Legenden om Pep Guardiola, Del 3
Del 3: Nr. 4
Debuten
Den 16 december 1990. I Barcelonas omklädningsrum sitter en19-årig kille ensam för sig själv med tröja nummer 10 i handen. När det är dags för Cruyff att ge de taktiska direktiven till sina spelare, sitter den unge mannen och svettas om händerna och hjärtat håller på att explodera på grund av det höga blodtrycket. Pep är aningen nervös, minst sagt.
Cádiz har kommit på besök och det är mot andalusierna som den 19-årige Pep debuterar mot. Katalanerna vinner matchen med 2-0, Guardiola gör en godkänd insats och får dessutom ett gult kort efter en ful tackling, men han är mest lättnad över att laget åtminstone inte förlorade.
Efter debuten börjar Pep träna med A-laget regelbundet och han får erfara hur pass krävande Cruyff är under de första veckorna. En av holländarens första regler är att varje spelare måste stå rätt placerade ute på planen för att kunna ta emot bollen och vända med den så snabbt som möjligt. Den andra regeln lyder att den som kan spela på ett tillslag är bäst; den som använder två tillslag är bra; den som behöver använda tre eller fler tillslag är rent utsagt dålig.
För att den unge katalanen ska kunna adaptera sig till det nya livet i Barças finrum bestämmer sig högerbacken Albert ”Chapi” Ferrer, som i inledningen av säsongen hade återvänt från en utlåning, för att assistera Guardiola och hjälpa honom att integrera sig med resten av laget. I Katalonien är det många människor som också är nöjda med Guardiolas ankomst, eftersom laget då domineras av utlänningar och spanjorer, främst då basker. Man anser att det behövs lite mer katalanskt blod in i truppen för att supportrarna ska kunna identifiera sig med spelarna på ett bättre sätt. Både Guardiola och Ferrer passar perfekt in i den här benämningen.
Efter debuten mot Cádiz får Guardiola bara spela en handfull av matcher till under säsongen, samtidigt som han tränar med A-laget och då och då spelar matcher med Barça B. Men han är ändå, trots sporadisk speltid, en del av det laget som senare skulle döpas till Dream Team. Under hans debutsäsong vinner laget ligan i överlägsen stil och under våren tvingas självaste Real Madrid att göra el pasillo på Bernabéu.
Cristina
Det var även under den här tidpunkten som han träffar Cristina, sin blivande fru. Det hela började i staden Manresa, som Guardiola regelbundet besöker för att köpa kläder i en lokal butik som heter Serra i Claret. Cristina, vars föräldrar äger butiken, brukar oftast jobba där och en dag kliver Pep in genom dörren. Efter en stund lämnar Guardiola affären och trots att han då är tillsammans med Mireia, flickvännen från Santpedor, kan han inte sluta tänka på tjejen som jobbade i Serra i Claret.
Något år senare återvänder Pep till butiken, den här gången med sin bror. Planen är att medan brodern prövar på olika klädesplagg, kan han sitta och lära känna Cristina. De faller genast för varandra och Pep bestämmer sig för att flytta ut ur den lägenhet som han delar med två kompisar och bo ensam i Vallcarca. Efter att Pep och Cristina börjat dejta ett tag beslutar de sig till slut för att flytta in tillsammans i ett annat hem i centrala Barcelona. Där inleds ett förhållande som varar än idag.
The Dream Team
Med en ligatitel i meritlistan inleder Pep säsongen 1991-92 med att få debutera på Santiago Bernabéu och han spelar även åtta matcher från start under hösten. Men då tar Cruyff helt plötsligt beslutet att ge ynglingen en lektion i ödmjukhet för att se till att hans ego inte blir för stort.
- Stick och spela för B-laget. Du måste vara bäst på plan, göra ett mål och återvända med en seger.
Sagt och gjort.
Guardiola återvänder till B-laget samtidigt som Costas mannar ska spela en viktig match i Sabadell. Inte bara att man vinner matchen, men Pep lyckas dessutom göra mål. Cruyff behöver inte övertygas ytterligare.
