Top 10 oförglömliga minnen med Eto’o
Under sina fem år i FC Barcelona har Samuel Eto’o inte lämnat någon culé oberörd. Hans mål och prestationer på planen gick hand i hand med hans explosiva temperament och nu när han lämnar finns det inte mycket mer man kan göra än att komma ihåg alla hans minnesvärda ögonblick i blaugrana-tröjan, på planen såväl som utanför den samma. Här är de 10 mest oförglömliga ögonblicken, på gott och ont, med Lejonet från Kamerun i huvudrollen under sin tid i Barça:
10. Eto’o gör 4 mål på 44 minuter mot Valladolid.
Det är inte varje dag en spelare gör fyra mål i en och samma match. Eto’o lyckades med denna bedrift den 8 november 2008 i den 10:e omgången förra säsongen mot Real Valladolid. Bedriften i sig var oförglömlig, men den stärktes ytterligare med tanke på att Gonzalo Higuain hade gjort lika många mål i Madrid-tröjan bara någon timme tidigare mot Malaga. Medan el Pipitas mål var avgörande och nödvändiga när Real Madrid besegrade andalusierna (4-3), var Eto’os mål huvudaktörerna i en föreställning på Camp Nou där Valladolid blev överkörda med ett set ifrån Barcelona (6-0).
Detta var faktiskt inte första gången en Barçaspelare och en Madridspelare lyckades göra fyra mål i samma omgång. Säsongen 91-92 i den 31:e omgången gjorde Hristo Stoichkov och Fernando Hierro lika många mål var och en i sina respektive matcher. Bulgaren gjorde de mot Albacete på hemmaplan i en 7-1 seger, medan spanjoren nätade på bortaplan mot Deportivo (0-7). Skillnaden då var att Barcelona spelade på en lördag och Real Madrid på söndagen därpå.
Det faktum att Eto’o och Higuain gjorde fyra baljor under en och samma kväll bara intensifierade innebörden bakom målen. Medan det tog 90 minuter för Higuain att göra sina fyra mål, gjorde Eto’o sina innan första halvleken var ens slut och argentinaren blev totalt undanskymd av kameruanen, som byttes ut i andra halvleken till synen av stående ovationer unisont runt om på Camp Nou. Man kan väl säga att han minst sagt hade gjort sig förtjänt av dem. Efter att domaren hade blåst av matchen sprang Eto’o tillbaks in på planen med ett enda mål i tanken, att få med sig matchbollen hem som souvenir. Han lämnade arenan med bollen under armen, lika glad som ett barn på julafton.
9. Knuffen/kramen med Pep
I säsongens andra hemmamatch mot Real Betis såg Barcelona ut att gå mot en bekväm seger, i och med Eto’os två mål i första halvleken. Men allt kollapsade i den andra och Betis gjorde en imponerande comeback. Med ett 2-2 resultat byttes Eto’o ut och kort därefter gjorde Gudjohnsen det avgörande 3-2 målet. På bänken firade Samu målet genom att tackla Guardiola bakifrån och när Lejonet ville krama sin tränare, gav Pep honom en blick som var lika episk som dödlig. Ett tag såg det ut som Eto’os dagar var räknade (bokstavligt talat), men Pep valde att skona hans liv och kramade om honom. Ett klassiskt Kodak-moment.
8. Samu vs. Iker
Redan under sina år i Mallorca hade Samuel Eto’o och Iker Casillas utkämpat flera slag mot varandra, men dessa slagen blev först episka när Eto’o skrev på för FC Barcelona. Två vänner, två antagonister, två stora spelare ställdes öga mot öga i världens största fotbollsmatch. Ibland lyckades Samu överlista Madrid-keepern, andra gånger gick Iker segrande ur striden. Men den mest oförglömliga duellen dessa två herrar emellan var, i min mening, det senaste mötet på Camp Nou förra säsongen (2-0).
