Krönika: Ditt Barcelona vann
"Han hann inte se matchen i lördags. Han hann inte irritera mig en sista gång och visa mig vilket lag som var bäst. Lika mycket som det sved i lördags för förlusten, lika lite svider det nu när jag tänker bortom fotbollens gränser."
Det är inte alltid som livet leker för en. Det är inte alltid man mår bra och det är inte heller alltid som man kan begrava sina känslor, djupt i den mörkaste hålan som finns. Ibland kommer verkligheten ifatt en och väcker en från ingenstans. Ibland, känns det, jobbigt och hårt.
"Vad är det Hassan skriver om nu?" Det kanske är en fråga som ni ställer er själva nu. Titeln på denna artikel lockar säkert lika många Barcelona-supportrar som Real Madrid-supportrar. Nej, jag tänker varken gå in i ny typ av matchrapport eller klanka ner på några spelare. Jag tänker heller inte uttala mig om en ny presidentkandidat eller vad som behövs göras i Real Madrid.
Jag sitter här framför er för att berätta en historia, en historia som rört mig in i det djupaste som Real Madrid-supporter. Det handlar varken om Real Madrids-ligaguld, Champions League-gulden eller några spelare som ska höjas till skyarna. Det handlar om en person, en person som jag hade turen att känna och som jag aldrig kommer att glömma. Det här är historien om en kille som gjorde vad som helst för att se på sitt kära Barcelona och som inför varje säsong drömde om nya titlar.
Denne Barcelona-supporter hade allt som en Barcelona-supporter ska ha. Han hade bilder på de största i sitt rum. Han hade flera matchtröjor som han stolt hängde upp i sitt rum och så det som alla inbitna supportrar har till sina lag, ett hjärta som pumpade för klubbens färger. Jag träffade denna person för x-antal år sedan, vi var båda i den åldern då det var knattefotboll som gällde. Det fanns ingen allvar och ingen riktig verklighet på den tiden.
Det var jag mot han eller han mot mig. Men i våra ögon var det Real Madrid mot Barcelona eller Barcelona mot Real Madrid, varje gång vi var ute och lirade. Vi älskade att driva med varandra ända sedan tiden då jag gjorde narr av spelare som Kluivert och han gjorde narr av spelare som den förre Real Madrid-försvararen César. Var det inte ute på fotbollsplan, så var det hemma framför tv-konsollen, det var El Clásico jämt och ständigt. Ibland vann han och ibland vann jag, det roliga var att båda blev exalterade vid varje mål och gjorde sina målgester.
När vi blev lite äldre fanns föraktet kvar mellan våra lag. Vi spelade fortfarande mot varandra och vi debatterade ständigt om vilka som var bättre eller sämre. Han fortsatte på sitt dröm resultat med 0-5 till "Blaugrana" på Santiago Bernabéu. Jag trodde aldrig att den dagen skulle komma, det var någonting som han ständigt fick höra. Men han gav aldrig upp och säsong efter säsong fortsatte han med att resultatet en dag skulle slå in.
Åren gick och det kom fram att min gode Barcelona-vän hade allvarliga hjärtproblem. I det ögonblicket var han inte längre min "Barcelona-vän" utan han var min vän. Vi visste att detta skulle betyda att saker och ting skulle förändras. Vi skulle inte längre spela fotboll ute med andra och han var tvungen att sansa ner och för att hans hjärta inte skulle lägga av.
Men för några månader sedan, kom dagen. Dagen då ingen av oss som kände honom trodde på. Han levde inte längre och gick bort. Det var en mardröm för hans nära och kära, när vi alla fick veta vad som hände med honom. Han var för ung och hans dag var inte kommen, precis som många ungdomar som dör på grund av hjärtproblem.
Han hann inte se matchen i lördags. Han hann inte irritera mig en sista gång och visa mig vilket lag som var bäst. Lika mycket som det sved i lördags för förlusten, lika lite svider det nu när jag tänker bortom fotbollens gränser.
Det blev inte 0-5 min vän, men det blev 2-6. Någonting som varken jag eller du trodde på. Jag hoppas du sitter där uppe och ler, ler mot mig och inväntar på att ännu en gång få rätta till mig angående vilken klubb som är världens bästa.
Ditt Barcelona vann, min vän.