Just säsongen 91-92 skulle komma att bli Guardiolas lyckligaste. Den 20 maj 1992 spelar klubben sin tredje final i Europacupen och det skulle komma att bli tredje gången gillt. Under träningen dagen innan finaldagen står Pep och diskuterar med några andra spelare om hur många trappsteg det är var från planen upp till hedersläktaren, där det vinnande laget skulle få ta emot pokalen. Någon säger 29, en annan påstår 30 och en tredje hävdar att det var 28 trappsteg. Då kommer Zubizarreta, en av lagkaptenerna, fram till Pep och säger med en allvarlig ton:
- Vad säger du om att vi först vinner finalen och sen räknar trappsteg.
Inför den stora finalen är Guardiola så nervös att han inte kan äta. Man möter italienska Sampdoria med Gianluca Vialli och Guardiolas namn finns med i Barcelonas startelva. Innan spelarna går ut på plan för att kicka igång matchen samlar Cruyff de i omklädningsrummet för att säga några motiverande ord:
- Vi befinner oss på Wembley. Planen är i utmärkt skikt, arenan är fylld. Vi är på väg att spela en Europacup final. Så gå ut och njut.
Just den där sista frasen ”Gå ut och njut” skulle komma att visa sig ganska kuriös, med tanke på att laget hade presterat drömfotboll under hela säsongen, men i finalen låser spelet sig fast och man får aldrig något flyt. Matchen som skulle bli en njutning blir istället en nervös tillställning och där Barça först avgör i tilläggstid, efter en magisk frispark av Koeman i den 111:e matchminuten. Två minuter senare byts Guardiola ut istället för lagkaptenen Alexanco och man lyckas hålla undan och vinner därmed klubbens första Europacup titel någonsin. Pep blir överlycklig och vet inte var han ska ta vägen. Just då, medan han irrar omkring, kommer Zubizarreta, en av Peps förebilder och bästa vänner i omklädningsrummet, fram till honom, tar han i handen och ställer honom bakom sig själv och Alexanco i ledet innan de kliver de 32 trappstegen upp till där trofén finns.
Firandet fortsätter när man anländer i Barcelona. En miljon culés tar emot de och firar längs med gatorna. En av destinationerna är Plaça Sant Jaume, stadshuset. Där leverar Pep Guardiola sin kanske mest legendariska tacktal i sin karriär när det är hans tur tala. Han hänvisar till Josep Tarradellas mytomspunna tal från 1977, när denne politikern, som tvingades fly under diktaturen, återvände till Katalonien och gick upp till Sant Jaume och proklamerade till folket: ”Ciutadans de Catalunya, ja sóc aquí!” (Medborgare i Katalonien, här är jag!). Guardiola, som kan Kataloniens historia utantill, minns Tarradellas tal och på samma balkong som den före detta katalanske presidenten stod på för 15 år sen, visar han nu stolt upp Europacuppokalen och skriker ut:
- Ciutadans de Catalunya, ja la tenim aquí! (Medborgare i Katalonien, här har ni den!)
En månad senare vinner man dessutom ligan i sista omgången. Man besegrar Bilbao på hemmaplan med 2-0, samtidigt som Real Madrid högst oväntat förlorar med 3-2 på bortaplan mot Tenerife. Guardiola firar triumfen genom att svepa in sig i katalanska flaggan. Efter matchen går en vattenpolospelare vid namn Manel Estiarte ner till omklädningsrummet för att gratulera spelarna, men det finns en spelare i synnerhet han vill träffa. Trots att de inte känner varandra sedan tidigare, bildar de redan där en vänskapsband som skulle komma att hålla än idag. Nu när Pep är Barcelonas huvudtränare, arbetar Estiarte som PR-ansvarig inom klubben.
För att runda av den perfekta säsongen vinner han även OS-guldet det året, som hålls i Barcelona, och efter finalsegern över Polen firar han återigen ett han ärevarvet runt Camp Nou med la senyera, den katalanska flaggan. Det är just i samband med OS som Barcelonas lag döps till the Dream Team, efter det sagolika basketlaget från USA som tog hem guldet.
Det katalanska drömlaget kan inte stoppas och man inleder säsongen 1992-93 med att vinna både den spanska supercupen över Atlético och den europeiska supercupen genom att besegra Werder Bremen. Ligan avgörs, precis som förra säsongen, i sista omgången och precis som förra säsongen avgörs det i Tenerife. Inför sista ligamatchen ligger Real Madrid en poäng före Barça i tabellen, som tar emot Real Sociedad på Camp Nou. Historien upprepar sig kusligt nog, den här gången efter att Tenerife besegrar los blancos med 2-0 och Barcelona gör det samma mot baskerna med 1-0, efter mål av Stoichkov.
