FC Barcelona - Sporting Gijón 3-0
En inte alltför imponerande insats utmynnade till slut i en ohotad seger för hemmalaget. Rubrikerna kommer givetvis att handla om Zlatan, men det var Seydou Keitas huvudspel som avgjorde matchen.
Premiärer och FC Barcelona brukar vara en dålig kombination och den presenterade startelvan stillade knappast nervositeten. Utöver Messis och Iniestas redan fastslagna frånvaro fick Barcelona-fansen se nyckelspelare som Henry och Touré vilas till förmån för Bojan och Busquets.
Matchen började i ganska lågt tempo och trots den förväntade matchbilden där Barcelona hade över 70 procent av bollinnehavet, så uteblev de klara målchanserna. Båda lagen använde sig av hög press, som stressade fram ovanligt många misstag hos två annars bollskickliga lag. Lite överraskande så var det Sporting som genom Castro var närmast att inleda målskyttet. Från ett halvt friläge i straffområdets ytterkant lyckades han med konststycket att pricka rad 34 på Camp Nous läktare och tränare Preciado fyrade av den första i raden av många missbelåtna miner.
Seydou Keita hade en halvlyckad debutsäsong i Barcelona och något annat är inte att vänta, med tanke på katalanernas invecklade kortpassningsspel som kräver en hel del omställning av en spelare som närmar sig 30-års åldern. Den maliska evighetsmaskinen besitter dock en hel del spetskompetens som saknas hos de flesta lagkamraterna och mitt tips om att Keita blir årets utropstecken förstärktes med besked i den här matchen. I den 18 minuten slog Xavi en precis hörna som Keita elegant skarvade på bortre stolpen och en framstormande Bojan språngnickade både sig själv och bollen i mål. 1-0! Stor lättnad för laget i allmänhet och den så ifrågasatte unge herr Krkic i synnerhet.
Den här typen av mål brukar ha en förlösande effekt på ett Barcelona som verkligen älskar när motståndarna tvingas flytta upp, men den här matchen var ett undantag. Xavi letade desperat passningsalternativ, men där Bojan och Pedro kämpade febrilt, såg Zlatan än en gång vilsen och oengagerad ut. Sporting vaskade fram en hel del fasta situationer, men lyckades aldrig omsätta dessa i farliga målchanser. Istället var det återigen Keitas panna som fick spela huvudrollen. Dani Alves gavs alldeles för mycket tid efter en kort hörna och med ett perfekt avvägt inlägg hittade han Keita som spänstade högt över sin bevakare och distinkt placerade bollen tätt intill stolpen. 2-0! Målet innebar också slutet på den tio matcher långa måltorkan för lagets spelare som inte är fostrade av La Masia. Minuterna senare blåste domaren av och Barcelona kunde gå ut i halvtid med en stabil ledning, efter en inte alltför imponerande insats.
Andra halvlek
Båda lagen mönstrade samma manskap när man åter äntrade planen och den enda märkbara förändringen var väl att Preciado hade lämnat slipsen i omklädningsrummet. Möjligtvis var intensiteten aningen högre och passningsspelet lite djärvare, men avsaknaden av spelare som Messi och Iniesta var tydlig. Den avgörande tempoväxlingen fanns inte att hämta och sidledsrullet saknade fantasi. Maxwell som dittills bidragit med det man förväntat sig, offensiv kraft varvat med defensiva misstag, råkade i 55 minuten ut för en liten vridning av vänster knä. Även om det inte såg speciellt allvarligt ut, så grinade han illa och signalerade för byte och ersattes av Abidal.
Klockan närmade sig 70-minutersstrecket när Ibrahimovic verkade ha fått nog av att bara agera passiv åskådare. En och annan bollvinst, lite bättre rörelse och några lyckade passningar. Inget märkvärdigt, men helt plötsligt fick anfallet lite av den tyngd man saknat tidigare. De 70 000 åskådarna på Camp Nou började ana vad som skulle ske och det förväntansfyllda sorlet var åter tillbaka när svensken rörde bollen. Tio minuter från slutet hamnade Dani Alves i samma utmärkta inläggsposition som han assisterade Keita ifrån. Även den här gången fick han till en väl kurvad bollbana. Sportingförsvaret lyckades bara få en touch på bollen som gick mot bortre stolpen, där en vaken (och offsidestående?) Ibra vräkte sig fram och språngnickade in det förlösande målet. Det gick verkligen att se hur pressen och ångesten som hängt över honom som ett förlamande hölje, lyfte från hans axlar.
Innan matchen blåstes av blev han återigen serverad av Alves. En genial 50-meters cross friställde svensken, men istället för att avsluta själv försökte han med ett svårt direktpass till en djupledslöpande Keita. Tanken var god, men utförandet sämre och bollen rann över kortlinjen.
Mycket mer att rapportera än en lättare skada på Bojan och en tävlingsdebut för mittbacken Fontás hade inte den här matchen att erbjuda. Det var en lättad, men säkert inte nöjd, Pep Guardiola som kunde räkna hem den första premiärsegern sedan 2006.
I hård konkurrens med Dani Alves var Keita bäst på planen. Det är tydligt att Barcelona fortfarande saknar Eto’os djupledslöpningar in i straffområdet, men Keita har ändå tagit sig an uppgiften på ett imponerande sätt. Trots att han tar ett stort ansvar i det defensiva, främst genom att täcka upp bakom Maxwell, så lyckas han på något märkligt sätt att vikariera som spjutspets gång efter annan. Hans passningsspel lämnar fortfarande lite att önska, men det här känns som hans säsong.
FC Barcelona: Valdés; Alves, Piqué (Fontás, min.84), Puyol, Maxwell (Abidal, min.57), Sergio Busquets, Xavi, Keita, Pedro, Ibrahimovic , Bojan (Jeffren, min.80).
Sporting Gijón: Juan Pablo, Sastre, Gregory, Botía, Canella, Michel, Diego Camacho (Bilic, min.57), De las Cuevas (Maldonado, min.71), Rivera, Diego Castro (José Angel, min.77), Barral.
Mål:1-0: Bojan, min.18. 2-0: Keita, min.42. 3-0: Ibrahimovic, min.82
Domare: Ramírez Domíngguez
Publik: 71 932 personer