Eto’o hade inte gjort ett mål på sin nemesis sedan hösten 2005, nästan fyra år sen och det skulle inte bli lätt att bryta den negativa trenden den här kvällen. Medan regnet öste ner stod San Iker för den ena storräddningen efter den andra och i den 69:e minuten räddade han även en straffspark från kameruanen. Alla culés började tappa tålamodet och förståndet på grund av Casillas alla parader, men Samuel skulle få det sista ordet. Sju minuter från slutet slår Xavi en hörna, Puyol når högst upp, nickar ner bollen och Samuel Eto’o styr bollen, med hjälp av knäet, in bakom Casillas. Camp Nou exploderar och Eto’o sliter av sig tröjan i rent raseri. Afrikanen rusar mot bänken för att fira målet med avbytarna och tillsammans med Bojan skriker han ut det som alla culés skrek just då: ”BARÇA!”.
7. ”Springa som en svart man för att leva som en vit man”
Eto’o har stått för några härliga uttalanden de åren och en av de mest minnesvärda kom redan första dagen när han presenterades som nybliven Barcelonaspelare. Under sin första presskonferens som azulgrana yttrade han den numera legendariska frasen, samtidigt som han avlossade ett skott mot sin forna klubb: ”Inte ens för tusen miljoner hade jag återvänt till Madrid, för där var jag inte lycklig. Jag är inte någon som lovar att göra 50 mål, det jag kan säga är att jag kommer springa som en svart man för att imorgon kunna leva som en vit man”. Redan där satte Eto’o ribban högt, både för sina prestationer på planen (för att därmed kunna leva upp till sina ord) och även för framtida uttalanden.
6. Lejonet ”äter upp” Roberto Carlos
Att Eto’o är en spelare som lever på sin snabbhet, vilja och karaktär är ingen nyhet och han bevisade även det den 20 november 2004. Lejonets allra första mål i el Clásico sammanhang var en härlig blandning av just snabbhet, vilja och karaktär. Ronaldinho slog en crossboll mot Eto’o, som såg ut att bli för lång och Roberto Carlos följde med och täckte bollen så att Casillas skulle komma ut och plocka den. Men Lejonet hann mellan de båda Madridspelarna och kunde retfullt enkelt peta in bollen bakom en förtvivlad Casillas som inte kunde tro sina ögon och en Roberto Carlos som såg ut som en jubelidiot. Brassen slappnade av i en hundradels sekund och det är inte att rekommendera. Framförallt inte när man har ett hungrigt lejon jagandes bakom sig.
5. Eto’o säger ”No más” till rasismen
Inte alla minnen med Samuel Eto’o är positiva. Det mest tragiska är utan tvekan mötet mot Real Zaragoza under slutet av säsongen 05/06. I andra halvleken hotade Eto’o med att kliva av planen, efter att stora delar av publiken på La Romareda hade hånat honom med apljud när han befann sig vid ena hörnflaggan. Kameruanen fick nog och sa ”no más” till domaren Victor Jose Esquinas Torres och började ilsket bege sig mot omklädningsrummet. Ronaldinho sprang fram till sin lagkamrat och sa ”Om du lämnar planen, följer jag med dig”. Precis som i fallet med Messinaspelaren Zoro några månader tidigare i Italien blev Eto’o till slut övertalad av sina övriga lagkamrater, tränare, några Zaragozaspelare och även huvuddomaren att fortsätta matchen. Barcelona vann till slut med 0-2 och Eto’o var inblandad i det andra målet efter att ha hade serverat fram till Larssons mål, som punkterade matchen.
Rasistattacken i Zaragoza gav, precis som Zoro-incidenten, ekon runt om i fotbollsvärlden. Dagarna efteråt gav Eto’o följande uttalande: ”Det påverkade mig på ett personligt plan. Jag anser att spelare, ledare och medierna måste slå sig samman så att ingen ska behöva se ner på sig själv på grund av ens hudfärg. Som det ser ut just nu föredrar jag att mina barn inte går på fotbollsmatcher. De tvingas höra saker som är svårt att förstå när man är liten. Det är bäst att de inte utsätts för det”. Trots att händelsen uppmärksammandes av medierna var det spanska fotbollsförbundet milda med bestraffningen. Hemmalaget fick endast böta 9000 euro, en patetisk summa. Men det var åtminstone en lite ”förbättring” jämfört med förra säsongen, då något liknande hände när Barcelona spelade på La Romareda. Människorna på läktaren skrek rasistiska glåpord mot Samuel Eto’o som, efter att ha gjort ett mål, svarade bortasupportrarna med att springa till ena hörnflaggan och hoppa upp och ner som en apa. Han menade att ”om de tänker behandla mig som en apa kan jag lika gärna dansa som en apa.” Den gången fick Zaragoza böta 600 euro…
4. ”Comment tu t’appelle?”