Den efterföljande säsongen upplever Guardiola en av de mest magiska kvällarna i hans liv när Barcelona besegrar Real Madrid med hela 5-0. Den episka segern sker den 8 januari 1994 och Pep är inblandad i två av målen, bl.a. Romarios legendariska ”cola de vaca” som innebar 1-0. Barça vinner sedan ligan för fjärde året i rad och för tredje gången vinner man den i sista omgången. Den här gången är det Deportivo de la Coruña som får se katalanerna sprinta förbi i sista minuten. En straffmiss av Djukic, samtidigt som katalanerna krossar Sevilla hemma med 5-2, innebär att Barcelona går precis förbi och Katalonien är ännu en gång i total glädjeyra.
Zubis avsked
Fyra dagar senare efter att Barcelona vinner ligan möter man Milan i Champions League finalen. Cruyffs lag åker på en smärtsam 0-4 förlust mot italienarna, en förlust som skulle komma att ha stora konsekvenser för Barça. Klubben börjar sälja flera av spelarna som var stommen i Dream Team. En av de som säljs är målvakten Andoni Zubizarreta, en av Guardiolas närmaste vänner. Ända sedan Pep tog steget upp till A-laget har Zubi varit en av de spelarna som Pep tog mest lärdom av, både hur man ska agera som kapten och hur man ska uppföra sig vid sidan av planen.
Efter att Cruyff har offentliggjort att basken inte längre kommer fortsätta i klubben, bestämmer sig de övriga i laget att ha en avskedsmåltid i Zubizarretas ära. Kvällen börjar med att Pep och Zubi umgås ensamma hemma hos katalanen och sedan åker de till restaurangen La Llotja, där resten av lagkamraterna väntar på dem. Först där slås Pep av tanken om hur mycket han kommer sakna sin gode vän och han kan inte hindra tårarna från att rinna oavbrutet ner för kinderna. Zubizarreta hittar Pep till slut gömd i en hörna och tröstar honom.
Under de två efterföljande säsongerna misslyckas laget med att vinna några titlar. En efter en av det gamla gardet lämnar klubben och till slut blir även Johan Cruyff sparkad. Dream Team eran är slut.
Kontraktskonflikter med Nuñez
Efter att Koeman lämnar klubben i 1995 fick Pep ärva tröja nummer 4 från honom, ett nummer som för resten av hans karriär i Barcelona för evigt kom att förknippas med katalanen. När dessutom Bakero lämnar blir Pep en av lagkaptenerna och hans roll och influens i omklädningsrummet ökar betydligt.
Inför säsongen 1996-97 tar man in Bobby Robson som tränare och en rad av nya spelare anländer till klubben, bl.a. Ronaldo. Men för Guardiolas del kom den här säsongen att främst handla om en lång kontraktsförhandlingsprocess med styrelsen. Efter att bl.a. Ronaldo och Couto köps in är deras löner avsevärt högre än många av veteranerna i laget. Därmed anser Pep att det logiska vore att klubben höjer även hans lön, men han är noga med att poängtera till sin agent, Orobitg, vad hans intentioner är:
- Jag kräver ingen astronomisk summa, bara det jag har rätt till.
I oktober frågar Orobitg styrelsen om de är villiga att sätta sig ner för att förhandla om att höja Peps lön. Han får ett blankt nej. Då kliver Parma in i handlingen och de är beredda att fyrdubbla spelarens lön och betala hans utköpsklausul.
När sommaren närmar sig läcker ryktena om att Pep kan vara på väg till Italien, på grund av att klubben inte vill förnya hans kontrakt, ut till medierna och hela Katalonien är i uppror. Nuñez ställs mot väggen och mer än 30 000 arga brev anländer till klubben som kräver att Pep ska stanna. Till slut får Nuñez vika ner sig och han ger Gaspart en tydlig order:
- Gör vad som än krävs, men se till att Pep stannar.
Den 11 juli 1997 skriver Guardiola på sitt nya kontrakt, som sträcker sig till 2001.
”Ziga-Zaga!”
Om man ser till vunna titlar är 96-97 en rätt så lyckad säsong för Barcelona. Man vinner visserligen inte ligan, men tar hem den spanska supercupen, Copa del Rey och Cupvinnarcupen. Den sistnämnda titeln bärgar man efter en 1-0 vinst över Paris Saint Germain i Rotterdam. Precis som alltid, firar Guardiola och de övriga katalanerna i laget genom att vifta med la senyera, en flagga som alltid är närvarande när laget firar en triumf.
