Om Zaragoza - Barcelona
Sent omsider försöker jag sammanfatta min resa. Det blir ett långt reportage mer än en artikel, och det handlar inte alls bara om fotboll. Nu har jag varnat er. Jag är dålig på det där med begränsningar. Bland annat.
Vi börjar med en kärleksbetygelse
När jag först berättade för Loic – som är den enda jag typ känner som kommer därifrån – att jag skulle åka till Zaragoza så sa han två saker, varav en var sann.
1.) Det är kanske inte den vackraste staden i världen, den är gammal och trång.
2.) Men jag tror du kommer att älska den, den har liksom personlighet.
Loic brukar inte ha fel. Det säger jag inte bara för att han ger mig de finaste komplimangerna, utan för att hans åsikter oftast ligger väldigt nära mina egna – själva definitionen av begreppet rätt.
Men den här gången så.
Jag har besökt många städer. Inte Kviborgmånga, men många. Flera sådana som man förväntas gilla massor, mest för att det är inrotat i oss redan. Vi kommer dit och vi gillar, per automatik.
London – men jag tyckte om Lowestoft bättre.
Paris – men jag föredrar St Raphael.
Ni förstår konceptet.
Och staden Zaragoza är den vackraste jag någonsin haft äran att gästa. Kanske för att jag bestämt mig för att älska den på förhand så som folk gör med Barcelona och New York.
- Skulle du kunna säga att Zaragoza var en ful stad om du tyckte det? frågade Tobias.
- Ja, så klart jag skulle.
Vilken monumental underskattning! Är det något jag kan så är det att tala om vad jag inte gillar,( jag skriver knappast bara berömmande om klubben, gör jag?), det var nog bland det första Joel lärde sig om mig dessutom.
Men Zaragoza knockade mig, det gjorde den verkligen – redan då den dök upp helt plötsligt i det karga landskap som utgör stadens inramning. En smäll över käften, en riktigt hård sådan, så att allt blir till stjärnor.
Vi hade suttit lite mer än tre timmar i den kokande bussen från Barcelona, började bli aningen modstulna och så pang. In your face. Som klubben, då när jag förälskade mig i den. Inga förvarningar, inga ursäkter.
Din adopterade stad, kallar min vän Xavier det för. Visst är det fint? Jag önskar att jag kom på det själv men det gjorde jag inte.
För ja, Zaragoza är en gammal stad. Hjärtat utgörs av konstfärdiga byggnader som skimrar i guldtoner då solen lyser på dem, Pilarkatedralen; en massa små torg. Och genom rinner den skitiga Ebro, jag är svag för sådant.
- Genuint spansk, enades vi om. Med karaktär. Inte schizofren sådär som turistorterna ofta är: något för alla, som Svenska Kyrkan som ändrar uppfattning hela tiden så att alla ska kunna gilla den och tappar all trovärdighet på kuppen.
- Gammaldags, sa Tobias. När vi var tillbaka i Barcelona senare sa han också: Vi borde ha stannat i Zaragoza en dag till, egentligen.
Fast då hade vi ju i och för sig missat turistfällorna, Gaudiparken och Güell, Barcelonainfluensan.
Ciudad Deportiva, Real Zaragozas träningsanläggning, ligger åtta kilometer utanför staden. I bergen där luften är frisk. Dit var vi inbjudna, och dit åkte vi den andra dagen. Jag har redan sagt det, men jag upprepar mig här eftersom jag sammanfattar: Taxichauffören gillade inte Real Zaragoza något vidare. (Barcelona har lätt bättre taxichaufförer än Zaragoza!) Men han trodde ändå att Tobias var ”den där kroaten”. Babic kallad. När han fick veta att det enda T och Babic har gemensamt är vänsterfoten, att jag inte var fru Babic och att de andra inte var vårt entourage var det inte alls lika spännande.
- Men jag har kört Milosevics fru en gång, sa han.
Zaragozas A-lag förbereder sig för att kryssa mot Racing.