Den 17 maj, 2006. FC Barcelona spelade sin femte Europacup/Champions League final någonsin mot ett Arsenal med Henry som fixstjärna. Rijkaards Barcelona strävade efter att uppnå det som Johan Cruyff hade lyckats med 14 tidigare, att vinna både ligan och Europacupen under samma säsong. Något som såg väldigt mörkt när Cambell nickade in 0-1 för Arsenal. Men los blaugrana lyckades vända och en stor anledning till det är mycket tack vare Samuel Eto’o. Visst, det fanns många andra hjältar den där kvällen (Valdés, Iniesta, Larsson, Belletti…), men den som lyckades springa igenom Arsenals försvarslinje och göra det ack så viktiga kvitteringsmålet var Lejonet från Kamerun. Iniesta slog en passning till Henke, som i sin tur skarvade den vidare till Eto’o, som inte hade några svårigheter med att överlista Almunia. Glädjeyran var total och det sammanfattades bäst av ett par spanska radiokommentatorer som i sin extas började sjunga en hyllningslåt till målskyttens ära: ”Eto’o, Eto’o. Comment tu t’appelle? Je m’appelle Samuel”.
Efter det brutalt viktiga målet kändes det bara som en tidsfråga innan Barças andra mål skulle komma och mycket riktigt skedde det inte långt efter det. Triumfen innebar att Barcelona tog sin andra Europacup/Champions League titel någonsin. Även om Eto’o fick priset av UEFA som finalens bästa spelare var det främst en laginsats som låg bakom segern. Men den som låg bakom Barcelonas första mål var den notoriske målskytten, som vanligt.
3. Utbrottet i Vilafranca
Efter att ha dragit på sig en svår knäskada i september 2006 mot Werder Bremen i Champions League, tvingades Eto’o vara borta ur spel i ca fem månader. Under februarimånad närmade sig Eto’o slutet av sin långa rehabilitering och inför en hemmamatch mot Racing de Santander i ligaspelet var det snack om att kameruanen skulle få hoppa in i slutminuterna. Men istället för ett inhopp fick åskådarna på Camp Nou och alla framför TV-apparaterna se Samuel Eto’o värma upp vid sidlinjen och sen gå och sätta sig ner på bänken. De flesta fann detta lite märkligt, men gav det sen inte särskilt mycket eftertanke. I presskonferensen efter matchen kommenterade Frank Rijkaard att kameruanen hade vägrat att hoppa in och spela de sista 5 minuterna. Även Ronaldinho gick ut och sa att man ”måste tänka på lagets bästa”, något som tycktes vara riktat mot Eto’os uppträdande och dennes vägran att hoppa in i slutet av matchen mot Racing.
Två dagar senare befann sig Eto’o i Vilafranca de Penedés, en liten by utanför Barcelona, för att närvara vid en boksignering för välgörenhet och där exploderade han och förklarade öppet krig mot allt och alla. Han började med att angripa Sandro Rosell, Barcelonas förre detta vicepresident, och menade att det pågick ett krig i Barcelona mellan två herrar, där presidenten Laporta var en av de och Rosell var den andre. Eto’o gick in på hur Rosell aldrig hade hälsat på honom när han jobbade för klubben och hur han kritiserade honom bakom hans rygg vid ett flera tillfällen. Men merparten av Eto’os verbala attacker var riktade mot Rijkaard och Ronaldinho. Om sin tränare kallade Samu för ”en dålig människa” som berättar för medierna om vad som pågick i omklädningsrummet och han svarade tillbaks mot Dinhos tidigare uttalande med att säga att han (Eto’o) hade alltid tränat med laget, trots alla smällar han hade fått ta emot under matcherna, en klar pik mot Ronaldinho med tanke på att denne hade mestadels under hösten tränat i gymmet. Eto’o avslutade med att några dagar senare med att säga: ”Om någon säger att man borde tänka på lagets bästa, så är det han som borde tänka på lagets bästa”.
