namnet Real Madrid och framför allt namnet Raúl satte sig kvar i huvudet hos den lilla pojken som inte kunde sluta tänka på hur spanjoren rundade målvakten och kyligt placerade in bollen i turneringen, som kallades (kallas), för Champions League.
Det ska nämnas att pojken fick en lillebror 1994. Ju längre tiden gick växte även hans lillebror upp och fick se hur hans storebror blev glad åt de vitklädda spelarna och deras lag. Han fick se sin storebror springa runt och imitera dessa fotbollspelare i vardagsrummet och i deras sovrum. Den äldre pojken försökte att mata in så mycket Real Madrid som det gick hos den yngre. Han ville att hans lillebror skulle precis som honom älska de vitkläda spelarna och följa laget med honom.
När även Zidane köptes till klubben blev kärleken oändlig för den äldre pojken. Han köpte en Zidane-tröja nästan direkt efter att fransmannen blev klar. Hans yngre bror förstod inte vad grejen var med det laget och spelare som Zidane. Han var inte förtjust i det lag som hans bror tittade ofta på och de spelare som hans bror ofta imiterade.
Detta ledde till att den yngre brodern bestämde sig vid en mycket tidig ålder att heja på ett lag som hans storebror inte var så förstjust i och ett lag som hans storebror än mindre ville se honom heja på. Valet föll på ett lag som blandade sina färger i blått och rött. Det var inte Zidane, Figo, Ronaldo eller Raúl som lockade den yngre brodern. Det var istället spelare som Kluivert, Rivaldo, Enrique och Puyol som var de riktiga hjältarna för honom.
Fadern och modern fick se någonting som de aldrig tidigare hade sett. Motsättningar skapades mellan dessa två bröder nu när de hejade på två lag, som inte direkt älskade varandra. Det blev en krock mellan bröderna som en gång i tiden var tänkt att heja på samma lag. En krock som varade i ungefär 90 minuter. De skulle egentligen ha samma tröjor på sig och skandera spelarnas namn från det gemensama laget de båda skulle ha hejat på.
Nu blev det inte alls så. Ingen av de två hejade på samma lag och ingen av de två hade samma tröjor på sig samt att ingen av de två skanderade namn från det motsatta laget. Det blev en ”plus och minus-effekt” av det hela.
Nu några år senare har de båda blivit äldre. Den äldre brodern har nu passerat tjugo och den andra kommer att passera femton. De är inte längre små och de leker inte längre med varandra ute på fotbollsplan som de gjorde när de var knattar. Nu stundar istället ännu en helg där jag och min lillebror i ungefär 90 minuter kommer att förakta varandra och respektive motståndarlag.
El Clásico, frambringar många känslor.
