Krönika: Det är vi som är Real Madrid
Det var få som inte kände igen namnet Florentino Peréz innan han tog makten i juni. Mindre var de som anade vilka effekter denna man skulle ha.
Real Madrid spelar FM (Fiction Manager) med hela världen som lekplats. Vi gör lite som vi vill med allt och alla, det har vi alltid gjort. Det finns nog ingen på denna jord som kan tvivla Real Madrids soft power, det vill säga den dragningskraft klubben har. Alla spelare vill någon gång spela i Real Madrid och det är så sant som att jag har de tio fingrar jag skriver denna krönika med. Vi har värvat både Kaká och innan Laporta hann vädra sina åsikter tackade Cristiano Ronaldo för kaffet i Manchester och hittade hem till Madrid.
Detta sätter nog skräck i precis varenda klubb i världen. Från GAIS till Chelsea. Avundsjukan är något vi får med på köpet när vi värvar dessa spelare och det är rent utsagt sorgligt hur vissa försöker motivera värvingar av två av världens bästa spelare som dåliga. För mycket pengar spenderas på spelarna på marknaden idag men då undrar jag vad man ska göra om man har äckligt mycket pengar? Sitta och ruva på dem? Nej, men köper det man känner för att köpa. Vi har alltid varit hatade och så kommer det förbli. Avundsjukan är påtaglig, likaså våra nästkommande framgångar. Surt sa räven om rönnbären, eller hur var det nu, herr Laporta och co?
Vi har en president som å ena sekunden fyller media med skitsnack om att ”relationerna med United och Milan går före försäljningen av spelare” för att sekunden senare berätta att de är klara. Slå upp ordet geni och Florrans nylle dyker upp jämte ordet. Nu är David Villa på ingång och jag undrar vad som egentligen kommer stoppa oss nästa säsong. Det tog två veckor för att värva två av planetens bästa spelare och vi är bara inne i juni.
Det finns en marknad och den har oftast flera aktörer men just nu är det vi som regerar. Folket i Madrid vill ha stjärnor samtidigt som United och Milan vill sälja, det är skriver i stjärnorna att Peréz slår till. Sedan kan man alltid ifrågasätta om någon människa är värd nästan en miljard kronor. Men om en tavla av Da Vinci eller Picasso kan vara värld flera miljoner kronor kan likaså en fotbollsspelare vara det. Den njutning en konstfantast får av att studera Picassos verk kan likställas med den njutning vi får när Ronaldo drar sin gubbe, klackar till Kaká som i sin tur lägger en smörpass till Raúl som kysser ringen när han smäller upp den i nättaket. Den känslan hoppas vi Peréz kunna ge oss nästa säsong. Den känslan motiverar alla tänkbara summor som spenderas på spelare.
Klyschorna är så tråkiga men ack så träffsäkra. Money talks and bullshit walks. Just nu är det vi som pratar.
Hala Madrid y Florentino!
