Gästkrönika: Var är kvalitén inom sportjournalistiken?
Så här ett par dagar efter spanska supercupfinalen – och tillika TV4 Sports sändning av densamma - tänkte jag ta tillfället i akt att ställa frågan om huruvida det finns några kvalitetskrav alls inom sportjournalistiken? Men vänta lite – innan ni avskriver mig som ännu ett ”klagande fan” som bara ska spy galla från den trygga tevesoffan kan ni väl läsa vidare utan fördomar.
Jo, jag ska kritisera ganska hårt. Men jag är egentligen inte intresserad av enskilda personer, även om jag snart ska ta upp en, utan av själva principen – finns det några egentliga kvalitetskrav när du till exempel ska bli välbetald ”expert” i sportsändningar i teve? Och finns det utrymme för konstruktiv kritik? Mitt intryck är att all kritik för det mesta buntas ihop och avfärdas som ’pöbelåsikter’ – det vill säga att den skulle komma från folk som bara måste ägna sina liv åt att klaga på de som syns och hörs i massmedia. Eller så relativiseras kritiken med att säga att det vissa klagar på gillar andra. Just detta är ett intressant försvar eftersom det på sätt och vis är vattentätt: rent statistiskt är det uppenbart att det alltid kommer finnas de som gillar och de som ogillar en viss person i teve-rutan, av det enkla skälet att vi är många tittare och vi har alla våra enskilda preferenser. Men innebär det att det inte finns några objektiva kvalitetskrav för det arbete som ska utföras?
Jag ska bli konkret så ni förstår precis vad jag menar: i studion före matchen i söndags återfanns Olof Lundh i rollen som fotbollsexpert. Jag struntar fullständigt i Lundhs förflutna med skandalen när han jobbade på Expressen, däremot är jag intresserad av att han ska kunna spansk fotboll om han ska stå bredvid Anna Brolin i uppsnacket inför spanska matcher. Under den stund jag såg hann Lundh med två faktafel angående Barcelona-motståndare: först sa han att de fick stryk av Osasuna i öppningsmatchen förra året (Numancia, såklart), sen att de ska möta Zenit i europeiska supercupfinalen (Shaktar, förstås). Sedan skulle han försöka uttala namnen i laguppställningarna, och det gick så pass dåligt att stackars Anna fick hjälpa honom ganska ordentligt. Just den här aspekten har jag tänkt på ofta när jag ser fotboll: även om du inte talar det specifika språket, hur svårt är det för till exempel en kommentator att fråga inhemska kollegor på pressläktaren om uttalen på spelarnas namn? Detta gäller förstås även en så kallad ’expert’ som ska prata om en viss liga – han/hon ska självfallet kunna uttala namnen bra. Icke Olof Lundh. Nästa sak man skulle kunna förvänta sig av en ’expert’ är – just det – specialkunskaper! Fullständigt ytliga, intetsägande kommentarer som någon som aldrig följt vare sig Barcelona eller Athletic kunde sagt lika bra själv tillför ingenting alls. Jag kan på rak arm inte minnas att Lundh sa någon endaste sak som inte föll i den kategorin. Och till sist: precis som rösten är viktig för en radiopratare så är ’presentation’ viktigt i teve. Det vill säga att kunna vara avslappnad, prata ledigt och lätt, engagera en tittare. Jag menar alls inte fjantiga försök att vara rolig och underhålla, utan helt enkelt förmågan att uttrycka sig bra och hålla en publiks uppmärksamhet (jämför med någon som är bra på att hålla muntliga föredrag till exempel). Denna förmåga saknar Lundh helt och hållet. Kombinationen av de banaliteter som sägs och det sömniga sätt de framförs på gör det allvarligt talat svårt att hålla sig vaken när man ser honom.
Vad jag aldrig kan låta bli att tänka på när jag ser sådana sorgliga framträdanden är att det är ekonomisk kris och en massa människor är arbetslösa – och här har vi en person som förmodligen tjänar ganska bra på att göra ett så dåligt jobb, och dessutom göra det till allmän beskådan i teve. För den som tycker att jag går hårt åt Olof Lundh så upprepar jag att jag inte är intresserad av en enskild person. Jag undrar bara: är det verkligen för mycket begärt att en stor tevekanal som anställer en fotbollsexpert som ska prata inför tiotusentals tittare före matcher uppfyller dessa kriterier: 1) Att kunna sina fakta. Är man till exempel inte mer insatt i Barcelona än att man har fel på både det lag som slog dem i ligapremiären ifjol och det lag de möter i Monaco på fredag så bör man inte vara expert på en Barcelona-match. Specialkunskaper i allmänhet kan inkluderas i denna punkt. 2) Att visa spelarna och tittarna tillräckligt med respekt för att lära sig hur spelarnamnen uttalas. Borde vara en självklarhet. 3) Att kunna presentera sina specialkunskaper på ett i teve gångbart sätt. 4) Att respektera tittarens intelligens – vi kan ämnet själva och vill inte gärna höra dumheter som den Jesper Hussfelt bjöd på när han förkunnade under matchen att ”många här nere” (dvs i Barcelona) ”tror att Zlatan på sikt kommer att få högre status än Messi”. Min uppskattning är att ungefär 0% av media, klubbrepresentanter och publik i Barcelona tror att Zlatan någonsin kommer att få högre status än Messi, och vi som följer FCB vet om detta – så vem pratar Hussfelt till? De extra ’Zlatan-tittare’ TV4 hoppas få nu efter övergången och för vilka man känner sig tvungna att hypa så till den milda grad att man säger något så idiotiskt?
Är det verkligen för mycket begärt med egentligen ganska elementära kvalitetskrav när man anställer någon för att vara kommentator eller expert i ett ämne och framföra sin kunskap i teve?
Som avslutande anekdot kan jag nämna att katalanerna har sina egna kvalitetsproblem. Under Zlatan-såpan för någon månad sen surfade jag en morgon in på tidningen Sports hemsida och möttes av jätterubriken ”Var så god, Zlatan!” – på svenska. Ganska road sände jag direkt ett mejl till redaktionen och förklarade att de nog menade ”Välkommen” – fem minuter senare fick jag tillbaka ett ”tack för rättningen”-svar och rubriken ändrades. Det är inte utan att man undrar vilken källa de konsulterat eftersom en vanlig ordbok aldrig kunnat ge dem fel svenskt ord för ”Bienvenido”.....
