Gästkrönika: Det är som en saga
"Inför den här säsongen kändes inte mycket positivt. Två titellösa säsonger är oerhört tufft, speciellt när antagonisterna från Madrid segrar. Nu när säsongen börjar närma sig sitt slut så kan man bara konstatera en sak. Mina vänner, vi håller på att bevittna en helt fantasisk saga."
Jag minns det som om det vore igår. Tiden då man bara var en liten parvel och sagornas värld verkligen existerade. En saga för mig kan beskrivas som en fantasiberättelse. Något som är fantastiskt och nästintill omöjligt på samma gång. Inför den här säsongen kändes inte mycket positivt. Två titellösa säsonger är oerhört tufft, speciellt när antagonisterna från Madrid segrar. Nu när säsongen börjar närma sig sitt slut så kan man bara konstatera en sak. Mina vänner, vi håller på att bevittna en helt fantasisk saga.
När Laporta tillsatte Josep ”Pep” Guardiola som huvudtränare för Barcelona var det många som höjde på ögonbrynen. Trots sin korta tränarkarriär, där han endast tränat Barça Atlètic valdes alltså den katalanska ikonen till att leda Kataloniens stolthet. Peps historia är lite av en saga den också. Att som katalan och egen produkt, bli uppkallad direkt från ungdomslagen för att sedan även bli lagkapten för klubben i sitt hjärta är enastående.
Frågan var om legenden egentligen skulle kunna mäkta med trycket med sin bristande erfarenhet. Det var ett chansartat drag från Laporta, helt klart. Men nu i efterhand är det inte många som skulle vilja se någon ståendes vid sidlinjen. Visserligen var det en skakig inledning på säsongen, med en förlust och en oavgjord match direkt, men efter det har Barcelona fullkomligt exploderat. Med sitt otroliga engagemang både på och utanför planen har Pep fått årets Barcelona att visa en klass som inte många lag mäktar med. Frågan som många ställer sig idag är om det någonsin har funnits ett skickligare lag. Jag är tveksam.
Efter en fantastisk höst och en vår utan några längre svackor trodde många att avståndet till Madrid skulle vara längre. Men marängerna har helt osannolikt bjudit upp till dans. Trots svåra skadeproblem och turbulens utanför planen har Madrid under Juande Ramos gjort det fantasiskt poängmässigt och det måste man lyfta på hatten för. Att Madrid vänt underlägen förr är ingen nyhet, men efter vändningen mot Getafe började även jag undra om det faktiskt inte finns något där. Något oförklarligt som inte bara kan betecknas som tur.
Till slut närmade sig säsongens svåraste match för Barcelona, en tuff bortamatch mot Real Madrid. Det pratades om att all press låg på Barca. Det pratades om att spelbolagen redan betalat ut pengar på att Barcelona vunnit ligan och det pratades om att det tuffa spelschemat redan knäckt spelarna psykiskt.
Det skulle visa sig att ”experterna” haft fel, och det med råge.
Jag vet inte vart jag skall börja. Kanske är det bedriften av att göra sex, observera, SEX mål på Santiago Bernabéu som är det fantasiska ikväll. Något som Barcelona i sin över 100-åriga existens aldrig mäktat med. Kanske är det bragden av att göra 100 mål när det återstår fyra omgångar av ligan som är det otroliga. För vissa är det kanske så, men inte för mig.
Istället är känslan av att se kapten Puyol komma flygandes likt den stålman han är, och göra sitt första mål för säsongen bättre än alla klackar, kortpassningar och väggspel tillsammans. Många spelare i dagens fotboll har intränade målgester. Många, men inte Puyol.
Hans målgest kom istället helt naturligt och jag tror jag banne mig aldrig sett en mer klockren sådan. Att slita av sig den katalanska bindeln för att sedan kyssa den kunde inte kännas mer rätt.
Puyol var fantasisk idag, men han var det tackvare sina medspelare. Messi trollade, Henry visade klass från fornstora dagar, och resten av laget körde kvadraten med Madrid. En som skall hyllas är Piqué, som spelade som en Gud, och när även han gjorde sitt första mål för säsongen kändes kvällen fulländad.
Jag vet att säsongen inte är slut på långa vägar. Först väntar en oerhört tuff bortamatch mot Chelsea i Champions League och sedan en match hemma mot Villarreal. Det gäller för Pep att få spelarna att kunna ”ladda om” till nästa match, men jag är inte orolig. Inte nu längre.
Inte nu när en helt osannolik saga håller på att bli till verklighet.