När laget återvänder till den katalanska huvudstaden åker man ännu en gång till Plaça Sant Jaume och där Pep ännu en gång hamnar i rampljuset när det är dags att hålla tal. Han säger den numera mytiska frasen som ingen just då, varken hans lagkamrater eller åskådarna som är närvarande, förstår vad han menar.
- Få se om ni känner till denna: Ziga-zaga, ziga-zaga! Zigi? Zaga?
Total tystnad. När Pep märker att ingen är med honom säger han lite tystlåtet:
- Ni känner visst inte till den…
Några år senare skulle spelare som Nadal och Pizzi medge att de hade ingen aning om vad Pep syftade på med den där ”ziga-zaga”. Vissa av hans lagkamrater, bl.a. Sergi skojar friskt med Guardiola om dennes tal och hela ”Ziga-zaga”-grejen förblir ett klassiskt skämt inom Can Barça. När man senare vinner Copa del Rey (3-2 mot Real Betis) upprepar inte Pep den märkliga frasen under firandet på balkongen i stadshuset och menar att:
- Jag tänker inte skämma ut som jag gjorde förra gången.
Hamstringsskadan
Efter Bobby Robsons korta sejour tar Nuñez in holländaren Van Gaal, men säsongen 97-98 är även den en bitter upplevelse för Guardiola. Under hösten känner han hur det drar till i baksidan av benet vid minsta ansträngning under träningarna. En dag när han är ute och går till mataffär försöker han gå snabbare för att hinna korsa gatan innan trafikljuset slår över till rött, men han känner smärtan i benet och tvingas att stanna och låta bilarna köra förbi.
Strax innan jul träffar han Ramon Cugat, en känd läkare i Katalonien som opererade Pep när denne drabbas av en skada i hälen när han var 17 år gammal. Guardiola berättar om smärtan han känner och några dagar senare undersöker Cugat honom i sin klinik. Doktorns diagnos är att det ser ut att vara en skada i hamstring, en muskel som sitter i baksidan av låret och som är bunden till höften och knäskålen.
Men Barcelonas klubbläkare, Fernando Baños och Josep Borrell märker inte symptomen under sina undersökningar och smärtan går inte bort. Man försöker med en behandling i marsmånad, som inte heller den ger resultat. Nu känner Pep av paniken; det finns en stor risk att han kan missa VM i Frankrike. Ramon Cugat ringer upp honom och ber Pep att komma träffa honom omedelbart. Läkaren visar spelaren en artikel i en sportstidning om hamstringsskador och Pep märker att det är precis det han lider av. De beger sig till klubben med denna information, men finner det ytterst svår att övertala styrelsen, klubbläkarna och Van Gaal att spelaren måste operera sig. Till slut kommer de överens om att åka till Finland och träffa läkaren Sakari Orava, han som skrev artikeln, som föreslår att antingen så opererar man Pep eller så väntar man och ser om det löser sig av sig själv. Dagen efter fattar de sitt beslut och ber Orava om att åka ner till Barcelona och utföra operationen där. Orava går med på det och två dagar innan VM-invigningen opererar han Pep i en klinik i Asepeyo.
Operationen är lyckad och under rehabiliteringsperioden rekommenderar Cugat att någon håller ett vakande öga över Pep. Guardiola ringer upp sin gode vän Emili Ricart, som då inte längre jobbar för klubben, och ber om hans hjälp för att komma upp på fötterna igen. Ricart behöver inte övertygas, han hjälper mer än gärna till. De första träningssessionerna går ut på att ta långa promenaderna. Sedan avancerar man till lätt joggning. Efter det börjar de att springa uppe i bergen tidigt på morgnarna och man gör det samma under kvällarna. Sakta men säkert går smärtan över.
Medan Pep fortsätter intensivt med sin rehabilitering går Nuñez och snackar skit om spelaren bakom hans rygg. Under en tillställning där klubben har bjudit in många prominenta gäster, går Nuñez fram till en person som har följt Guardiolas återhämtning och frågar:
- Hur är det med Pep?
- Det verkar som om han gör framsteg.
- Men helt ärlig nu, är det inte något fel i huvudet på honom?