Vilafranca-händelsen kom att markera ett före och efter under Rijkaard-eran. Många skyllde Barcelonas kollaps i slutet av säsongen (där man tappade försprånget i ligan till Real Madrid och en 5-2 ledning i första mötet i Copa del Rey mot Getafe) på just den incidenten. Att Laporta gick ut och försvarade Eto’o fick många att tycka att presidenten valde Eto’os sida istället för Rijkaard. Helt klart är att den blev en spricka i såväl klubben som laget. Man kan lugnt påstå att FC Barcelona inte har varit sig lik sedan Vilafranca.
2. Eto’o ”hyllar” Madrid
Efter sex år lång ökenvandring vann Barcelona äntligen ligan säsongen 04-05. Rijkaards lag vann det spanska mästerskapet i överlägsen stil och med just det offensiva spelet som Camp Nou kräver av sina spelare. En av Barças bästa spelare under säsongen var utan tvekan lagets skyttekung Samuel Eto’o, som tyvärr inte vann el pichichi då han hamnade endast ett mål bakom Diego Forlán i skytteligan. Men kameruanens 24 mål skulle ändå vissa sig vara avgörande i jakten på Barcelonas 17:e ligatitel. Bland annat så avgjorde Eto’o ligan i den 36:e omgången på bortaplan mot Levante. Eftersom Real Madrid hade tidigare under kvällen kryssat mot Sevilla i Andalusien, räckte det med ett oavgjort reslutat för att Barcelona skulle proklamera sig mästare. Levante tog visserligen ledningen, men Samuel Eto’o (vem annars?) slog in kvitteringen i den 60:e matchminuten. Resten av matchen slog Barcelonaspelarna bollen mellan varandra i backlinjen och spelarna i Levante verkade nöjda med en pinne de med.
När laget återvände till Barcelona togs de emot som hjältar och glädjen var total när man firade ligatiteln på Camp Nou. Publiken njöt i fulla drag och sen var det dags för de traditionella tacktalen från tränaren och spelarna själva. Först ut var Frank Rijkaard, som höll talet på katalanska. Därefter var det Puyol, följd av bl.a. Motta, Ronaldinho och Oleguer. Sen var det Eto’os tur att hålla i mikrofonen. Han tackade publiken och presidenten och sa att ”efter att ha sett hur glada alla ni är, känner jag att jag måste återvända hit för att återigen se er så lyckliga”. Därefter såg han ut att vara klar och vände sig till Gerard, men helt plötsligt bestämmer sig Eto’o för att avsluta sitt tal med en påminnelse till det laget som förde honom till Spanien. Med full hals skrek han ut den numera klassiska ramsan som har blivit synonymt med afrikanen: ”Madrid, cabron, saluda al campeon!” (sv. Madrid, skitstövlar, hylla mästaren!).
Även om åskådarna på Camp Nou njöt av kameruanens frispråkiga uttalande om den evige antagonisten, var det spanska fotbollsförbundet inte lika imponerande och man bötfällde honom med 12 000 euro och Eto’o själv gick ut och bad om ursäkt för sitt agerande. Trots det har ingen, varken culés eller madridistas, glömt bort händelsen som etsade sig fast i mångas minnen.
1. Målet mot Man United i Rom
Den 27 maj, 2009. Ännu ett datum som kommer för evigt att kommas ihåg inom el barcelonismo. Men innan man går in på matchen, måste man först spola tillbaks bandet några veckor bakåt för at förstå innebörden av finalen mot Manchester United.
