Krönika: En bitter eftersmak
Pérez är tillbaka ännu en gång i Real Madrid och har redan under denna sommar fixat Kaká samt sett till att United accepterat Madrids bud på Ronaldo. Ändå kan jag inte släppa den kyliga tiden med Pérez, en tid som jag helst av allt vill glömma.
Mycket har hänt under dessa galna tider som vi nu mer lever i. Fotbollsvärlden är inget undantag, silly season har bara givit oss en försmak på vad som skall komma under nästa säsong från samtliga ligor och stor klubbar. I Real Madrid handlar mycket nuförtiden om portugis talande personer och eventuella nyförvärv. För mig handlar det dock om en man, en man som jag inte riktigt vet vart jag har i mitt hjärta.
Florentino Pérez har utan tvekan en rätt så speciell plats hos mig. Han var mannen som såg till att göra många lyckliga, genom att skaffa in Zidane i samma lag där den framtida härskaren av Madrid spelade, Raúl. Pérez var även den som såg till att Real Madrid vann Champions league 2001/02 genom det lagbyget som Real Madrid hade. Ett lag som han hade byggt upp.
Men han är även mannen som såg till att mitt älskade lag föll samman som ett korthus. Han var mannen som la sig i för mycket och som såg till att ta konstiga beslut som försvagade laget. Han såg till att Real Madrid gick igenom den värsta titeltorkan på över fyrtio år.
Det blev officiellt för ungefär tre veckor sedan att Pérez var den som skulle leda Madrid igen. Hemma satt jag och gick igenom ”memory lane”. När Pérez slog Sainz 2000, var jag väldigt ung och när han avgick under början av 2006, var jag en omogen tonåring vars liv hade vänts upp och ner. Dystra minnen dyker upp i tankarna, minnen som jag trodde aldrig skulle grävas fram till ytan igen. För jag minns Pérez med en väldigt bitter eftersmak.
Vi förflyttar oss några år tillbaka i tiden. En tid som varken var vacker i verkligheten eller genom ord och tankar. Många av oss var det som hoppades på att Real Madrid skulle erövra världen med spelare som Zidane, Beckham och Ronaldo på lönelistan. Många var det som trodde att Florentino Pérez skulle fortsätta sin roll som Messias för klubben. Men saker och ting kom att förändras. Ingenting kom att bli som vi ville.
Real Madrid blev utspelade av en viss brasse på Bernabéu, så pass att även publiken hyllade honom. Som supporter sved det under den tiden, en tid som jag inte mådde bra av. Jag älskade Real Madrid lika mycket som jag älskar laget nu, men det kändes som en rejäl misshandel varje gång laget underpresterade. I Stockholm satt en sextonåring och propagerade för att Pérez gjort sitt i klubben. Mannen som en gång i tiden fått samma grabb att dyrka honom hade nu fått honom att nästan hata honom. Hat är ett starkt ord, jag vet men brinner man för fotboll som supporter är det inte något som är omöjligt.
Jag mådde då inget vidare när det gällde Real Madrid och fotboll. Ständigt blev man besviken då Pérez bygge inte klarade av att prestera och värre skulle det bli. När fotbollen visade sig såra mig mer än glädja mig var den sociala faktorn i mitt liv mycket viktig. Under den sista tiden som Pérez basade över klubben, säsongen 05/06, kom mitt sociala liv att åka på en riktig kyss.
Slutet på året 2005 inträffade någonting som fick mig att sjunka än mer i djupet av det mörkaste hålet. Jag fick en syster under slutet av året 2005. Någonting som höll min glädje vid liv då allt gick åt skogen med Real Madrid. Läkaren meddelade dock oss i familjen att hon föddes med down syndrom. Down syndrom är då en person har mer kromosomer än vad den vanliga människokroppen ska innehålla. Detta leder till en utvecklingsstörning som varierar från person till person med down syndrom.
För mig blev situationen ohållbar och mitt hjärta orkade inte mer. Pérez såg till att barnet inom mig var förkrossad över att laget inte klarade av att leverera. Jag fick nästan varje vecka se mitt lag underprestera och bevisa att de inte hade något att hämta från Champions League. Samtidigt var den sociala tillvaron förstörd då jag fick veta att min syster hade down syndrom som innebar att hon skulle operera hjärtat vid en ålder av bara några månader.
Bara några månader efter att min syster föddes avgick då Pérez. Han avgick med ord som att han aldrig mer skulle komma tillbaka som president och att han hade gjort sitt. Som supporter var jag glad, glad över att Pérez fattade att han förstörde laget än att hjälpa laget. Jag sitter här och funderar på dessa minnen. Det var en tid som var mörk för mig och en tid som jag aldrig mer vill gå igenom.
Tiderna har dock förändrats säger många och till viss mån är jag beredd att hålla med. Real Madrid började vinna igen och tog två raka ligatitlar. Min lilla syster växte (och växer fortfarande) precis som vilket barn som helst. Jag mår bra igen även om förra säsongen var långt ifrån godkänd. Pérez är dock tillbaka igen. Många är det som undrar hur det kommer gå för Real Madrid när denne är tillbaks, jag tillhör en av dem. Han säger dock att han har förändrats och inte kommer gå igenom samma misstag igen som sist.
Jag hoppas att den bittra eftersmaken försvinner.