Guardiola får eventuellt reda på vad som har sagts om honom. Relationen mellan Pep och Nuñez blir allt kyligare, men Pep kan åtminstone trösta sig med att återigen vinna ligan 1998-99. Han blir därmed historisk; hans sjätte ligaguld totalt, något som endast den legendariske målvakten Antoni Ramallets lyckades med under 50-talet.
”Förr eller senare återvänder jag”
Efter den titellösa 1999-00 säsongen kom en stor chock för såväl klubben som för Guardiola; Figo har gått över till ärkefienden Real Madrid. Gaspart har fått det tuffaste tänkbara inledningen under sin tid som president och för Guardiola är det en nyhet som är ytterst svårt att smälta. Pep och Figo är goda vänner sedan tiden i Barcelona och Pep är t.o.m. gudfader till portugisens dotter Daniela. Dagen då förrädaren återvänder till Camp Nou blir han, som väntat, utbuad och hånad av mer än 90 000 culés, som spyr ut sitt hat mot den de kallar för Judas. Efter matchen sätter sig Guardiola och Figo ner på en bänk och reflekterar över tiden de tillbringade tillsammans.
- Hur många gånger inte vi suttit bredvid varandra på flygplanet och du brukade beställa en Sprite och hur många gånger har inte vi delat rum under samlingarna?
De båda vännerna diskuterar och skrattar tillsammans i några minuter, men innan de ger sig av åt varsitt håll kan Pep inte låta bli att säga:
- Någon dag får du förklara för mig hur du kunde lämna Barça på det här sättet.
Under påsken 2001 håller Guardiola en presskonferens för ett offentliggöra en chockerande nyhet: han tänker lämna klubben i slutet av säsongen. Innan han går ut med det till medierna, informerar Pep först Gaspart och sina lagkamrater om sitt beslut. Under en middag i restaurangen Alberto försöker Gaspart övertala Pep till att stanna:
- Pep, du måste förnya.
- Nej, jag har redan fattat mitt beslut.
- Du kan inte lämna på det här sättet.
- Oroa er inte, förr eller senare återvänder jag.
Det var plågsam syn den 24 juni att se Pep Guardiola göra entré på Camp Nou för allra sista gången. Inte bara för att man aldrig skulle få njuta av hans magiska passningsspel längre, utan för att det skedde under en diskret Copa del Rey semifinal mot Celta de Vigo. Barça hade förlorat första mötet med 3-1 på bortaplan och under Guardiolas avskedsmatch lyckas man inte vända på resultatet och matchen slutar 1-1. Barcelona åker ut ur den spanska cupen och Guardiola försvinner för alltid, inför halvtomma läktare. Förlusten över att missa avancemanget är ingenting jämfört med den otröstliga smärtan över att se Pep lämna Barcelona via bakdörren. Det är en ovärdig avslutning för en sådan ledare, sådan stor spelare. Hans lagkamrater tar dock ett hjärtfullt farväl till sin kapten och de höjer honom upp på Carles Puyols axlar för att säga hejdå till de supportrarna som ännu inte lämnat arenan. Legenden tackar för sig och därmed försvinner den siste medlemmen från det magiska Dream Team laget som trollband en hel fotbollsvärld i början av 90-talet.
Under de elva åren i FC Barcelona spelade Pep totalt 384 matcher, gjorde tio mål och vann 16 titlar: sex ligaguld, en Europacup, två Copa del Rey, fyra Spanska Supercuper, två Europeiska Supercuper och en Cupvinnarcup.
Men viktigare än alla titlarna han vann under sin tid som spelare, är arvet han lämnade bakom sig. Ur hans fotbollskor uppstår en ny skola av fotbollsspelare som börjar uppfostras i La Masia. I Johan Cruyffs blueprint i hur fotboll ska spelas i Barcelona är rollen som nr. 4 essentiell för att laget ska fungera och Guardiola var den förste 4:an som La Masia producerade under Cruyffs tid som tränare. I ett helt decennium fanns det ingen spelare i världen som kunde diktera rytmen på mittfältet på samma eleganta sätt som Pep Guardiola. Ingen hade hans spelsinne och vision över hela planen som han hade. Det var tack vare Pep som Barcelona kunde komma i anfallsvåg efter anfallsvåg. En mästare i att veta när han ska spela på ett tillslag och när man ska hålla i bollen.
Ur denna blueprint skulle även spelare som Xavi, Iniesta och Fabregas formas efter. Alla dessa tre är Peps direkta avkommor.