Ruben Ramos, som är ansvarig för anläggningen (han jobbade för Deportivo tidigare) tog oss runt; där fanns fem planer – varav den med finast gräsmatta tjänar som hemmaplan för B-laget, en avgränsad sektion där ”man umgås”: tennisbanor och en swimmingpool med grönt vatten som såg äckligt ut.
Vi stod jämte Aragon TV/Real Zaragoza TV på pressläktaren och tittade på när A-laget tränade, solen värmde i ryggen och hade jorden gått under just då hade vi inte kunnat önska mer. En ren, enkel lycka. Okonstlad.
Vi hälsade på Ander Garritano. Och på Marcelino, det var då jag rev honom, men inte tillräckligt hårt. Jag hade just brutit av min nagel så den var vass men det var ändå inte hårt nog.
Alla Zaragozas A-lagsspelare parkerar på en separat parkering utom Victor Laguardia. Han har dessutom vimpeln hängande i backspegeln och flaggan utvecklad i bakrutan.
- Jag kan gå i döden för Zaragoza om det krävs, sa han i augusti.
Sånt gillar jag.
Vidare till La Romareda, dit vi också var bjudna. Felipe Gonzalez hette den kameraskygga mannen som tog oss ner i omklädningsrummen och ut på planen. Vi fick beträda gräsmattan. Han stod vid sidan och skrattade förment åt oss, jag hade velat se det ur hans ögon. Vilka nötter vi var.
I A-lagsspelarnas omklädningsrum, när jag satte mig på Jorges plats och på Gonis och petade på deras kvarlämnade grejer skrev Joel ett kort meddelande som han lämnade i Pennants fack.
Zaragoza was the right choice.
Fan att jag inte tänkte på det!
Alla spelarna hade vackra namnskyltar, vitblå, med sina tillhörande nummer utom Luccin. Hans namn står slarvigt klottrat i blyerts på en liten tejpremsa, utan nummer. Jag höll i kaptensbindeln, tänkte att den tillhörde Zapater, och inte Ayala men nu är det inte så längre.
Vi lekte presskonferens också, jag fick panik av att gå upp för trapporna för jag tänkte på den förhatliga kvällen 28 augusti och Felipe stod tålmodigt och såg på. Vilken fantastisk människa!
I supportershoppen sprang vi ihop med Pulido. Kassörskorna kände inte igen honom, är inte det skamligt? Sen bad de honom säga att de behandlat honom väl.
Pinsamt.
Tobias skrev ett mail till Daniel S den kvällen.
Allt Zaragoza gjort för oss, helt otroligt. Det hade aldrig hänt med Barcelona eller med Atletico.
De tar sina supportrar för givna på ett annat sätt. Real Zaragoza var lika imponerade av att ha hängivna och hårt arbetande fans som jag själv och Joel i Sverige som vi var av deras mottagande. Ett perfekt äktenskap.
Jag ska inte skriva om matchen mot Racing. Det har Markus Hellström redan gjort och det är så länge sedan nu. Men vi satt riktigt bra till. Kan man säga. Och La Romareda är så känsloladdad, lite reaktionen som spränger väteatomen. För mig.
Zaragozasonen Angel Lafita rev ner applåder på La Romareda, som här när han spelar fram Ponzio, som skjuter utanför.
Att lämna Zaragoza var förbannat tungt. Bara se staden försvinna bakom oss i mörkret, se ljusen blekna och inte kunna göra något åt det. Vi var tunga i sinnet, alla. Jag ville inte prata med någon, alls, så jag vände bort huvudet, lyssnade på hög musik och fantiserade om att jag stannat kvar, ryckt tag i Laguardia som var på tågstationen då när vi hade bråttom till bussen, tänkte på min fina Elijah som dog i WTC-attacken och som skulle ha fyllt år den dagen. Nu har jag en ny fantastisk vän i Joel som också är född då fast flera år senare, och som firade sina 18-årsdag på La Romareda, vilket underlättar lite och påminner mig.
Vilken tur att staden står kvar.
