Krönika: Cruyff – ett geni
Ett påstående som inte känns helt omotiverat är att samma tränarnamn vandrar runt bland Europas storklubbar. I Barcelona har man valt en annan väg.
Geniet
2002 ledde Frank Rijkaard sitt Sparta Rotterdam raka vägen ut ur ligan. Först ”misslyckandet” med Holland i EM 2000 och nu detta. Rijkaards tränarkarriär såg ut att bli lika misslyckad som Völlers frisyr, men Barcelonas gudfader, Johan Cruyff, såg något i Frank som inte många andra verkade se.
Så istället för att sitta hemma utan jobb och snacka mustascher med Gullit så blev nästa uppdrag för Rijkaard en av världens anrikaste och omtyckta klubbar – FC Barcelona.
På ungefär samma tillvägagångssätt tycks Guardiola ha blivit tränare för allas får favoritklubb; Mourinho och Barcelona var överrens om ett kontrakt, men Cruyff hade veto och valde Guardiola.
Vad är det som gör att en klubb som Barcelona, med alla förväntningar från supportrar och press på att bärga titlar, inte faller för det enkla valet att anställa ”The special one”?
Fans och sponsorer skulle säkerligen blivit nöjda med en berömd tränare som garanterar publicitet, i alla fall tills Mourinhos tråkiga fotboll förpestat Camp Nou i några matcher. Men Barcelona faller inte för det enkla valet, istället litar ledningen blint på Cruyff och hans väldigt överraskande åsikter om vem som bör bli ny tränare. Varför?
Läste nyligen ett antal böcker om holländsk fotboll i allmänhet och Johan Cruyff i synnerhet, läser man om holländsk fotboll blir det så gott som alltid om Cruyff i synnerhet - hans hand vilar över allt sedan sent 60-tal.
Cruyff kom fram som ung talang i Ajax under 1960-talet, var dirigenten bakom tre raka segrar i Europacupen (1971-1973), kapten i det holländska landslaget som tog sig till VM-finalen 1974.
Som tränare blev det först Ajax och sedan Barcelona, där det blev bland annat fyra ligatitlar och en vinst i Europacupen. Imponerande, utan tvivel. Men det var för först några dagar efter att jag lagt ifrån mig böckerna som det började sjunka in vilken oerhörd genialitet det rör sig om.
Mannen längst bak
Sedan några år tillbaka pratas det mycket om att målvakten måste vara bra med fötterna, kunna agera som en sista back osv. En stor del av detta tänkande har tvingats fram, då reglerna ändrades 1993 så att målvakten inte längre fick ta upp en bakåtpassning med händerna.
Men det var inte en regeländring som fick Johan Cruyff att be förbundskaptenen Rinus Michels att peta givne målvakten Schrivjers inför VM 1974 till förmån för den 34-årige Jan Jongbloed, med endast en landskamp på meritlistan. Anledningen? Jongbloed var visserligen medioker på att stoppa skott, men var däremot duktig på fötterna. Därför skulle han enligt Cruyff kunna agera som en slags libero och sätta igång spelet i Hollands ständigt attackerande fotboll. Efter att Cruyff sagt sitt tog Jongbloed platsen mellan stolparna för Holland under VM 1974 och lär vara den enda målvakten som valdes för sina kvalitéer som utespelare. Detta nästan 20 år innan regelförändringen!
Att tänka på en målvakts roll i ett sådant perspektiv redan 1974 känns... Ja, genialiskt. Det säger även en hel del om Cruyffs inflytande över det holländska landslaget.
Cruyff-finten
Alla som har gjort mer än tio träningspass med ett fotbollslag har lärt sig Cruyff-finten. Den är inte särskilt svår, inte spektakulär, men den fyller sin funktion. Det geniala ligger inte företrädelsevis i Cruyffs utförande, även om Cruyffs egen fint mot Gunnar Olsson är en av de mest klassiska stunderna i VM-fotbollens historia. Det geniala ligger i tanken.
Att se Ronaldinho göra "Ronaldinho-finten" och sedan ställa sig i trädgården och öva i åtta timmar kan vi alla göra. Man kopierar det man ser och tränar tills utförandet stämmer. Eller i mitt fall tills man blir förbannad, sparkar bollen åt helvete och går in och spelar ”PES”, inser att man inte fått ut all ilska, går ut igen, hackar sönder bollen med en kratta, ångrar sig, kanske gråter en skvätt och sen spelar man ”PES” ytterligare en gång. Att se och härma är en sak, att uppfinna är något helt annat.
Youtube kryllar av filmer med tekniska killar som gör saker man aldrig sett på en fotbollsplan. Att de aldrig synts på en fotbollsplan är för att de inte går att utföra när motståndare existerar. Finterna passar bättre i ett stort tält tillsammans med bröderna Bronnet.
Men Cruyff-finten är något annat, det är ingen cirkuskonst. Alla kan utföra den med relativt liten träning, den ingår i fotbollens ABC och är lika enkel som den är vacker. Nu i efterhand ter det sig ju löjligt att ingen skulle tänkt på det innan; "Det är ju bara en vanlig inläggsfint". Att kunna tänka så nytt, unikt och samtidigt så enkelt måste vara ett tecken på genialitet utöver det vanliga. ”Det är svårast att spela enkelt, men det är enkelt spel som ger resultat”, som Cruyff själv uttrycker det.
Cruyff-finten och att viljan att ha en målvakt som kan spela fotboll med fötterna känns 2009 självklart och enkelt och låter väl inte som någonting man ska geniförklara människor för? Men att ha tänkt de tankarna först, tankar som blir standardiserade, är enligt mig inget annat än genialt.
Har man dessutom blivit årets spelare i Europa tre gånger och tillsammans med Rinus Michaels (Tränare ibland annat Ajax, Holland och Barcelona) utvecklat den så kallade ”Totalfotbollen” är man någonting utöver det vanliga.
Cruyff är Barcelonas mest framgångsrike tränare genom tiderna. Han har tänkt, revolutionerat och analyserat fotboll i över 40 år. Huruvida Barcelonas ledning är genier eller inte vet jag inte, men de är intelligenta nog att veta att om man har ett geni till sitt förfogande så gör man bäst i att lyssna på honom!
***
Cruyff-finten mot Sverige i VM 1974
Apropå "Ronaldinho-finten" så uppfanns den faktiskt redan på 1970-talet av brassen Rivelino.