Under våren lyckades Barcelona säkra sin 19:e ligatitel genom att bl.a. besegra Real Madrid på Santiago Bernabéu i en episk 2-6 seger. Elva dagar därefter vann man klubbens 25:e cuptitel efter att ha vunnit 1-4 över Athletic Bilbao i finalen. Ytterligare tre dagar senare blev man matematiska ligamästare efter att Madrid förlorade mot Villarreal. Våren var en enda stor fest för både klubben och staden och flera tusentals culés invaderade Canaletes, Ramblan och Plaça Catalunya för att fira triumferna. Men våren var också stundtals en enda lång formsvacka för Samuel Eto’o. Afrikanen brände målchans efter målchans i varenda match i stort sett. I Copa del Rey finalen hade han chansen att göra ett hattrick, men missade oförklarligt nog i samtliga tillfällena. Efter att ligaguldet var säkrat fick Eto’o spela de resterande betydelselösa matcherna för att försöka vinna Guldskon. Men målen kom aldrig, hans missar var grövre än någonsin och för att runda av misären gick Forlán förbi honom i såväl den spanska skytteligan som Guldskotabellen.
Efter säsongens sista hemmamatch på Camp Nou fick kaptenen Puyol lyfta pokalen och därefter höll vissa av spelarna några korta tal till publiken, där många av de lovade att man skulle vinna den stora finalen på onsdag. Samuel Eto’o gav dock ett litet speciellt löfte. Han sa att om han skulle vara tvungen att springa 80 kilometer för att vinna matchen, så skulle han göra det.
Med en Champions League final mot Manchester United i horisonten var de flesta culés oroliga över den horribla formen Eto’o befann sig i. United hade inte bara vunnit Premier League och Ligacupen, de var även regerade Champions League mästare. Och de hade Ferdinand och Vidic i mittförsvaret, två jättar som det inte är kul att stångas mot. Två giganter som hade krossat alla anfallare som hade kommit deras väg under säsongen. Men den 27 maj var de oförmögna att tämja det otämjbara Lejonet från Kamerun. Efter en inledning där engelsmännen skapade flera målchanser, slog Eto’o till. Han fick en passning från sin gode vän Andrés Iniesta, vände ut och in på Vidic, slog till bollen med en klassisk tåfis i Van der Sars första stolpe. Typiskt Eto’o-mål. När han känner vittringen av ett svagt byte tvekar han inte två gånger om. Det ledningsmålet, som var Samus 129:e mål i blaugrana-tröjan, gav Barcelona det lugnet laget behövde efter den skakiga inledningen och därefter började man rulla boll som aldrig förr. Unitedspelarna sprang i cirklar medan katalanerna spelade bollen i trianglar mellan varandra. Det var även efter målet som Eto’o visade upp en annan dimension i sitt spel. Precis som i matchen på Bernabéu fick Eto’o direktiv att spela på högerkanten, medan Messi spelade som ”falsk” 9:a, och han gjorde det med bravur. Om det är någon som än idag frågar sig varför Evra inte följde med upp på sin kant, så är det lätt att förstå varför med tanke på att han krigade mot en Eto’o där ute. En Eto’o som visade upp sin bästa gladiator-sida och lyckades neutralisera fransmannen helt och hållet. Eto’o levde upp till sitt ord och det löftet han gav till alla culés på Camp Nou. Han sprang förvisso inte 80 km, men han gjorde det han skulle. Han nätade och han krigade. Mer än så kan man inte kräva av honom.
Barcelona vann matchen till slut med 2-0 (efter ett episkt nickmål av Messi) och Eto’o blev därmed historisk. Första Barcelonaspelaren att göra mål i två Champions League finaler. Första afrikanen att vinna två Champions. Kuriöst nog inledde Samuel målskyttet för Barcelona i både Paris och Rom och i bägge finalerna gjorde han målen i målvaktens första stolpe. Målet mot Man United var förövrigt kameruanens näst sista mål för Barcelona. Det absolut sista kom mot Deportivo följande helg. Totalt, 130 mål på 200 officiella matcher. Klubbens tredje bäste målskytt i ligasammanhang. Delad tredje plats tillsammans med Rivaldo som klubbens bästa målskytt någonsin. Var en stark bidragande faktor till att FC Barcelona kunde vinna en historisk trippel. 3 ligatitlar, 2 Champions League, 1 Copa del Rey, 2 Spanska Supercuper och en Pichichi från säsongen 05/06. Grande Samuel.
Madrid, cabron, Eto’o es el campeon!