Att jag kan åka tillbaka.
Att livet går vidare. För mig.
Barcelona
Alla som ringde till mig i Barcelona var sådana som jag inte ville prata med. Det började redan på bussen från Girona då vi landat efter tidernas smidigaste flygning, jag lyckades varken skrämma de flygrädda i sällskapet eller mig själv den gången. Det var nästan tråkigt odramatiskt.
- Hej det är pappa, sa han. Vad gör du?
- Jag sitter på en buss på väg till Barcelona…
- Va? Är du i Spanien?
Mmm.
Precis då vi la på, det gjorde vi där, så passerade bussen en mur där någon försynt sprejat Catalunya, not Spain. Och så ett svart kryss över den spanska flaggan, jag undrade om jag kanske borde ha sagt det till pappa men nej.
Framför oss ringde en annan telefon strax efteråt.
- Jaog äj ij Baschelåna och däjt äj skäijtdyrt å pjata – skicka sms!
På renaste småländskan. Inte hej, inget sådant. Och så la hon på. Det skrattade vi åt hela veckan.
På en av La Ramblas tvärgator hittade vi ett vandrarhem som förvisso inte alls var värt sitt pris men som dög för en natt. Vi var trötta på att släpa runt väskorna i tunnelbanan, så vi gick med på det. Den gången.
Andra gången vi hörde spanska talas i Barcelona var då vi lät oss ledas in i en folktom lokal av en desperat inkastare. Första var portieren som sålde oss tre sängar i ett mörkt rum med en badrumsdörr som inte gick att stänga helt, den betalade vi ändå extra för.
- Katalaner är faktiskt ökända för att vara snåla, sa Tobias.
Precis som smålänningar.
På den första restaurangen tog de betalt för besticken. På den andra för duken?! Dear me, det skulle de talat om innan så vi kunnat be dem plocka undan den.
Men de tar bra hand om vegetarianer, och det är ett stort plus.
Vi beslöt oss för att besöka Camp Nou trots att vi var trötta efter resan, gå den famösa touren, och jag tänkte på den där människan som sa att jag skulle skärpa mig och vara en ”god gäst” när jag var ”inbjuden” där, så fel han hade i det. Vadå inbjuden?
Inbjuden var jag av Zaragoza och titt så de tog hand om mig! Camp Nou betalade vi 17 Euro per skalle för att se, och som kund har man helt andra rättigheter. Till min stora förtjusning såg jag många människor där som passade på att uttrycka sympatier med andra klubbar. Så som galningarna här sa att jag skulle bli ansedd skitkonstig om jag gjorde. Älskar när andra har fel.
Jag ska vara fullständigt uppriktig. Jag har kompisar som gått touren och som sagt ”jaha”, och de som gått den och funnit det vara en närmast orgasmisk upplevelse. Och jag ville verkligen se det där storslagna, mest för att det suger om man missar sånt, men det gjorde jag inte.
Det var fint att gå ner i spelargången, jag låtsades att jag var Zapater då såklart, och att komma ut på den inhägnade kvadratmeter man gett vandrarna tillträde till var lite tufft men inte mer än så. Utsikten från pressläktaren var trevlig, den mixade zonen fräsch; men mitt starkast bestående intryck är ändå banden som ledde oss runt i de halvskumma korridorerna och upp och ner för alla trappor. Jag tyckte det var lite B.
Hade vi inte haft Tobias med oss – det han inte vet om Barca är inte värt att veta – hade jag förmodligen blivit rätt uttråkad av att bara gå runt där, jag skulle ha saknat en guide.
När vi väl kom till museet var vi så trötta så vi mest ögnade igenom det, det var lite synd, men allting var lite för stort för att vi skulle orka ta in det. Jag vet att det är annorlunda för en culé så klart, det behöver ingen tjata på mig om, men nu är inte jag en sådan och kan bara berätta om mina egna upplevelser.
Det som retade mig mest av allt där var den näsvisa försäljaren som gick runt och skränade med sin nasala röst: Picture with the players?
