Krönika: Glöm inte míster Rijkaard

Krönika: Glöm inte míster Rijkaard

Den här krönikan kan tyckas komma oläglig då vi denna säsong inlett en ny era, med en ny tränare och precis avslutat med att vinna en historisk trippel. Men jag ville ändå passa på att tacka en stor tränare vi hade inte alltför längesen. En tränare jag personligen håller väldigt högt på min lista.

Det är enkelt att stirra sig blint på de två sista åren med Rijkaard vid rodret när man ska betygsätta hans tid i Barcelona. Det är enkelt att påstå att det var hans fel att laget kollapsade under våren 2007 och sen totalt kapsejsade totalt under 07/08. Och det var definitivt enklare att göra sig av med honom än att sälja 22 spelare som hade tappat i både motivation och fokusering. Men det är långt ifrån en rättviss bedömning av Frank Rijkaard.

Innan Rijkaard tog över hade FC Barcelona gått igenom en av de mest mörkaste perioderna i klubbens historia. Ekonomin låg i spillror, spelartruppen var kaotisk och på tre år hade klubben sett fyra olika tränare (fem om man räknar Antonio De la Cruz som bara tränade en ligamatch i januari 2003) komma och gå. Gaspart hade styrt skeppet i kollisionskurs mot ett isberg och till slut var han mer eller mindre tvungen att avgå. När den nyvalde presidenten Joan Laporta presenterade sin nye huvudtränare kort efter att ha blivit vald var jag helt ärligt ganska tveksam. Frank Rijkaard hade visserligen varit en storspelare, men hans tränarkarriär var inget att hänga över julgranen. En OK-insats med det holländska landslaget i EM – 2000 och en kort sejour i Sparta Rotterdam, det var allt. Inte i närheten för att jag åtminstone skulle känna mig lugn. Men míster Rijkaard skulle komma att ge svar på tal. Han byggde sakta men säkert upp ett lag som både spelade underhållande fotboll och vann titlar. Bara det var tillräckligt var att alla culés skulle komma att ta till sig honom till sina hjärtan och hylla honom, men han bidrog med mycket mer än så. Han stod för ett par förändringar som skulle komma att karaktärisera dagens Barcelona.

Det är knappast någon hemlighet att Cruyff revolutionerade klubben under sin tid som tränare genom att introducera sin spelmodell med trianglar och koncepter om totalfotboll. Intensivt kantspel, snabba omställningar och ett tålamodigt och snabbt passningsspel blev stöttepelarna för hans Dream Team. Att det laget visste hur man spelade fotboll råder det ingen tvekan om, däremot visste man inte hur man skulle erövra bollen. Med bollen i ägo var man världens bästa lag. Utan den var man världens sämsta lag. Det var i detta anseende som Rijkaard visade sig vara en slipad taktiker och han skulle komma att lansera ett nytt begrepp inom Can Barça: offensiv press. Det var knappast någon slump att just han införde detta systemet. Under sin tid i Arrigo Sacchis Milan hade han lärt sig allt om hur ett lag ska försvarar sig, sätta press på motståndarna och erövra bollen för att snabbt kunna gå till motattack. Frank Rijkaards Barcelona blev en hybrid mellan Cruyffs Dream Team och Sacchis Milan. Det bästa från el Flacos offensiva fotbollsfilosofi och det bästa från italienarens taktiska kunnande. Kort och gott, the best of both worlds.

Om man tar en titt på säsongens Barcelona kan man bara konstatera att Pep har valt att fortsätta på samma inslagna väg med offensiv press, vilket har lett till att laget har vunnit tillbaka bollen högt upp i banan och därmed haft en kortare väg till motståndarnas straffområde. Precis som under Rijkaards tid. En annan sak som holländaren gjorde var att flytta fram speldirigenten Xavi längre upp i banan. Detta var något helt främmande i Barça. Cruyff hade alltid insisterat att lagets playmaker skulle spela precis framför de egna mittbackarna och diktera rytmen i spelet därifrån (precis som Guardiola gjorde) och Van Gaal hade även han gett Xavi strikta instruktioner att hålla sig på sin position och inte följa med upp i anfallen. Rijkaard gjorde precis tvärtemot. Han placerade Xavi 15 meter längre upp i banan och gav honom uppmuntrande ord inför sin nya roll: ”Du har ett bra skott och du borde skjuta mera. Innan första halvleken är slut måste du ha skjutit minst två, tre skott på mål.” I sin mer offensiva position har den lille mittfältaren utvecklat sitt spel betydligt. Hans målskörd har ökat, han ligger bakom flera geniala framspelningar och han bidrar även med djupledslöpningar. Denna förändring i hans spel ledde till att sonen från Terassa blev EM – kungen 2008 och Pep Guardiolas odiskutable spelmotor i dagens Barcelona.

Detta är arvet från Rijkaard. En hög press som underlättar att laget kan vinna tillbaks bollen och sätta igång ett anfall och en taktisk disposition att playmakern på mittfältet. Utöver dessa taktiska drag måste man även tillägga att Frank Rijkaard var ett föredöme under sin tid på Barcelonas tränarbänk. Han uppförde sig alltid på ett värdigt sätt gentemot motståndarna, han hamnade aldrig i några kontroverser och han lärde sig även att prata katalanska, något som gjorde honom oerhört omtyckt på Camp Nou. El míster tränade dessutom Barcelona i 190 ligamatcher. Endast Cruyff och Rinus Michel coachade fler matcher från Barcelona-bänken. Han är även, tillsammans med Daucik och Herrera, den tränaren som vunnit näst flest titlar i klubbens historia, 5 st. (Cruyff har överlägset flest med 11 titlar).

Det går inte att förneka betydelsen som Frank Rijkaard har haft för dagens moderna Barcelona. Det går inte heller att förneka den fotbollen som presterades, eller de titlarna som vanns under hans tid i Kataloniens huvudstad. Det är därför som det gör ont att det hela slutade som det gjorde. Han var värd ett bättre avslut. Därför vill jag bara säga att vi aldrig borde glömma bort míster Rijkaard.

Frank, gràcies per tot!

El Flacomalmo_klint@hotmail.com2009-05-28 13:00:00
Author

Fler artiklar om Barcelona