Gästkrönika: När förväntningar inte infrias – känslan av maktlöshet
Efter 6-1 hemma mot Zaragoza och en komfortabel seger med ett B-betonat lag i cupen trodde väl de flesta culés att spelet skulle fortsätta flyta mot Osasuna i lördags, jag själv inkluderad. Men ibland blir det inte som man tänkt sig, och det är just detta nedanstående rader kommer att handla om.
När Messi elegant chippade in Barcas femte mål förra helgen var det en viss lättnad som inföll sig. Äntligen ett bevis på att La Pulga hittat sig själv och formen igen resonerade jag. För det var ju det här vi hade efterfrågat sett till den senaste tidens – för Barcelona i allmänhet, men kanske för lagets mest lysande stjärna i synnerhet – missräkningar.
Jag har inte för avsikt att gå in på situationen som Messi hamnat i med landslaget, därtill är jag tyvärr inte tillräckligt insatt, men jag inser att det som hänt utanför klubblaget haft en effekt som inte varit helt enkel att tackla för argentinaren. Det jag saknat hos Messi, och jag tror nog han känner samma sak själv, är leendet. Jag kommer ihåg en sekvens i matchen mot Zaragoza, frambröstad av Zlatan avslutar Messi mitt på målvakten som räddar ut bollen över kortlinjen. En Messi i form och med rätt självförtroende hade lett lite pojkaktigt och sprungit ut för att slå en kort hörna med Xavi, i stället slog han en knuten hand i den andra och skakade på huvudet med sorts vädjan i blicken. Ett typiskt bevis när det inte stämmer till 100%.
Före matchen mot Osasuna, och i eftersvallet av storsegern, fanns som sagt förväntningarna på spelet och på att Messi hittat tillbaka. Det är väl inte till att ta i om jag säger att första halvlek snarare bevisade motsatsen. En intressant aspekt är att OM Messi gjort mål på läget som infann sig redan efter en minut, hade kanske denna artikel aldrig skrivits. För gränsen är tunn mellan succé och fall, ingen vet det bättre än en idrottsman. Som supporter känner man sig oerhört maktlös när det egna laget underpresterar, och särskilt när man inte kan peka på exakt vad som är fel. Det finns vissa gånger då det är uppenbart var det brister, men i denna match fanns det inget konkret att ta fasta på. Det var som att luften i Pamplona dolde någon främmande kraft, samma kraft som stred mot oss i matcherna mot Almeria och Valencia.
Så, vad händer då med mig och många andra supportrar? Jo, självklart försöker vi ändå hitta anledningar och teorier kring vad som är fel. En försvarares missade brytning, en mittfältare i passningskugga eller en anfallares offsidelöpning, alla vanligt förekommande under vilken match som helst, blir till objekt för starka och ”mörka” känslor. Fjädrar blir till hönor och allt eftersom blir känslan av maktlöshet bara starkare och starkare. Jag personligen mår ju heller inte bättre av att se Márquez nonchalant och halvhjärtat tillåta ett inlägg som en dödsstörtande Piqué stöter in i eget mål…
Nu, nu är maktlösheten som störst. Inget, inte i stunden, kan få oss att känna likgiltighet och direkt börja blicka framåt mot nästa match. Det måste finnas något svar, någon konspirationsteori, vad som helst, bara en anledning till varför, som en balans till maktlösheten. Men, med lite distans, inser jag senare att även spelarna måste känna sig enormt maktlösa en dag som denna. Likväl måste de tillbaka till verkligheten nästa dag, tillbaka till arbetet – som de visserligen älskar – och konfrontera den känslan. Och betänk, Blaugrana har inte behövt konfrontera den känslan på länge och därför är det än lite tuffare att jobba bort densamma.
Det krävs nog mer än en enstaka match för att driva bort den onda kraften i luften, och det krävs mer än ett lekfullt mål av Messi för att få leendet tillbaka. Men jag vet också att när, inte om, utan när, det rätta La Masia flytet infinner sig i laget igen, när Messi släpper alla negativa tankar, ja då, då är det helt underbart att vara culé! Och vips så är allting glömt. På gott och ont.
Så frågan är bara när alltså… Ska vi säga runt 29 november?