Vad hon försökte sälja – en slags animation där valfri (på förhand tagen bild) Barcelonaspelare med hjälp av dator klipps ihop med den som är dum nog att lägga pengar på sådant, det ser ut som Xavi håller om en, ni fattar. Herrejesus. Vi var där rätt länge och jag såg inte någon som köpte en sådan.
Inte heller var det Zlatans tröjor som sålde bäst i shoppen. Nix pix. Messi och de som ibland hänvisas till som urkatalanerna är betydligt mer populära, kanske inte om man läser Aftonbladet, men på plats är det så.
På gatorna hörde vi alla språk utom spanska och katalanska, det tyckte jag var sorgligt, men sedan så är Barcelona en sådan stad som jag skrev om tidigare. En intagen sådan, som förlorar lite identitet.
De gotiska kvarteren, Montjuic och Gaudiparken är alla väldigt vackra, och smockade med turister.
Staden Barcelona för mig blir som Paris, som London. En stad som alltför många redan blivit kära i, som börjat lyssna på sina insmickrare, och som nu försöker göra dem till lags. Så som det blir. Helt klart värt ett besök, men utan att kapa benen på en, så att säga. Madrid var inte riktigt sådan, den hade mer känsla.
- Det är ju huvudstaden, sa Tobias.
I Spanien, ja.
Zaragozatröjans odramatiska kväll på Camp Nou
För ett tag sedan blossade det upp. Jag sa att jag skulle ha på mig Zaragozatröjan då jag såg Barcelona – Rubin Kazan och folk började snacka risker och sånt, hur dum i huvudet jag var. Direkt. Och vad andra skulle tycka om mig som om det skulle vara mitt problem och inte deras? Själv stod jag småleende fast vid min ursprungliga övertygelse; den att ingen skulle bry sig nämnvärt.
Folk gjorde det lätt för sig i vanlig ordning. ”Du vill bara ha uppmärksamhet”, det är refrängen, det enda de skulle kunna förstå, fantasin är inte bredare - men uppmärksamhet var inte vad jag trodde att jag skulle få, inte av det lilla, och inte heller det jag sökte.
Nej, det handlar om principer, kära ni. Jag besöker inte en spansk fotbollsarena utan att bära Zaragoza med mig. När vi såg Real Madrid – Villarreal hade jag Zapatertröjan och inte en människa brydde sig väl om det. Ingen utom jag.
I Barcelona mötte jag dock en del reaktioner, faktiskt. Alla var ytterst trevliga. De frågade om jag kom från Zaragoza och så. Det var lite una chiqa muy potente.
Uno con la del Barca y ella con la del Zaragoza.
Det blev aldrig mer spännande, och absolut inte fientligt.
Det är farligare att besöka Les Rambles på SF med Zaragozatröjan än att besöka Camp Nou när Barcelona spelar mot Rubin och till och med förlorar med den. Jag och mina medryssar stod upp och klappade händerna i pur förtjusning och inte blev vi nedslagna för det. Heller.
Jag måste säga, och det håller tröjan med om, att Camp Nou på touren i grått dagsljus inte var det största jag upplevt, men att komma dit på kvällen, när arenan var upplyst och började fyllas på var en helt annan upplevelse. Det var så nära magi vi lyckades komma i Barcelona, och jag är oerhört tacksam över att ha fått vara där just då, och se dem förlora på plats.
Camp Nou är enorm och ganska tyst. Bernabeu är också en gigant, men lite mera livad.
Och slitna, vackra La Romareda exploderar in i hjärtat, med sin sargade genuinitet och gapande supportrar. Det är lättare att skrika och höras bland 20 000 än bland hundra.
Ni förstår vad jag menar.
När vi flög hem var det åska och turbulens hela vägen.
Jag vill tacka er som var med för att ni gjorde resan fantastisk, och lite särskilt vill jag tacka Mercedes Rueda, Ruben Ramos och Felipe Gonzalez från Real Zaragoza S.A.D. Ni är alla episka.
